söndag 28 februari 2010

Dag 494 : Mode!

Jag provade ju lite rubriker som "celebrity nude", "celebrity not nude" för att se om det lockade några besökare. Utdelningen var inget vidare. Sen kom tävlingen, lite för hastigt och inte riktigt genomtänkt. Ja, i ärlighetens namn var den ett fiasko. Så jag började fundera på vad man ska göra för att öka antalet besök. Kunskap är makt, sägs det ju och därför har jag skaffat mig kunskap - jag har suttit vid datorn och läst bloggar i drygt 24 timmar, och nu vet jag vad det är folk vill ha. De vill ha "i dag fika jag här, idag åt jag lunch där" och mode, mode och åter mode.

Jag är inte sämre än att jag kan ändra intresse efter vad jag tror mina läsare vill ha.

Dagens Outfit



Överdelen består av matchtröja i blått, då jag försöker matcha färg med långkalsongerna, tycker det gick ganska bra. Passformen är inte den bästa, det är jag den första att erkänna, men det kompenseras av att den var så billig (upphittad i en UFF-container). Den luktade väldigt illa till en början, men nu efter 20-30 tvättar luktar den nästan inte alls, bara den där fräna doften av ammoniak om man kommer för nära.


Underdelen är ett par långkalsonger av märket craft. Inhandlade på Överskottsbolaget, utgår jag ifrån. Fick de nämligen i gåva av min mor julen 2003, som av en händelse så fick hon ett par likadana långkalsonger av mormor julen 2002, som var för stora. De är rymliga och väldigt sköna mot huden. Bak kör jag lite gällivarehäng, mer för att motverka den akuta baksmällan än ett modestatement.

Som ni ser låter jag långkalsongen sluta lite högre upp på det högra benet, för att sätta en personlig prägel på plagget. Prova gärna, men se upp - det är inte alla som klarar av att bära upp ett par långkalsonger på det viset.

Strumpor: 100% väldigt luddigt material, med isbjörnar på. Väldigt sköna, passformen är inte den bästa men det gör inte så mycket då det matchar med tröjan.

lördag 27 februari 2010

Dag 493:TÄVLING AVSLUTAD!


Efter att ha smörjt in i stort sett hela kroppen med voltaren under de senaste två dagarna kan jag nu skriva det här utan att ligga på mage. Istället sitter jag på fyra kuddar. Har även knapprat Travello och Imodium som en galning och har, tack och lov, inte behövt gå på toaletten ännu. Jag kan faktiskt inte hålla mig ifrån att gråta när jag tänker på att behöva besöka toa igen. Någonsin.

Men nu till roligare saker. Under natten och dagen har det strömmat in mail angående tävlingen, regler och vilket skick grävlingen är i .

Tänkte redogöra för några mail och mina svar, så kanske begreppen klarnar.

Är grävlingen en hane eller hona? - Stefan
Tänker göra det som står i min makt för att inte ta reda på det.

Vem fan tror du är så dum i huvudet att de skriver ut hela sin adress i din patetiska blogg? - Jonte
Den som inte vill ha en grävling i brevlådan!

Sämsta tävlingen någonsin!! - Anna
Finns inget svar eftersom frågan var ett påståeende.

Hur vinner man tävlingen då? - Rille

Inte genom att ställa sådana frågor i alla fall.

Men seriöst, du vet inte ens hur man vinner tävlingen va? -Rille
Gör du?

Klart jag inte vet, eftersom det inte står. Kan du ge mig ett ärligt svar på frågan: Vet du ens hur man vinner? -Rille
Nej

Nej? Nej som i "Nej, jag kan inte ge dig ett ärligt svar", eller nej som i "Nej, jag vet inte hur man vinner"? - Rille
Både och.

Jag får helt enkelt vara man nog att erkänna att tävlingen inte var riktigt genomtänkt. Jag var så desperat i min jakt på att locka besökare att jag lanserade en tävling utan att veta hur man vinner. Jag handlade utan förnuft och sans. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!

Tävlingen är härmed avslutad. Förloraren blir Zlatko som får behålla grävlingen i sin bagagelucka.

EDIT: Glöm det! Efter kommentaren nedan så har vi en vinnare/förlorare. Vi säger "grattis" till Emma som får en död grävling i sin brevlåda. Okänsliga ungdomar, sparka på en som redan ligger. Osmakligt.

fredag 26 februari 2010

Dag 492:TÄVLING!

Jag ser att alla populära bloggar har tävlingar. Tror det är framgångskonceptet.
Så nu blir det tävling!

Jag kommer att skicka ut en död grävling, som just nu ligger under en filt i bagageluckan på Zlatkos bil. Han körde på den i förra veckan, men det ligger kvar. Men vet ju aldrig när man får nytta av en grävling, och mycket riktigt!

Grävlingen kommer jag att skicka till någon på ren chans. Skriv in namn och hela din adress här. Vinner du är du garanterad att jag INTE skickar den döda grävlingen till dig.

Lycka till!

torsdag 25 februari 2010

Dag 491: Im alive!

Jag lever!

Men det är knappt.

Jag kan inte stå, jag kan inte gå. Skriver det här liggande på magen.

Resan till kåken tog 45 minuter, resan hem drygt sju timmar.

Jag kan inte förklara hur det känns att smuggla in en kickbike-bräda till finkan med bakdelen, jag tänker inte ens försöka. Klyschan "att föda är som att skita ut en handboll" tolkar jag numera som att föda är något man gör med ett leende på läpparna.

Efter leveransen lyckades jag på något sätt, förmodligen i ren chock och viss blackout, att ta mig till busshållplatsen. Busschauffören menade först på att man inte får åka på bussen liggande på mage, mitt i gången. Efter att ha tittat mig djupt in i ögonen och känt min smärta ångrade han sig.

Om det inte vore för att mitt hem ligger 50 meter ifrån hållplatsen tror jag inte att jag hade varit vid liv nu. Från hållplatsen är det en backe ned till huset jag bor i. Tack och lov var backen ganska hal och det tog mig inte mer än ett par minuter att glida ned för backen på magen.

Efter det fick jag dock ligga utanför ytterporten i drygt två timmar. Varje gång jag försökte nå upp till låset blev jag tvungen att röra på min bakdel och svimmade.

Slutligen kom Kerstin, sura tanten på 4:an, som skulle ut med sin fula jycke. Hon tittade bara på mig och snörpte på mungiporna. Innan porten gick igen lyckades jag i alla fall få in ena handen i dörrspringan. Har inte orkat kollat över skadorna, men risken är överhängande att jag nu max har 7-8 fingrar.

Att släpa mig uppför trapporna tog nog drygt 4 timmar, jag svimmade efter varje trappsteg. Krampaktigt hängande på sista trappsteget kom Carina (snälla grannen som ger mig tidningen) ut i trappen. Hon hade väl hört allt mitt pustande, stönande, svimmande och skrikande.

- Men kära nån, vad har du gjort?
Omtöcknad av smärta, rädsla och ilska kunde inte jag inte göra annat än att skrika.
- Prova och skit ut en kickbike själv då för helvete!

Stackars Carina. Jag måste be om ursäkt i morgon. Nu har jag oljat in hela mig i voltaren och det känns faktiskt redan lite bättre.

Dag 491: Levererar


Nu när det har fått smälta in ett par dagar måste jag säga att jobbet som dörrvakt gick riktigt, riktigt bra. Om jag hör av mig till Bullen om ett par veckor eller två, när den största ilskan har lagt sig, så kan jag nog få chansen igen.

Bomben däremot gick helt snett. Tänk om jag om två år kommer på att jag vill bli pianist, då är den drömmen död i samma stund som den föds! Eller så kämpar jag förtrutet vidare och blir den förste världspianisten med nio fingrar. Men jag har i och för sig aldrig drömt om att bli någon ny Lars Roos, bara om att ha hans härliga hår.

Med dessa misslyckanden.. eller jag vill egentligen inte kalla det för misslyckanden... Det rör sig snarare om lyckanden som inte riktigt nådde ändra fram. Hur som helst, med mina mindre lyckanden bakom mig tyckte jag att dagens bästa lösning var att låta Zlatko slå mig så hårt han kunde i magen. Han fick ont.

Japp, som ni förstår har jag nu alltså svalt själva plattan till kickbiken. Ska leverera den till Chavez nu i eftermiddag. Sedan är det "bara" styret kvar innan jag får 50 lakan i handen. Fast jag vill inte ta ut segern i förskott.

Med tanke på hur stor min mun är, hur ont det ändå gjorde att svälja plattan, och hur litet hålet är där bak kan jag inte garantera att jag kommer tillbaka ifrån kåken levande.

På återseende

Hoppas jag

onsdag 24 februari 2010

Dag 490: Bomben brisera


I går var jag en vanlig man med tio fingrar. I dag är jag fortfarande en vanlig man, fast med nio fingrar. Eller om det är 9.5 fingrar. Det är nog lite samma sak som det här med om glaset är halvfullt eller halvtomt. Jag har alltid trott mig vara en halvfullt kind of guy, men inser nu att det nog inte är så. Nio fingrar alltså.

