Dag 491: Im alive!

Jag lever!

Men det är knappt.

Jag kan inte stå, jag kan inte gå. Skriver det här liggande på magen.

Resan till kåken tog 45 minuter, resan hem drygt sju timmar.

Jag kan inte förklara hur det känns att smuggla in en kickbike-bräda till finkan med bakdelen, jag tänker inte ens försöka. Klyschan "att föda är som att skita ut en handboll" tolkar jag numera som att föda är något man gör med ett leende på läpparna.

Efter leveransen lyckades jag på något sätt, förmodligen i ren chock och viss blackout, att ta mig till busshållplatsen. Busschauffören menade först på att man inte får åka på bussen liggande på mage, mitt i gången. Efter att ha tittat mig djupt in i ögonen och känt min smärta ångrade han sig.

Om det inte vore för att mitt hem ligger 50 meter ifrån hållplatsen tror jag inte att jag hade varit vid liv nu. Från hållplatsen är det en backe ned till huset jag bor i. Tack och lov var backen ganska hal och det tog mig inte mer än ett par minuter att glida ned för backen på magen.

Efter det fick jag dock ligga utanför ytterporten i drygt två timmar. Varje gång jag försökte nå upp till låset blev jag tvungen att röra på min bakdel och svimmade.

Slutligen kom Kerstin, sura tanten på 4:an, som skulle ut med sin fula jycke. Hon tittade bara på mig och snörpte på mungiporna. Innan porten gick igen lyckades jag i alla fall få in ena handen i dörrspringan. Har inte orkat kollat över skadorna, men risken är överhängande att jag nu max har 7-8 fingrar.

Att släpa mig uppför trapporna tog nog drygt 4 timmar, jag svimmade efter varje trappsteg. Krampaktigt hängande på sista trappsteget kom Carina (snälla grannen som ger mig tidningen) ut i trappen. Hon hade väl hört allt mitt pustande, stönande, svimmande och skrikande.

- Men kära nån, vad har du gjort?
Omtöcknad av smärta, rädsla och ilska kunde inte jag inte göra annat än att skrika.
- Prova och skit ut en kickbike själv då för helvete!

Stackars Carina. Jag måste be om ursäkt i morgon. Nu har jag oljat in hela mig i voltaren och det känns faktiskt redan lite bättre.

En kåk senare

Då var man tillbaka. Måste säga att bussresan tog väldigt mycket längre tid än vad jag trodde, varenda fartbula som bussen åkte över höll jag på att skita ned mig, men lyckades hålla mig ända fram.

Väl inne på kåken var det alltså dags för leverans av två hjul. Tragiskt nog måste jag säga att det nog bara var ett hjul som levererades, det andra har jag med mig hem igen. Hur ska jag lösa det egentligen? Att ta ut hjulet igen den naturliga vägen för att sedan svälja det ännu en gång känns lika lockande som en fika med Elisabeth Höglund.

Har sedan jag kommit hem gjort några halvtama försök att svälja styret, men ärligt talat förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. Chavez kanske får nöja sig med hjulen och sätta dem på skorna istället? Göra såna där rullskor kidsen har. Ja, på en sko då, ett hjul har jag som sagt kvar i magen.

Nej, får göra ett försök till. Ska gnida in styret i bregott nu och se om det blir enklare.

Förresten, idag blir det alltså utgång med Zlatko - precis som utlovat. Och han står för ALLA kostnader - precis som utlovat.

Dag 478: En stadig måltid

I går var drömmen så nära att jag kunde ta på den. Men den visade sig vara just en dröm. Som drömmar alltid är, det är därför de kallas drömmar. På något märkligt vis känner jag mig så oerhört klarsynt i dag.

Misstag gör vi alla, men de är inte alla som lär sig av misstagen. Tack och lov är inte jag en av dem, så i dag har jag sytt fast lantmännenkepsen lite lätt i svålen, så att misstaget aldrig ska kunna upprepas. Tamagotchin var inget misstag, han är min lille bebis. Den som inte kan respektera det vill jag ändå inte arbeta för.

I går kväll var jag så nedstämd efter mitt misslyckande att jag inte såg någon annan utväg än att göra Chavez tjänsten han bett mig om. Känner mig tvungen, jag behöver verkligen pengarna. Kvällsmaten i går fick alltså bli tre mackor, en tallrik fil och två hjul tillhörande en kickbike.

Nu går jag bara runt och väntar på att jag ska bli bajsnödig, och så fort jag känner att den bruna brodern är på väg slänger jag mig på bussen ut till kåken.