Back to School

Inte en inlägg på flera månader. Vad kan man säga om en sådan sak? Man kan säga att jag ganska direkt efter mitt senaste inlägg fick ett jobb! Lagom till när skolorna började ringde Vikariepoolen och sa att jag skulle bege mig till en mellanstadieskola. Jag behövdes som resurs i en klass.
JAG
BEHÖVDES
RESURS

Ni förstår själva det känslomässiga dragspel som rullades fram i min kropp och började spelade en polka. Ett jobb! Ett riktigt jävla jobb. Med lön!

Jag slängde mig på cykeln och cyklade som en ursinnig tok stående till skolan. Stående, dels för att det går snabbare om man cyklar så, men framförallt för att det är den där cykeln som jag hittade under en sadel och att det gjort fruktansvärt ont de gånger då jag suttit ned och cyklat.

Väl framme blev jag direkt inskickad i den verklighet skolan kallade 5B. Vi började dagen med att sitta i en stor ring och så fick alla i ringen presentera sig, så att jag skulle lära mig namnen så fort som möjligt. Det märktes ganska tidigt att barnen inte var särskilt mogna. Nån i ringen fes och sedan skrattade alla ungarna i typ tre minuter. Vadå, hur kul kan det vara med en fis?
När alla hade skrattat klart så undrade jag om det de brukar kalla ringen för fisringen. Då skrattade ungarna i fem minuter till. Läraren i klassen såg dock något surare ut. Så här i efterhand kan jag ångra att jag sa det. Och även att jag fes, men det tryckte verkligen på.

Efter det så skickades det runt en sten i ringen och den som hade stenen fick berätta vad de hade gjort i helgen, så även jag. Det var som det brukar vara, killarna hade spelat fotboll och tjejerna hade inte spelat fotboll.

Sedan var det dags för första lektionen, matematik. Jag briljerade verkligen med mina kunskaper. Jag hjälpte alla som ville ha hjälp. Och det kändes så underbart att kunna hjälpa någon, att veta mer än vad de visste. Det var en härlig känsla att få vara bra på något. Till slut hjälpte jag även de som inte ville ha hjälp. Jag gick bara förbi ungarnas matteböcker och tittade vilket tal de var på och levererade svaret direkt.
- 6*6? 36! Booom
- 7*8? Sitt på en potta. Det är 56. Booom!
- Om X+7 är 10 vad är då X? Linus, jag säger dig det här: X är 3! Boooom!

Min entusiasm gick väl lite över gränsen och läraren, Erika, tog mig lite sidan av och viskade i mitt öra.
- Det räcker om du hjälper eleverna som räcker upp handen. Sen kanske du inte behöver ge svaret direkt. Och du behöver absolut inte säga booom efter varje gång du hjälp någon.

Hon hade rätt. Det vara bara att jag hade blivit lite ivrig i min önskan att få hjälpa och att jag blev lite hög på kicken av att känna mig smart. Men det ändrades ganska fort när det var dags för andra lektionen, svenska. Då fick alla ett spel med bilder på. Sen skulle kidsen uttala det på bilden och höra efter om det var mjuk eller hård vokal.
- Kamel. Kaamel. Kammel. Tyvärr Frippe. Jag vet faktiskt inte riktigt själv. Du får fråga Erika.
Visst, jag vet att Kamel stavas just Kamel. Men vad fan. Hård eller mjuk? Inte vet jag. Så jag höll mig mest i periferin under svenskan.

På rasten höll jag mig inte riktigt lika mycket i periferin. Direkt när jag kom ut på skolgården så möttes jag av några gapiga grabbar i sexan som åkte kickebike. Sanningen är att jag inte klarar att se en kickbike efter fängelsesmugglingen. Så det blev lite tjafs med grabbarna. Men efter att jag skällt ut dem rätt ordentligt om det omoraliska i att åka kickbike så tog dem sina kickar och gick in på skolan. Strax därefter kom de ut igen, med Erika i släptåg. Återigen blev jag kallad lite till sidan av henne. Hon talade om att det måste vara ett missförstånd, för barnen får visst åka kickbike. Sen sa hon att jag kunde skulle gå över på lekis istället (som delar skolgård med skolan) och hjälpa till där under rasten. Så blev det.

Väl på lekis blev jag snabbt utmanad av två sexåriga grabbar, Leo och Max, på fotboll. De två mot mig.
- Klarar ni verkligen det? skojade jag. Jag skulle ju naturligtvis låta dem vinna hur som helst.
- Ja, sa Max.
- Ja, sa Leo.
De var inga snackpåsar direkt.
- Vi börjar med en straff, sa Max.
- Jaha? Varför då?
- Det gör vi alltid när vi spelar mot Leif, sa Max.
- Okej, Då kör väl på samma regler nu.
Max la första straffen, men tyvärr för honom så hamnade den i stolpen.
- Straff igen, sa Max och la upp bollen på straffpunkten igen.
- Va? Varför är det straff igen?
- Du räddade ju inte straffen. Men jag missade inte heller, sa Max självklart.