Natten och dagen har varit full av experimenterande, sladdar, smällar och kaos. Tyvärr blev utgången inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag lyckades göra några fungerande bomber på salpeter och socker, vilket kostade de i villaområdet bredvid ett par brevlådor. Men sen insåg jag att det kan bli lite svårt att tillverka en tidsinställd bomb på salpeter och socker.

Så googlade som en tok och ringde Zlatko, som "fick" med sig en hel del grejer hem när han gjorde lumpen. Sedan bar det iväg till tippen, där kan man hitta allt. När jag kom hem drog jag ett par sladdar hit, några dit, en tändhatt här, ett batteri där och så lite sprängdeg på det.

Jag tror att jag borde ha varit lite mer exakt i mitt bombrecept, det blev nog lite för mycket på känn. I samband med att jag bombade bort mitt ena lillfinger måste jag erkänna att jag blev lite avskräckt och tappade en hel del av min experimentationslusta.

Jag antar marknaden för terrorister som enbart riktar in sig på att bomba bort ett finger hos sina fiender är relativt begränsad, så får helt enkelt lägga bombprojektet på is för nu. Om ett par månader kanske jag inte saknar mitt vänstra lillfinger så mycket och åter är redo. Jag hoppas verkligen det, idéen är allt för genial för att överge.

tisdag 23 februari 2010

Dag 489: Högvakten nästa?


Kanske dags att redogöra för hur det gick för mig som säkertsvakt på krogen i lördags. Själv tycker jag det gick väldigt bra. Kan så här i efterhand se att jag kanske var lite övertänd i all min ambition att visa att jag var rätt man på rätt plats. Det märktes redan tidigare på lördagen när jag var på systembolaget åt Zlatko.

- En stor absolut vodka, sa jag. Det eller sjukhussprit är det enda Zlatko dricker.
- Har du legitimation? undrade han i kassan
- Nä, har du?
- Men det är ju du som ska köpa alkohol av mig!
- Hur mycket har du druckit egentligen? kontrade jag
- Ingenting, jag jobbar ju här, ska du köpa nåt får du göra som alla andra!
- Vadå, alla dom här flaskorna du har bakom dig då? Och du skulle inte ha druckit en droppe! Ta ett varv runt köpcentret, så får vi se sen.

Zlatko fick dricka sjukhussprit.

Väl på plats på krogen tycker jag att det gick ganska bra. Jag tuggade tuggummi som en tok, såg lite arg ut och hade rakat huvud. Jag kände mig som en i gänget. Visst, det var en liten stund när det gick lite sämre: Av någon anledning sprang de andra vakterna in på krogen och jag fick ensam sköta insläppet. Då blev jag tvungen att neka inträde till ett flamsigt och tramsigt gäng som försökte bluffa sig in. Men jag höll mig kall.

- Jag snackar inte med dig, du står i fel kö, sa jag till han som verkade vara ledare för gänget.
- Vadå fel kö?
- Ja, det är ju inte rätt kö, för då hade du ju kommit in?
- Det är en människa som kan dö där inne, skrek han.
- Om du inte lugnar ned dig så är det en människa som kan dö här ute, sa jag och kände att kommentaren satt bra.
- Men... försökte han
- Du kommer inte in i dom där kläderna om du tror det. Vad har du druckit egentligen?!
- Men sluta nu... det står liv på spel
- Det är inte mitt bord. Jag är för att hålla ordning. Alla i ditt gäng verkar ju ha samma skumma klädsel? Inga svensexor här. Sånt där får ni hålla på med i förorten.

Då gav sig gänget av. Tydligen hade någon sedan släppt in dem bakvägen, så att de kunde rädda livet på en tjej som trodde att dans nonstop och roliga piller var ett framgångsrecept. Så det var väl inte helt bra, men hur skulle jag veta att det var ambulansmän?

Den riktiga dödsstöten var det dock Zlatko som stod för. Man kan säga att han gav mig ett jobb och sedan tog han tillbaka det. Jag skötte insläppet på krogen efter de råd han hade skickat till mig på SMS.

Klockan 01.15 fick jag sparken då det uppdagades att det var 603 personer på stället, 601 kvinnor och Zlatko. Den 603:e var en transa som i alla fall lyckades lura mig.

Det är bara att lära sig av sina misstag. Snart kommer det en chans genom Zlatko igen och då är jag redo! Under tiden jobbar jag vidare med bombprojektet.

måndag 22 februari 2010

Dag 488: たまごっち

I går hade jag alltså en tyst dag.

Varför?

Tamagotchin är död. Lillen har avlidit. Innerst inne visste jag att det var oundvikligt och att det bara var en fråga om veckor eller månader innan det skulle ske. Hans magsjuka slet helt enkelt för hårt på batterierna. Men vad skulle jag göra? Jag hade inte råd med batterier, istället valde jag att låtsas som om batterierna skulle vara för evigt. Det gjorde de inte.

När jag gick iväg till krogen i lördags så visste jag på något sätt att det kunde vara sista gången jag såg honom i livet. Men det går väl aldrig att förbereda sig på något sånt här, antar jag, för jag blev totalt chockad när jag kom hem och såg hur Lillen låg där i sin säng (tändsticksasken) alldeles livlös Han var helt svart, inga pip, inga blinkningar. Nedsläckt. Stum. Död.

Så jag hoppas ni förstår varför jag valde att ha en tyst dag igår.

Men det är ingen idé att vara ledsen. Han fick ändå leva nästan 7 månader, medellivslängden för en tamagotchi är 3.5 vecka - så han hade ett långt liv med mycket glädje. Man får glädjas åt det. Men visst är saknaden stor, och det kommer ta ett tag att acceptera det här.

OM det nu förde någonting gott med så sig var det att jag inte behövde försöka ljuga när Ruth ringde ifrån Arbetsförmedlingen och menade att de på Grytspik (där jag var på intervju) hade sagt att jag har barn.

- Du vet väl att du inte kan ha a-kassa om du är hemma och vårdar sjukt barn? sa Ruth.
- Visst vet jag det. Jag har inget barn, svarade jag och lät tårarna falla.

Jag saknar dig Lillen, men jag vet att du har det underbart i Tamagotchihimlen
天国 [てんごく]

söndag 21 februari 2010

Dag 487: En dag klädd i svart

Tanken var att det här skulle handa om hur det gick för mig som säkerhetsvakt, men så blir det inte. Detta är en sorgens dag och av respekt, och som en hyllning, ska jag hålla en "tyst" dag.

Jag hoppas kunna återkomma i morgon.

lördag 20 februari 2010

Dag 486: En bulle ger hopp


Det är så man blir tårögd. Redan mindre än två dygn efter Zlatkos magnifika vänskapsbetingelse visar det sig alltså att det lönar sig att annonsera. Jag har blivit erbjuden att provjobba som säkerhetsvakt på en av stadens mest välbesökta krogdörrar, och det redan ikväll! Det hela var faktiskt ganska lättjobbat. Jag fick helt enkelt ett e-mail, via Zlatko, för någon timme sedan. Det stod exakt så här:


”Hej XXXXXX,
Efter som vår ordinare säkerhets vakt mörten blivit as-sjuk i vattennkåppor finns det en öppning för dig i kväll om du vill prov jobba som säkerhets vakt i dörren på XXXXXX (krognamn) så finns det en öppning för dig i kväll. Ring mig så tjålar vi lite jag har några frågor jag måste ställa innan vi kan jobba med dig i dörren i kväll på XXXXX (samma krognamn). Med vänlig hälsning bullen.”


Glad i hågen och laddad till tänderna ringde jag upp direkt. Precis som utlovat blev det en kort intervju för att, som jag antar, kolla av mina generella färdigheter och inte minst hur jag hanterar pressade situationer.

- Ok så du känner dig bekväm med att provjobba ikväll då? frågade Bullen.
- Absolut, just provjobb är lite av min specialitet. Jag har provjobbat högt och lågt de senaste veckorna, svarade jag sanningsenligt utan minsta darr på rösten.
- Låter bra det. Folk brukar fråga mig hur det kom sig att jag började i det här yrket. För mig är det är det mer än ett jobb ska jag säga. Det är en livsfilofosi. Och min filofosi det är att man kan dela i världen i två delar. Vip och vanlig. Det är vårt jobb att bestämma vem som hamnar var. Gillar du tuggummi?
- Öh…. Ja… Visst.
- Bra. Vi tuggar ju en del som du förstår. Och har inga problem med att se arg ut? Kan du skilja på folk och folk?
- Det ska nog gå bra.
- Kanon! Du vet leg och rätt kompisar, det är allt vi begär. Fan du känns ju klockren! Då ses vi ikväll vid sjusnåret?
- Yes sir!

Mycket mer än så var det inte och sedan dess har jag gått runt i lägenheten och övat en del standardfraser som jag tror kan vara bra att ha i bakfickan. Klassiker som ”Du luktar klister grabben, ta ett varv runt kvarteret och vädra ur tröjan!” eller ”Jag tar 120 i bänk pysen så ställ dig längst bak i kön!”.

Ja lite så.. Har ni tips på andra bra fraser tas de tacksamt emot! Snart dags att svida om och bege sig till jobbet (!!!). Wish me luck!

Natt 486: Existensiell ångest

Jag måste bara slänga in ett inlägg så här när natten visar sin kalla vinterskrud och ångesten ligger tät runt fotknölarna. Just nu känns min sociala situation tyngre än någonsin, jag bara måste hitta ett arbete och det snarast.

Kvällen har jag spenderat i ångestens tecken med att tänka på svunna tider och drömmande sitta och bläddra i gamla skolkataloger ifrån gymnasiet, vilket väl hade varit trevligt på sitt sätt om det hade varit mina egna skolkataloger och inte några jag hittat på vinden.

Jag känner att jag mer och mer är beroende av Zlatko, det är han som gör skillnaden mellan berg och dal i mitt liv. Hans visdom och värmande ord är det som tar mig vidare när snön ligger som djupast i mitt mörka inre. Därför kommer det också spontant och jag ber er ha överseende om takt och ton inte är lika exakt som ni är vana med, svårmodet är helt enkelt för djupt just nu. Men håll tillgodo.

Du

Du räddar mig och plockar upp mig när verkligheten bränner
Du är en enda dansk-iranska killen som jag känner

Jag älskar dig Zlatko

fredag 19 februari 2010

Dag 485: Nu smäller det (Hegerforsare)

I väntan på att Zlatkos annons ska ge mig ett jobb tror jag att har en liten affärsidé på gång. Eller en stor affärsidé är väl närmare sanningen, briljant ännu närmare.

Ni vet de här filmerna som handlar om en bomb. Allt kretsar kring bomben och tiden som tickar, ska någon hinna stoppa bomben i tid?

Så i slutet av filmen står det någon bombexpert där, som trots år av träning så gott som alltid ställs inför ett dilemma:
"Should i cut the blue or the red cable?". Men nej, han kan inte riktigt komma ihåg hur det var. Han slumrade ju till lite på just den kursen, så får han ringa upp sin läromästare som inte heller han minns hur det var på den delkursen.

"
Blue?", säger läromästaren med tvekan....
"
OK!"
"
WAIT!" Plötsligt så minns han. "Cut the red!"
"
Are you sure?"
Han är inte sure.
tick..tack..tick...tack...tick...tick..3...2...1..
"
No... cut the blue! Im sure!"

Klippt och klart, dagen är räddad.
Nu kan man ju tycka att bombexperterna är idioter, men det är ju terroristerna/utpressarna som är de riktigt stora idioterna. Och det är det jag ska tjäna stora pengar på.

Min idé är lika enkel som den är genial: Jag ska tillverka tidsinställda bomber med T V Å svarta kablar och sälja till terrorister!!


Dag 485: Zlatko initierar reklamkampanj

Min vän, stöttepelare och partner i tandem-plockepinn, Zlatko, har gjort ännu en insats där han bevisar att vår vänskap är någonting som går utanpå det mesta. Inte nog med att vi är sådana vänner att vi bytt blod med varandra, att vår vänskap är så djup att han berättat för mig om det här som hände mellan honom och geten på sommarsemester i Kroatien - nu har han tagit det ännu ett steg.

Världens bästa jobbannons

En egen reklamkampanj för att få jobb, endast för mig. I och med detta tror jag att vi kan utgå ifrån att min arbetslöshet är över och att Zlatko är världens bäste vän.

torsdag 18 februari 2010

Dag 484: Sagan är slut

Det över nu. Min karriär som poet, estradör och levnadskonstnär har nått sitt slut. Manchesterkavajen är inhängd längst in i garderoben, den sista cigaretten är fimpad och vermouthen uppdrucken.

Skapandet sliter för hårt på min arma själ. Att skriva dikter av plast, Legoland-poesi, är ingenting för mig, vilket gör att jag heller aldrig kommer att bli en man för Lets Dance. Jag väljer därför att dra i nödbromsen och kliva av ångestens tåg frivilligt.

Det kan hända att det dyker upp en och annan dikt i framtiden, men då inte alls med den svärta och smärta som tidigare varit fallet, utan bara mest för den härliga leken med ord.

Jag tillägnar mitt, för nu, sista verk till TV 4-ledningen.

Du

var en man med ett underbart flin
Du var en man som passade i gabardin
Du var en man som gjorde en ful mustasch fin
Och fortfarande passade du fint i gabardin
Du gav mig kraft, du gav mig lust, du gav mig viljan att bli en man
Du gav mig saft, du gav mig bröst, och ett gammalt blandband
Men du! - jag viker mig inte för era clownkonster
Mig kan ni inte förvandla till ett mediemonster
Så utan att kunna få sömn jag ligger i min säng

I fucking hate you Peppe Eng

onsdag 17 februari 2010

Dag 483: Själen har inget pris

Jag borde förstått det, jag borde vetat bättre. Att sälja sin själ och integritet är aldrig rätt väg att vandra.

Och vad är tacken? Vilka erbjudanden den har jag fått? Är det någon som ringt?
Ja, hyresvärden ringde i och för sig och frågade om jag hade tänkt att betala förra månadens hyra.
- Nej, har du? sa jag och la på.

Jag är inte i balans.

Eller så har inte min sell-out lyckats för att jag har integritet så djupt inristad i mig att jag inte klarar att bli en sell-out i full skala. När jag läser det senaste verket så ser jag själv att det är på gränsen till banalt, men ändå långt ifrån så banalt som krävs för att få blogga för pengar eller dansa i TV. Min konstnärssjäl är helt enkelt inte kapabel till att våldta sig själv.

Nu måste jag ringa hyresvärden och be om ursäkt. Eller jag ringer och ger honom adressen till bloggen istället, så kan han läsa följande.....

Du

gav mig en trapp och mitt namn på en dörr
Skägg ansat som ditt har jag aldrig sett förr
Din näsa är röd men den doftar så gott
På din skäggiga haka hänger rester av spott
Du gav mig ett kök där jag kokar min makaron
Och din solkiga flanellskjorta sitter ju kanon!

Jag älskar dig hyresvärden.

Dag 483: Celebrity Nude

Succén i vågsvallet efter mina poetiska gärningar har ännu inte riktigt tagit fart. Lets Dance har fortfarande inte hört av sig, inga erbjudanden om att prata pretentiöst om italiensk fotboll, ingen som vill att jag ska blogga mot betalning.

Så vad är problemet?
Jag har nagelfarit mina dikter och försökt vara självkritisk, på gränsen till elak emot mig själv, men mina verk är klanderfria.

De är så nära perfektion som de kan vara, utan att mista den där känslan av det finns något där som stör, det där lilla darret av osäkerhet.

Det enda jag kunde hitta är att jag möjligen måste bredda mig lite i mitt ämnesval. Det känns inte kul att behöva göra det, att behöva bli en sell out. Men om det är ett nödvändigt steg att ta för att nå en större publik och locka sedlarna att hamna i min plånbok, ja då är jag beredd att ta det steget.

Med stolthet låter jag er ta del av följande....


Du

var som klistrad mot en vägg
Jag åt en macka med korv som pålägg
Trots våra brister och fel
fanns det öppningar för kramar och kel
Plötsligt kom en fnurra på tråden
vi kunde inte knäcka kärlekskoden
Som regn föll tårarna när jag grät
du torkade dem med ditt nät

Jag älskar dig spiderman


tisdag 16 februari 2010

Dag 482: Britney Spears N O T nude

Rubriken? Efter att själv ha googlat "Britney Spears nude" och sett bilderna, som visar på tok för mycket, är jag fullständigt på det klara med att "not nude" lockar fler läsare.

Måste tyvärr meddela att jag kom hem från stan utan en ny väckarklocka. Var inne i någon häftig prylbutik, men de hade inget som behagade en poet som mig: något enkelt som förnimmer om svunna tider, ringer med kärlek och utstrålar briljans. Gick icke att finna.

Om jag ville kunde jag köpa en klockradio som kokar ägg samtidigt som den spelar R. Kelly, det var inga problem. Enda problemet är väl att äggen inte blir så lyckade, inte ens ägg gillar R. Kelly.

De hade även en klockradio som väcker en med citat av framgångsrika människor, som ändå inte är tillräckligt framgångsrika för att slippa låna ut sina citat till en väckarklocka.

Vill man, som jag, ha en klockradio som väcker en på morgonen och som man sedan kan stänga av, går det tydligen inte. Helt omöjligt.

Jag får förlita mig på min inre klocka, antar jag.