Återigen stod jag helt blickstilla och Max lyckades rulla in bollen.
- Jaaaaaaaaaaa, skrek han och sprang runt i en lite halvtöntig segergest innan han hämtade bollen från målet.
- Snygg straff, berömde jag.
Max la upp bollen på straffpunkten igen.
- Vad gör du nu då? undrade jag.
- Nu ska Leo lägga straff, sa Max.
- Men du sa ju att ni börjar med EN straff?
- En straff var såklart. Leo måste ju också få lägga en straff. Annars blir det orättvist.
- Det är klart det blir det, sa jag.

Utan att överdriva så sköt Leo straffen 10 meter utanför mål, men dessutom 5 meter för kort.
- Vill du lägga om den? undrade jag snällt.
- Nej. Det är fusk, sa Leo.

Nu var det dags för match på allvar. Jag gjorde mitt bästa för att fejkspela. Tappade bollen lite här och där och de få gånger jag tog mig ända fram till en målchans så såg jag till att skjuta rakt på Leo i målet. Smågrabbarna gjorde 2-0, 3-0. Sen fick de en straff när Max snubblade på bollen! Jag skrattade gott.
- Det är klart det är straff. Det var fult av mig.
Max sköt straffen och och jag fick en hand på bollen (hade ju redan gett dem 3-0) som smet strax utanför vänstra stolpen.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
Han passade den rakt in till Leo som återigen sköt 10 meter utanför mål.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
- Hörna? Varför är det hörna igen? Jag nuddade ju inte bollen!
- Neeeej,sa Max med ett tonfall som talade om att han pratade självklarheter. Men du vill ju inte ha hörna vid ditt eget mål. Du vill ju inte göra självmål. Alltså är det vår hörna.
- Hahaha. Okej. Det låter bra.
Fast jag måste erkänna att jag började bli lite småsur nu. Hittade de på reglerna direkt under matchen heller?

Även på den här hörnan sköt Leo 10 meter utanför och de fick hörna återigen. Men på hörnan efter så såg jag till att ställa mig 10 meter utanför och kunde därför rädda Leos nästa skott. Eftersom smågrabbarna ledde med 3-0 tänkte jag att kunde göra ett mål innan jag släppte in ännu ett. Så jag tog bollen och gav mig av, jag dribblade förbi Max och sedan väntade jag in honom och dribblade förbi honom igen.
- Gult kort, skrek Max
- Va? Varför?
- Dribblar för mycket!!
- Dribblar för mycket?
- Ja! Du får dribbla en gång bara.
- Jaha. Men vadå, brukar Leif få gult kort för att han dribblar för mycket?`
- Nej!
- Varför får jag det då?
- Leif dribblar inte för mycket.

Snacka om bortdömd! Jag lät dem göra 4-0, 5-0, 6-0, 7-0. Efter 8-0 så hör jag hur Max säger.
- Du. Vi spelar inte vårt bästa. Han är ju jättedålig.
Nästa gång Max kom springade så klippte jag honom direkt!
- Boooom! Glidtackling! Vem är dålig nu då, va!?

Mer match än så blev det faktiskt inte. Både sprang in gråtandes. Det dröjde väl inte mer än två minuter innan jag satt inne på rektorsexpeditionen.
- Så vårt samarbete är avslutat, sa rektorn.
- Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det bara svartnade. Det är inte alls likt mig. Hade ju gett dem ledningen med 8-0. De fuskade hela tiden ändå.
- Så som du uppförde dig på fotbollsplanen kan man bara inte göra. Men du hade fått gå hem hur som helst, det var bara det att jag inte haft tid att prata med dig förrän nu.
- Jaha?
- På samlingen i morse. När ni berättade vad ni gjort i helgen.
- Ja?
- Sa du då nåt i stil med, jag blev så jävla dyng?
- Mmm
- Zepko söp mig totalt under bordet?
- Nej, det sa jag inte. Han heter Zlatko. Inte Zepko.
- Men du sa att han söp dig totalt under bordet?
- Mmm
- Sen fortsatte du med att berätta om att du gick hem med världens fulaste brud?
- Japp.
- Men du var glad för att du somna? Henne vill man inte donka?
- Donka? Pumpa. Henne vill man inte pumpa.
- Och det här är saker du tror man ska säga på samlingen?
- Men det är ju bara otur. Jag dricker knappt aldrig. Vilken annan helg som helst så hade jag sagt något helt annat. Att jag spelat tv-spel, hittat stolar, eller vad som helst. Men jag trodde man skulle vara ärlig mot barn? Att säga sanningen.
- Inte alltid. Verkligen inte alltid.

Just eftersom det här var ett riktigt jobb, som hade gett betalt, så tror jag fallet blev längre än vad det brukar bli. Jag vet inte riktigt om jag är tillbaka på banan än i dag.