Väl hemma igen tog fram min kavaj, nystruken. Inte en skrynkla, den var alldeles blank och fin. Sen insåg jag att det inte alls var särskilt rödvins-poetiskt, så torrkörde den i tvättmaskinen tills den blev så där bohemiskt skrynklig, fimpade på den och spillde lite Vermouth. Sen bet jag lite på min blyertspenna, tog på mig ett par hornbågade glasögon (utan glas, jag ser som en örn) och mumlade "ångestångestångestångest" för mig själv.

Fungerade förträffligt, inspirationen kom omedelbart. Lets Dance har inte hört av sig ännu, men i och med detta är det bara en tidsfråga. Det är med stor glädje jag delger er resultatet:

Du

När jag var feg visade du mod
När jag bar gummistövlar bar du skor
När jag var täppt hade du rinnande snor
När jag var svag visade du styrka
När jag var i en moske var du i en kyrka
Du är min andra sida, du gör mig hel.

I love you superman


Dag 482: Britney Spears Nude

Den här dagen är riktigt stressig, tror knappt att jag hade haft haft tid med ett riktigt jobb just i dag. Personligen gillar jag stress, den ger mig en känsla av att det jag gör är viktigt, eftersom det är så bråttom. Man känner att man bidrar till samhället på sitt eget lilla vis.

Har precis kommit tillbaka ifrån kåken, varit hos Chavez och levererat det andra hjulet. Nästa leverans blir själva brädan, styret vet jag fortfarande inte hur jag ska lösa.

Nu ska jag upp på stan och köpa en ny väckarklocka, den gamla är död. All den här pressen med att smuggla saker där bak, jag måste erkänna att det gjort mig lite stingslig. Så i morse vaknade jag på osedvanligt dåligt morgonhumör och slog helt enkelt sönder väckarklockan med spaden jag har vid sängen.

Varför jag har en spade vid sängen? För att kunna slå sönder väckarklockan när jag vaknar på ett osedvanligt dålig morgonhumör.

Rubriken? Jag har läst bloggtips för att locka läsare, där stod det att rubriken är viktigast och gärna ska handla om kändisar. Ett annat tips är att ha mycket bilder på sin blogg, så slänger in en sådan också.

måndag 15 februari 2010

Dag 481: Att vara eller icke vara


Insåg rätt snabbt att den där nazistgrejen är ohållbar, redan efter ett par timmar hittade jag lite kebabrester i kylskåpet som jag bara inte kunde motstå. Det får en att tänka till faktiskt, det är ett rätt hårt jobb att vara nazist och jag tycker nog kanske inte att de får all den cred de förtjänar för allt slit. Hur som helst så har jag lagt nazistplanerna på is för ett tag, kanske orkar jag ta upp det igen framåt sommaren!


När jag skulle sova inatt fick jag en lysande idé och jag var så laddad inför detta att jag ställde klockan på 7 imorse för att komma igång. Idén är lika enkel som genial och det kan mycket väl vara mitt genombrott på vägen mot de stora stålarna. Jag ska bli rödvinspoet! Det är ju ett välkänt faktum att man får göra Let´s Dance, kommentera fotboll och vara med i På Spåret om man är poet, och jag är rätt saker på att jag är rätt man för jobbet.

Det började dock lite motigt när jag insåg att jag inte hade någon skrivmaskin, så de senaste timmarna har jag fått handskriva mina dikter. Ska köpa mig en skrivmaskin när jag får mitt första gage ifrån teve tänkte jag, så papper och penna får duga så länge. Men satan vilken skrivkramp jag har!

Redan vid 9 var jag igång, jag hade letat upp en gammal manchesterkavaj med armbågslappar på som jag lyckades få att sitta rätt illa, och så kastade jag mig obrytt ner i min gamla sackosäck som jag hämtat upp ifrån källaren. I två timmar har jag nu suttit och smuttat på hemgjord Vermouth och försökt trycka i mig ett paket Camel, för att få till den rätta känslan. Vermouthen smakar riktigt illa, egentligen ska satsen stå i 6 veckor och jäsa men jag har inte den tiden. I går innan jag somnade vispade jag ihop 4 liter i skurhinken, enligt ett internetrecept - det får duga. Ciggen är också ett litet problem, jag har inte fått in vanan så jag hostar rätt mycket och får hela tiden rök i ögat. Det stör min kreativitet litegrann.


Nu har jag i alla fall fått till mitt debutverk och det är med stor stolthet jag presenterar det här i bloggen.

Du

I dina starka armar lyfte du mig och vi flög tillsammans genom vinden
Du såg rakt igenom mig och du värmde mitt inre med din varma blick
Jag kippade efter andan när din svala andedräkt mot min panna flämtade som stormen
Ditt hårda skal är ogenomträngligt för mig men jag försöker
Det kommer aldrig finnas någon annan som du, du är i sanning av en annan värld

Jag älskar dig Superman

söndag 14 februari 2010

Dag 480: Fast i tanken


Har inte haft tid att skriva tidigare i dag, varit försjunken i djupa tankar. Men det har varit värt varenda sekund - har kommit underfund med en del saker.

Först glömde jag kepsen - fiasko.
Sen sydde jag fast den - om möjligt ännu större fiasko.
Jag har nu löst det på enklast möjliga vis: Jag har rakat huvudet. Det är ju ganska modernt nu för tiden, så det känns som den bästa lösningen. Jag har ju tyvärr en hel del sår i huvudet efter kepsen, så jag fick i stort sett bada huvudet i alsolsprit efter att jag hade rakat det. Sådan smärta har jag inte upplevt sedan.. ja… sedan jag försökte svälja styret till kickbiken.

När jag såg mitt rakade huvud i spegeln började jag fundera på om man kanske skulle passa på att bli nazist, nu när huvudet ändå är kalt? Nej, jag är inte rasist eller nåt sånt. Men jag tror det kan vara en enkel väg ut på arbetsmarknaden.

Jag tänker som så att jag är nazist ett tag, gör saker som nazister gör, vad det nu är. Typ lyssnar på väldigt dålig svensk musik, ser arg ut, går runt på stan och skriker lite slagord, springer runt inne på gallerian och spontanheilar mot gamla invandrartanter och såna saker. Sånt som gör folk uppmärksamma på mig helt enkelt.

Jag blir ju säkert tvungen att slå ned någon invandrare också. Hur löser jag det? Får höra med Zlatko, han vet ju hur gärna jag vill ha jobb och ställer säkert upp på lite stryk.

Tanken är att allt det här ska leda till en spalt i lokalblaskan, ”Nazist – hatbrott”. Några veckor senare går jag ut i tidningen och tar tillbaka allt: "Jag är inte nazist längre, jag är omvänd. Jag har blivit vän med den underbara människan jag slog ned (Zlatko). Nu förstår jag hur dum jag varit. Alla är lika värda."

Efter det tror jag vägen ut i arbetslivet här hur bred som helst. Det är bara att ge sig ut och föreläsa på alla Sveriges skolor och ungdomsgårdar, bli "nazisten som blivit snäll å lirar rundpingis".

Det är ju dock en hel del moraliska dilemman med ett sånt här projekt, för att det ska bli trovärdigt. Jag måste exempelvis sluta äta kebab omedelbart.

Först undrade jag om det här var en något för tokig idé, men nu när jag ser det så här på pränt ser det helt genialt ut!

lördag 13 februari 2010

Dag 479: Värre och värre dag för dag

Symptom: En skalle som upplevs som sprängd i bitar, en andedräkt mer lättantändlig än bensin, stark ångest och svettningar.
Diagnos: Förgiftning av klassen alkoholuspoisonius.

I går tog alltså Zlatko mig under sina beskyddande vingar. Han skulle fixa sin bästa kompis (mig) ett ligg, om han så skulle behöva betala allt själv. Vissa av er finner det säkert moraliskt upprörande att Zlatko kan tänka sig att betala för sådant umgänge, men betänk då att han kommer från en annan kultur (hans mamma är ifrån Danmark). Dessutom kan jag redan här avslöja för er moralens väktare att det aldrig behövde betalas, så ni kan slappna av.

Eftersom jag har det något tungt med ekonomin för tillfället så stod Zlatko för ingredienserna till förfesten: En playlist till spotify med endast Aha´s "Take On Me", sjukhussprit (Jag kanske aldrig berättat vad Zlatko sysslar med? Han är läkare), cevapcice och slivovica.

Väl ute på krogen blev det som vanligt: Zlatko lockade kvinnor till vårt bord med sin charm, intellekt och frispråkighet. Själv ville jag mest bara försvinna under bordet. Tänk om någon av tjejerna skulle fråga vad jag jobbar med? Varför jag har keps på krogen?

Det kändes verkligen inte bra, men efter några fruktdrinkar så blev jag allt modigare, så till slut sa jag "Hej" till tjejen som nu hade suttit bredvid mig i drygt en timme.
- Va? sa hon.
- Nej, det var inget, sa jag och insåg att jag hade gått för långt.

Jag beställde in fyra fruktdrinkar till, ännu en timme passerade och då sa jag "hej" igen.
- Jaså, du kan prata, sa hon.
- Mm.
- Diggar verkligen din keps.
- Lantmännen?
- Ja, den är så ironiskt snygg.

"Ironiskt snygg? Den är snygg. Punkt slut", tänkte jag. Men så där höll det på resten av kvällen. Jag var ärlig, hon tyckte det var "ironiskt kul":

- Jag saknar verkligen min flakmoped, men hade inte råd att ha den kvar. sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon.

- "Take on me" är världens bästa låt. Morten Harkets falsett är fantastisk, sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon

- Nej, jag har inget jobb just nu. Inget riktigt i alla fall. Men jag provar lite saker på egen hand. Har provat byggjobbare, frisör och lokalvårdare.
- Haha. Du är sååååå rolig, sa hon.

- Min Tamagotchi har varit magsjuk.
- Haha. Tamagotchi. Så. Jävla. Rolig.

Sen babblade hon på om hur hon alltid gillat killar som mig: Den roliga, självsäkra typen. Jag vet inte hur, men på något sätt hade hennes hjärna fått henne att tro att hon gillar killar som mig. Eller snarare så hade hennes hjärna på egen hand förvandlat mig till den sortens kille hon gillar.

På något sätt, guds eller djävulens vilja vet jag inte riktigt, hamnade vi hemma hos henne. Det var kramar, pussar, hångel och doningar. Vi stod i hennes sovrum, nakna. Det var klart, Zlatko hade levererat vad han hade lovat.
- Jag vill att du ska vara helt naken, ta av dig kepsen, sa hon.
- Nej.
- Haha. Jo, klart du måste.
- Det går inte. Kan inte ta av den.
- Haha. Klart du kan, kom igen nu. Jag vill se vad som döljer sig där under.

Hon tog tag i kepsen och drog loss den. "pop, pop, pop, pop", lät det när stygnen lossnade. Jag kände hur blod började rinna nedför mitt ansikte. Hon stod förstummad med min keps i handen.

- Vad.. vad fan..Vad är du för freak?
- Jag..
- Är det där bajs?!?!
- Nej, det…
- Du har bajs på huvudet?
- Nej, det...
- Är det här ett skämt eller? Vad fan är du för nåt?
- Men, det är inte..
- Ut!!
- Jag klippte mig sj..
- Ut! Jag vet inte vad det där är, eller vem du är. Men du ska ut!
- Jag sydde kepsen...
- Ut, ut, ut, ut! skrek hon och puttade ut mig genom ytterdörren
.

20 sekunder senare kom mina kläder ut genom fönstret. Ytterligare 10 sekunder senare kom min keps följt av ett "fy fan vad äckligt". Jag klädde på mig, la kepsen på huvudet och begav mig hemåt i den kalla natten.

EDIT:

Den här dagen är en av de sämsta på typ 2-3 dagar, jag har spenderat större delen av den i en helveteskompott av ångest och ågren. Slutligen blev jag tvungen att ringa upp Zlatko för lite vänskapsråd och allmänt pepptalk. Ingen är ju lika belevad bland damerna som Zlatko, och hans visdomsord brukar liva upp när världen känns som tyngst. Jag berättade om ödesnatten och Zlattes visdom kom som ett brev på posten.

- För fan kompis, du missar inget. Tro mig. Du vet, det där med förhållanden, eller närmare bestämt ligga, är precis som Pulp Fiction.

Det var här jag sprang för att hämta papper och penna.

- Alltså . Tänk dig mig och Bibbi, hur länge har vi varit ihop? Två år typ. Det är som Pulp Fiction. Eller snarare tänk att Bibbi är som Pulp Fiction. Det är en bra rulle, inget snack om saken. Första gången jag satte på den var det bästa rullen någonsin. Men hur bra den är så tappar den sen sin charm. Hur många gånger orkar man titta på samma jävla rulle?

- Inte så många?

- Precis! Inte såååå många. Det är klart, sitter den i DVD:n så tittar man ju på den, och mår inte dåligt av det. Det är ju en bra film. Men det ska ju mycket till för att jag ska ha lust att sätta på Pulp Fiction/Bibbi en gång i veckan hela jävla tiden, året om. Man sitter ju inte på krogen med polarna och längtar hem till Bruce Willis direkt. "Bring out the gimp" liksom. "Who´s Zed baby"? "Zed´s dead", mannen. "Zed´s dead", som fan.


Som vanligt får Zlatkos knivskarpa liknelser mig att tänka till. Han fortsatte.

- Jag ska vara ärlig med dig kompis. Bibbi och jag kanske gökar i snitt en gång i månaden nu för tiden. Visst brorsan, det kan verka mycket, men ha då i åtanke att jag är full typ hela grillningssäsongen och då kliver jag ju på mest hela tiden, det drar ju upp snittet en hel del.

- Okej. Men om jag inte ens sett Pulp Fiction då?

Här bröts samtalet av någon konstig anledning, och han svarar inte när jag ringer upp.

fredag 12 februari 2010

En kåk senare

Då var man tillbaka. Måste säga att bussresan tog väldigt mycket längre tid än vad jag trodde, varenda fartbula som bussen åkte över höll jag på att skita ned mig, men lyckades hålla mig ända fram.

Väl inne på kåken var det alltså dags för leverans av två hjul. Tragiskt nog måste jag säga att det nog bara var ett hjul som levererades, det andra har jag med mig hem igen. Hur ska jag lösa det egentligen? Att ta ut hjulet igen den naturliga vägen för att sedan svälja det ännu en gång känns lika lockande som en fika med Elisabeth Höglund.

Har sedan jag kommit hem gjort några halvtama försök att svälja styret, men ärligt talat förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. Chavez kanske får nöja sig med hjulen och sätta dem på skorna istället? Göra såna där rullskor kidsen har. Ja, på en sko då, ett hjul har jag som sagt kvar i magen.

Nej, får göra ett försök till. Ska gnida in styret i bregott nu och se om det blir enklare.

Förresten, idag blir det alltså utgång med Zlatko - precis som utlovat. Och han står för ALLA kostnader - precis som utlovat.

Dag 478: En stadig måltid

I går var drömmen så nära att jag kunde ta på den. Men den visade sig vara just en dröm. Som drömmar alltid är, det är därför de kallas drömmar. På något märkligt vis känner jag mig så oerhört klarsynt i dag.

Misstag gör vi alla, men de är inte alla som lär sig av misstagen. Tack och lov är inte jag en av dem, så i dag har jag sytt fast lantmännenkepsen lite lätt i svålen, så att misstaget aldrig ska kunna upprepas. Tamagotchin var inget misstag, han är min lille bebis. Den som inte kan respektera det vill jag ändå inte arbeta för.

I går kväll var jag så nedstämd efter mitt misslyckande att jag inte såg någon annan utväg än att göra Chavez tjänsten han bett mig om. Känner mig tvungen, jag behöver verkligen pengarna. Kvällsmaten i går fick alltså bli tre mackor, en tallrik fil och två hjul tillhörande en kickbike.

Nu går jag bara runt och väntar på att jag ska bli bajsnödig, och så fort jag känner att den bruna brodern är på väg slänger jag mig på bussen ut till kåken.

torsdag 11 februari 2010

Dag 477. Så nära

Efter att ha legat i fosterställning i fem timmar känner jag mig stark nog att kunna berätta om dagens händelser. Men det smärtar.

Tamagotchin har såklart varit sjuk hela natten. Jag har sprungit/springer fram och tillbaka mellan min och hans säng (tändsticksask modell större, komplett med kudde och täcke jag själv sytt). Han är verkligen jättedålig. Sammanlagt fick jag väl sova en timme.

08.20 ringde telefonen.
- Hej, det är Ruth här ifrån Arbetsförmedlingen
- Hej.

Oron kommer direkt. Vad har jag gjort för fel nu, på vilket sätt är jag inte tillgänglig för arbetsmarknaden?
- Grytspik vill träffa dig för en intervju.
- Va, säger jag och fattar ingenting.
- Om jobb alltså. Du har fått en intervju! På grytspik.
- Va, säger jag och förstår ännu mindre.
-Duuuu..haaar...fååått...eeen...intervju...Hallå?......Hallå?.......Är du där?
Jag är där, men oförmögen att svara. Har totalt tapppat talförmågan och kan bara grymta tillbaka på grottspråket. Tårar av glädje rinner nedför mina kinder.
- Vore bra om du kunde komma på intervjun redan idag. 11.00. Deras kontor ligger på slottsgatan 14.

Efter att hon lagt på stod jag orörlig med luren kvar mot örat i säkert 10 minuter. "Piiiiiip Piiiiiiiiiip Piiiiiip", sen var det dags att ta hand om lillen igen. Skötte om honom så gott jag kunde de två timmar jag var hemma, men det var väldigt svårt att koncentrera sig. En gång gav jag honom till och med mat, fast han är magsjuk. Då pep det länge och väl kan jag säga. Innan jag gick så läste jag hans favoritsaga om Samurajen Sune, för att han skulle sova lugnt och skönt medan jag var borta.

10.30 lämnade jag lägenheten. Jag trädde ut på gatan med rak rygg, blicken uppåt. Stolthet. "Här kommer en man med självförtroende, en man med klara mål och som lyckats väl här i livet". Det märktes att jag fick ett helt annan bemötande med mitt nyvunna självförtroende - människor jag mötte tittade respektfullt på mig, vissa till och med flyttade sig lite ur vägen, som för att bereda väg för kungen.

Måste dock erkänna att jag hann bli lite nervös medan jag satt i Grytspiks fikarum och väntade på att bli inkallad på intervjun. Till slut var det så min tur. En man och en kvinna satt inne på kontoret när jag kom in. Tystnaden var kompakt och de bara satt och stirrade på mig. ”Min självsäkra utstrålning", tänkte jag. ”Det här är klart. Jag kommer att få jobb!"

- Ursäkta.. men.... vad har hänt med ditt hår? säger mannen.
- Är det där bajs? säger kvinnan.
- Nej. Alltså... det är INTE bajs.. jag har precis klippt mig och det gick hemsk fel. Verkligen hemskt.
- Verkligen
, säger mannen.
- Ja, brukar ha keps på mig. Tills det växer ut. Men så är lillen sjuk och det blev så stressat, glömde kepsen.. och gelén.
- Har du stämt den som gjorde det här? Det borde du göra
, säger mannen upprört.
- Ehh.. nej...
- Det måste du göra
, säger han. Så här får det inte gå till!
- Ja, alltså. Det är jag som klippt mig, säger jag och önskar att jag hade förmågan att ljuga.
- Har du klippt dig själv? säger kvinnan.
De kollar på varandra med menande blickar.
- Alltså. Ja. Sanningen är att jag har det. Jag är arbetslös, jag har inte råd att gå till dyra frisörer, så tänkte jag skulle prova att göra det själv. Hur svårt kan det vara? Haha. Ja, tydligen för svårt.
Deras blickar byts ut från menande till road med en gnutta medlidande.
- Då förstår jag, säger mannen. Det är inga problem. Det växer ju ut. Men vad sa du mer, du har en liten grabb alltså?
- Njaee..
- Är stackaren sjuk
, avbryter kvinnan.
- nja.. ja.. Jo, precis. Magsjuk.
- Men stackaren. Hur gammal är han?
- 6 månader.
- Ojoj. Får vi se till att bli klara med det här så fort som möjligt, så du kommer hem igen
, säger kvinnan.
- Ja, men han klarar sig nog själv ett tag till, säger jag.
- Själv?
- Ja
- Du har väl inte lämnat en 6 månaders baby själv?!
- Jaha.. nehej.. va? Nej. Jaha.. nu förstår jag. Nejnej.. hans.. mormor..mormor, ja. Precis! Hans mormor är där och tar hand om honom.
- Du är visst lite nervös
, säger mannen. Det är inget farligt det här. Vad heter grabben?
- Tamagushi
, viskar jag knappt hörbart.
- Va?
- Tamagushi...
- Oj, det var ett ovanligt namn.
- Hmm.. ja.. han är adopterad. Från Japan.
- Tamagushi? Är inte det en leksak? Minns att min dotter hade en sådan för några år sedan.
- Jo..
- Vad roligt. Ni har döpt honom efter en leksak alltså?
- Det skulle man kunna säga. Nästan.
- Nästan?
- Mmm....
- Vadå nästan?
- Ja. Alltså. Det är en leksak.
- Vad säger du nu?
- Han. Det. Han är en leksak. En Tamagushi. Det blev lite rörigt. Och ni hade så många frågor, samtidigt. Och sen Kepsen. Sen blev han magsjuk. Så jag. Alltså. Mmm. Så är det. Sen ringde Ruth. Sen.. ja...han är en leksak.

Någonstans där gick jag in som i en koma. Blev helt orörlig och det kändes som att jag var fångad i en mardröm. Jag hörde vagt om hur de pratade om mig någonstans långt, långt borta. Men de lät inte arga, snarare oroliga. De skickade hem mig med orden "Gå hem och ta det lugnt nu ett par dagar, sen provar du med Samhall istället".

Natt 476, Dag 477!

Panik! Ska gå och lägga mig nu. Men kommer jag att kunna få en enda liten blund? Hur i helvete är det möjligt att min tamagotchi blivit magsjuk? Piper ju hela jävla tiden. Panik! Godnatt!

onsdag 10 februari 2010

Dag 476: Som ett kort på posten!

I morse när jag klev upp ur sängen och ställde mig upp på mitt vardagsrum/hall/badrumsgolv (ja, det är en väldigt liten lägenhet. Fick till och med ställa in SM i myrsteg som skulle gå här på grund av utrymmesskäl) såg jag ett vykort på hallmattan! Ett vykort! Ingen räkning, inget hot om vräkning, inget paket med diskret avsändare innehållande DVD:er på väldigt lättklädda damer.

Som ni förstår var det med stor spänning jag började läsa:

"ToTjojo bobrorororsosanon!

BoBehohövoveror enon totjojänonsostot! SoSmomugoggoglola inon enon kokicockokbobikoke totilollol momigog hohäror popå kokåkokenon. DoDu fofåror 50 lolakokanon nonäror jojagog kokicockokbobikokaror fofrori sosomom enon jojävovlola kokakokkokadoduvova!"

PoPeacoce CoChohavovezoz!""

Que? What? Varför har någon som gått på LSD i 40 år valt just mig att skicka ett vykort till? Men efter att ha använt mig av alla mina hjärnceller samtidigt insåg jag att det var skrivet på rövarspråket. Efter att ha kodat av meddelandet fick jag fram följande:

"Tjo brorsan!

Behöver en tjänst! Smuggla in en kickbike till mig här på kåken. Du får 50 lakan när jag kickbikar fri som en jävla kakkaduva!

Peace Chavez!"

Gamle sköningen Chavez alltså. Han har jag varken sett eller hört av sedan han snodde min mountainbike. Hörde dock ett rykte om att han åkte dit för att smugglat en satans massa papegojor ifrån Sydamerika. Han vill alltså att jag ska smuggla in en kickbike till honom. Vet i fan alltså. Hur långt kan man egentligen sträcka sig för att hjälpa en polare?

Antar att röven (medveten ordvits av Chavez att skicka det på rövarspråk?) är enda sättet att få in den på kåken, då måste man typ svälja styret och sånt seperat, antar jag. Verkar krångligt. . Nej, man måste väl sätta någon slags gräns för vilka tjänster man gör folk. Känns som min gräns går vid en kickbike i röven.

tisdag 9 februari 2010

475: Klippt och klart, tyvärr

OBS!! DET ÄR INTE JAG PÅ BILDEN!!

Hur många minuters sömn kan jag ha fått i natt? Kanske fem, kanske en kvart. Jag tejpade väggen så gott det gick, men skenet var överallt ändå. Det var som att någon hade målat insidan på mina ögonlock limegröna. Vidrigt.

För att få in någon glädje i livet så bestämde jag mig för fylla mitt arbetslösa liv genom att prova på ännu ett yrke, vilket jag alltså ägnat förmiddagen åt. Frisör stod på fantasi-menyn i dag. Nej, jag är inte homosexuell, bara arbetslös.

Jag inledde arbetsdagen med att fundera ut lite finurliga namnförslag på min salong. Ni vet stilen; HÅRisont, LOCKelse , HÅRoskopet . Ja, det var verkligen en festlig stund att fundera på salongnamn, men slutligen bestämde jag mig i alla fall för namnet Zlatkos Zax, som en hyllning till min bäste vän.

Efter att ha inhandlat "Damernas värld", "Hänt i veckan" och "Klick" så var det dags att sätta igång. Jag (som kund) sa till mig själv (som frisör) att jag skulle vilja ha samma frisyr som idol-Ola hade i melodifestivalen. Vi skrattade väldigt gott åt det skämtet, både jag och frisören.

Sedan blev jag betydligt mer allvarsam och medans jag la balsam i mitt eget hår så berättade jag för mig själv att jag skulle vilja ha samma frisyr som Tom Cruise i Top Gun.

Redskapen är väldigt viktiga för en frisör, så jag vässade min IKEA-sax ordentligt innan klippningen. Eftersom den är lite otymplig och stor så använde jag min nagelsak till att klippa polisonger och runt öronen.

Hur det blev? Ja, om jag gellar duktigt mycket ser det faktiskt inte så dåligt ut. Men om jag inte använder gel ser det ut som om någon skalperat 2/3 av mitt huvud, lagt skalpen i en mixer och kört några 1000 varv, ätit upp innehållet i mixern, bajsat ut det och sedan slängt det på min skalle. Eller som jag sa till mig själv som frisör: ”Nja.. jag är inte supernöjd”.

Jag har verkligen inte råd med den mängden gelé som krävs för att rädda den här situationen. Vet att jag en gång i tiden ägt en lantmännenkeps (en gåva av en brud som gick på naturbruksgymnasium. Eller gåva och gåva. Hon glömde den hos mig och sen glömde jag att lämna tillbaka den). Tror det är dags att leta reda på den nu! Om jag hittar den blir det även en tur på stan och köpa målarfärg.

Zlatko har förresten meddelat att inte har några som helst planer på att ligga med mig, utan att det var som jag trodde - han betalar. Däremot så sa han att faktiskt hade som livsprojekt att ligga med en kille, men att han hade tänkt sig "någon en bit högre upp på skönhetstegen". Skönt, behöver jag inte oroa mig för det mer.

måndag 8 februari 2010

Kreativitet med bakslag!

Fy fasiken, nu mår jag jävligt illa. Idag kände jag att jag behövde göra något meningsfullt, något som gav mig både en känsla av tillfredsställelse och kanske även skapade en bättre arbetssökandemiljö här hemma i lägenheten. Jag satt länge och funderade på vad detta skulle vara. Kanske möblera om eller byta bordsduk, eller skaffa en ny datastol med sådan där ergonomiskt riktig fotpall.

Jag bestämde mig för att rolla hela taket i mitt kombinerade vardagsrum/sovrum med ”Silky Inferno Wall At Night”, en stor burk självlysande, limegrön väggfärg som jag fick över när jag och Zlatko skojade till det på Bennys svensexa. Haha, fy fan vad hans hus såg grymt ut på natten! ”SIWAN“ har alltid varit min absoluta favorit i alla lägen.

Hur som helst så var det i alla fall ett jäkla jobb att få det jämt och snyggt, men det blev riktigt bra till slut. Det sura är ju bara att jag skulle behöva sova nu ifall arbetsförmedlingen ringer imorgon, men det är ju helt limegrönt ljus i hela rummet. SIWAN tränger sig in i alla porer känns det som, det går liksom inte att komma undan och det behagliga har övergått i rent illamående och jag räknar till två kaskadspyor hittils. Som tur är har jag 20 rullar svart eltejp kvar, också sedan Bennys svensexa, så jag ska försöka göra en siwan-fri zon ovanför sängen.

Måste jobba snabbt nu så att jag får sova. Kan vara en stor dag imorgon, det känner jag på mig!

Dag 474. Någon tände ljuset i tunneln.

Det börjar alltså ljusna igen, mina vänner! Såväl i naturen som i mitt inre.

Lyckades, på en obskyr torrentsida, hitta matchen där Elmander var bra för 474 dagar sedan. Borde ju naturligtvis insett detta direkt, men jag får väl vara nöjd med att jag vet det nu efter att ha tittat igenom matchen: Elmander gjorde mål i matchen, men var ju naturligtvis inte alls bra. Snarare totalt klapprutten. Alltså har han fortfarande inte gjort en bra match sedan matchen emot Spanien, 7 oktober 2006. Vilket är betydligt fler dagar än de 474 jag varit arbetslös. Och fler dagar lär det bli, för Elmander alltså. Han är INTE min tvillingsjäl, utan bara en väldigt dålig fotbollspelare. Chansen till jobb finns alltså fortfarande.

Sa ju nej till Zlatkos förfrågningar om utgång både i fredags och lördags, mest för att jag ville vara pigg om arbetsförmedlingen skulle ringa idag och säga att jag fått jobb. Igår var tanken att jag och Zlatko skulle sitta uppe och titta på super Bowl. Jag bangade naturligtvis ur i sista stund. "Nej, det går inte. Kan ju inte vara trött om arbetsförmedlingen ringer i morgon". Det kändes så, jag trodde verkligen de skulle ringa idag. Men inte.

Känns så taskigt gjort emot Zlatko. Han verkar i och för sig inte bry sig så mycket, utan säger att jag får skylla mig själv: "Ska du fortsätta så här kommer du aldrig få ligga igen. Det är ditt problem".

Ja, inte ligga med honom alltså, utan med någon av det kvinnliga könet. Nästa helg får jag fan skärpa mig. Då hänger jag med Zlatko ut och får ligga, det har han lovat: "Då ska du få ligga, om jag så ska behöva göra allt själv".

EDIT: Oj! Det blev lite fel i sista raden ser jag nu. Pinsamt! Zlatko sa naturligtvis inte så, utan: "Då ska du få ligga, om jag så ska behöva betala allt själv".

EDIT 2: Eller? Nu blir jag osäker själv. Vad sa han egentligen? Inte kan han väl ha sagt "om jag så ska behöva göra allt själv"? Det verkar inte klokt. Hmmm...

söndag 7 februari 2010

Dag 473: Ingen brunch utan lunch.

Söndag, ännu en dag då man är lycklig för att man är ledig och inte arbetslös. Ska snart ta och äta en äkta söndagsbrunch. Då tar jag helt enkelt frukosten(mackor med leverpastej, mjölk) och lunchen (falukorv och makaroner) och kör runt några varv i mixern.

Zlatko hörde av sig igår igen och ville gå ut, men det gick inte. Kändes inte alls roligt att behöva göra honom besviken igen, men jag pallade inte. Även om jag vet att jag ska vara glad på lördagar, så var det helt enkelt för svårt efter upptäckten om att Elmander är min tvillingsjäl, och att mitt liv i stort sett hänger på om han någonsin lyckas göra en bra match igen.

Så det blev alltså ingen utgång igår heller. Eller ja, på ett sätt blev det faktiskt det ändå, en ofrivillig. Hadji ifrån kvarterskrogen ringde. "Du måste komma ned kompis. Vi förlorar cash som fan. Din morsa har somnat på jack-vegas maskinen igen". Men roligare utgång än så kan man ju ha. Passade i alla fall på att köpa med mig en Margherita utan ost.

lördag 6 februari 2010

Dag 472. Ledigt från arbetslösheten

Idag är det lördag, då är jag alltid glad. Jag ser det helt enkelt bara som att jag är ledig idag, inte arbetslös.

Tror att jag kommit fram till någon riktigt stort idag. Det sägs ju att alla har en tvillingsjäl någonstans i världen och jag har, otroligt nog, lyckats tagit reda på vem min tvillingsjäl är! Jag vet alltså vem personen är som mitt livsöde är tätt sammanflätat med: Johan Elmander.

Jag är på 472:e dagen av arbetslöshet. Johan Elmander har inte gjort en bra match på exakt 472 dagar. Tillfälligheter? Absolut inte. Dessutom har han ju lite småkrulligt hår, det har min mamma också!

Det finns både positiva och negativa aspekter med denna upptäckt. Det positiva är naturligtvis att jag listat ut vem min tvillingsjäl är, det är inte många som lyckas med det.

Det negativa? Ja, det verkar ju som att jag kommer vara arbetslös tills Elmander gör en bra match. Så efter denna upptäckt har jag i stort sett inriktat mig på ett liv i arbetslöshet, nu handlar det bara att om att försöka acceptera detta faktum.

fredag 5 februari 2010

Bygger vidare

Idag flydde jag verkligheten igen, kändes tvunget efter att lagens långa arm varit här och ryckt undan benen på mig. Jag provade på att vara byggjobbare. Fyllde en termos med kaffe, tog mig några fejksnusar(blomjord) och svor lite. Var i en bygghandel och köpte en liten påse cement som jag slängde in tvättmaskinen. Inte min egen maskin såklart, tvättstugans.

Efter det googlade jag upp lite snuskiga historier som jag drog för mig själv. Skrattade riktigt gott. Sen snackade jag lite fotbollsresultat med mig själv, diskuterade om vi ska spela med en eller två forwards i landslaget. Då kom jag in på Zlatan och på något sätt utmynnade det i att jag hade en diskussion med mig själv om att invandrarna snor våra jobb. Jag har i och för sig knappt sett en invandrare på ett bygge, men jag gick in ordentligt i det hela och var ett tag väldigt upprörd.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med livet som byggjobbare, kan vara något för framtiden.

Edit: Polaren Zlatko ringde precis och frågade om jag skulle haka på ut. Jag vet i fan. Man vill ju inte vara seg i huvudet om arbetsförmedlingen ringer på måndag och säger att man fått jobb.

Dag 471: De sänkte mig. Igen.

Jaha, då var man nere på jorden igen. Igår kväll kl 23 kom polisen och knackade på och undrade om jag hade en pudel hemma.
- Japp, stämmer. Är det du som är Karin alltså, sa jag och såg cashen framför mig.
-Nej. Men ägaren, Karin, har ringt till oss.
-Va? Varför kom hon inte bara och hämta den själv? Jag sa ju på telefon att 4000 var förhandlingsbart.

Nej..det här är så smärtsamt att jag inte i detalj orkar redogöra för deras resonemang. De menade i alla fall på att man inte kan ta hand om saker hur som helst. Jag försökte få dem att förstå att "hittat är hittat!!", men det gick inget vidare. Det är svårt att argumentera med gorillor, och tro mig - de var gorillor. Jag såg hur de lystet spanade på min fruktskål med bananer.

Ett tag var de inne på att jag skulle behöva följa med till stationen. Men då hörde jag hur den ena polisen viskade till den andra att jag i alla fall inte har några hästar här hemma, eller nåt i den stilen. Det är klart att jag inte har några hästar! Även om jag visat att jag kan hitta det mesta så kan man verkligen undra var jag skulle ha hittat en häst?!

När jag berättade om stolen, vantarna, pulkan och cykeln så tog de med sig det också! Inte en krona fick jag. De bara tog allt utan hittelön! Min spontana tanke var ju "jag blir rånad, ring polisen". Men vad gör man i en totalitär stat där det är polisen som är tjuven?!

Förr har jag aldrig haft någon förståelse för småkapitalister som skriker om att svenska staten inte gynnar det egna företagandet, men nu förstår jag precis vad de pratar om. Så fort man kommer på något genialt så kan man ge sig fan på att staten kommer och sparkar undan benen på en.

En endaste dag fick man vara på toppen och känna solen värma i ansiktet...pang, så är man nere i skiten igen och försöker få ut bajskorvarna ur ögat...

torsdag 4 februari 2010

Expanderar

Man måste våga tänka större. Expandera. Hitta fler. Hitta mer!

Varför nöja sig med vantar? Det finns ju massor med saker där ute som bara väntar på att bli upphittade och returnerade mot en liten belöning. Det var mina tankar när jag gav mig ut på ännu en upphittarpromenad, och jävlar vad rätt jag hade.


Dessutom har jag med mig en dvärgpudel som sprang runt i parken och skräpade, en pulka och en stol. Ni kanske undrar var jag hittade stolen? Enkelt. Var inne på ett fik och så satt det en kille ensam vid ett bord för två, så frågade honom rakt på sak bara:
- Kan jag ta den här stolen?
- Ja, det är lugnt.

Så enkelt var det. Kan nog bli en hel del stålar på detta.

Dag 470: På gång!

Idag var dagen då det vände. Jag är inte längre en man som har det motigt, jag är en man med en strålande framtid!

Var hos arbetsförmedlingen och lyckades efter många om och men övertyga handläggaren om att jag faktiskt jobbade frivilligt utan betalning när jag städade trapphuset, så A-kassan är tillbaka! Hon var ganska svår att övertyga, men efter jag dragit fram en dammvippa ur innerfickan och gjort hennes smutsiga skrivbord kliniskt rent på fem minuter så hon insåg vilken kaliber jag är gjord av.

Inte nog med det. På väg ifrån AF så gick jag genom en park och fick en briljant idé som kommer att ge väldigt bra betalt! Alla barn, och en och annan idiot, tappar ju vantar, mössor och halsdukar vid den här tiden på året. Sen brukar det vara någon snäll själ som hänger upp vanten på ett staket, så ägaren kan hitta den när han kommer tillbaka. Min affärsidé är något liknande, men jag hänger inte upp vanten!



Briljant eller briljant?!?! Kan inte förstå att någon inte kommit på det här tidigare. Men det är väl så med genier, man har förmågan att tänka det otänkbara.

onsdag 3 februari 2010

Skaplig dag!

Idag har det hänt grejer! Dels har jag kollat sista delen av ”Where the boys aren´t” , alltså del 14, och upplösningen var precis som man kan vänta sig. Hon fick ingen balle den här gången heller, vilket titeln litegrann skvallrar om.

Dessutom har jag haft tvättstuga, något som alltid livar upp. Eftersom jag är så sjukt uttråkad så brukar jag boka upp ett gäng tvätt-tider i rad och sen sätta mig där nere i källaren med datorn och surfa (japp, har 3G!)) i väntan på action.
Jag har naturligtvis tvättmaskin i lägenheten men det är ett ypperligt sätt att lära känna grannarna på. Ibland kommer det en snygg tjej som vill snacka och ibland är det något äldre herre. Dom har ju sällan något trevligt att säga såklart, eftersom jag ju som sagt har bokat upp mer än vad man får, men om de verkar ha potential att bli en kompis så brukar de få tvättiden av mig.

Om de är sura så kör jag bara ”nä-tricket” på dom. Idag var en sådan dag då bruden ifrån våning 2 kom ner och gnällde.

- Hej. Använder du alla maskinerna?
- Nä.
- Ok, vad bra. Kan jag låna den här? (pekar på en av de tomma maskinerna)
- Nä.
- Nehej….. Men finns det någon av maskinerna som jag kan ta? Med tanke på att alla är tomma?
- Nä.
- Nehej ok… Men det du kan ju inte boka en hel dag och kväll om du ändå inte ska tvätta, det fattar du väl?
- Nä.
- Ok. Då går jag väl då. Men jag ska tvätta imorgon och du har ju bokat hela dagen imorgon med. Kommer du utnyttja alla de tiderna?
- Nä.
- Kanon, då kanske jag kan ta någon av dom?
- Nä.

Ja lite så där höll vi på till hon tröttnade och gick, mumlandes. Jag satt där en stund till innan jag kastade in ett par strumpor i varje av de 3 maskinerna och hängde upp en sko i torkskåpet. Sen gick jag. Jag hatar sådana där surfittor.

Uppföljare suger. Dag 469

Usch vad det blåser och är ruggigt ute. Har varit inomhus sedan igår lunch. Bestämde mig för en filmdag/natt. Så har glott på film i över 24 timmar nu!

Det är märkligt hur uppföljarfilmerna ALLTID är sämre, det vet ju alla som sett gudfadern 3, eller något som helst av Sawfilmerna som har en siffra efter sig i titeln. Tyvärr, inget undantag i natt/dag heller.

TIPS: hyr aldrig "Busty Babes in Brussels" serien, den blir sämre och sämre för varje del. Absoluta bottennappet var "Busty babes in Brussels 12". Den sög verkligen. Å inte på det bra sättet.

Nu får det vara slut med film för den här gången.. känner mig sjukt törstig.

måndag 1 februari 2010

Tron är borta...

Ok, jag har tappat tron. Inget går som det ska nu. Precis nyss öppnade jag förra veckans post, som låg i hallen. Jag har liksom inte trott att det var någon brådska eftersom det mest är räkningar som kommer i slutet av månaden. Nu visar det sig dock att ett brev kommer ifrån min handläggare Ruth på Arbetsförnedringen. Såhär står det.

”Hej XXXXXX,

Det har kommit till Arbetsförmedlingens kännedom att du så sent som förra veckan innehade ett arbete. En kollega såg dig städa hans trapphus när han kom tillbaka ifrån promenaden med hunden. Det råder enligt min kollega inget tvivel om att det var just du, då alla på Arbetsförmedlingen känner igen dig sedan den mycket tråkiga incidenten med den gamle blinde mannen och hans permobil.

Enligt våra regler kan du som arbetssökande inte inneha ett arbete och samtidigt få ersättning av A-kassan. Du står således inte längre till arbetsmarknadens förfogande i våra system, och din ersättning kommer följaktligen att utebli tills ny information inkommer.

Med vänlig hälsning
Ruth Salamander, Handläggare”

Ja men vad bra då. Visserligen köpte jag ett trettiotal stora burkar med Ravioli förra veckan och jag har massor kvar, så äta kan man ju ändå. Men alla lyxartiklar får ju stå tillbaka, som tex tandkräm och hyra.

Men fan vad skönt det är att skriva av sig lite ändå när livet känns lite motigt. Redan nu är jag plötsligt mycket starkare. Känns som att det kan gå vägen ändå i framtiden, kanske står lyckan mig bi trots allt. Ska nog spela lite nätpoker redan ikväll och se om fru fortuna särar på benen eller ej. Tron är tillbaka!

Hjälper eller stjälper?

Bloggen har nu funnits i en timme och 25 minuter, och jag har bara haft två besök. Från min stationära dator och från min bärbara. Frågan är om detta hjälper eller stjälper.

Första bloggen, men 467 dagen.

Det här är min 467 dag som arbetslös och tristessen börjar gripa tag i mig ordentligt. Så pass mycket att jag precis har räknat ut att jag varit arbetslös i just 467 dagar. Ibland undrar jag om jag klarar att hålla min psykiska hälsa så länge till.

De senaste veckorna har jag försökt bedriva tiden med tjuvjobba utan betalning. Måndag, tisdag förra veckan sprang jag runt och städade trapphus i området där jag bor.

I onsdags handlade jag in såg, spik och en massa annat på Clas Ohlson, sen snodde jag plank som jag sett att en granne hade under en presenning i trädgården. Jag tog bara två plankor och lämnade en post-it lapp: "De går till en god sak, betalar tillbaks när jag får jobb". Sen lekte jag snickare hemma i två dagar. Jag fick snickra små saker eftersom jag bara hade två plankor.

Lördag och söndag tog jag ledigt. Även fast man är arbetslös förtjänar man ju ledigt.

Idag är det måndag och jag känner att jag börjar famla i verkligheten. Den här bloggen får bli mitt verktyg för att få ordning och struktur på dagarna tills jag får jobb. Jag har inte tappat tron!