Jul igen

Vilken jul. Vilken fantastisk rutten jävla jul. Jag vet inte vad ni hade på ert julbord men hos mig serverades det inget annat än bittermandel, sura uppstötningar och ravioli.

Jag och Zlatko hade ett privat litet julbord i all avskildhet. Hans föräldrar bor ju i Danmark och en sån lång resa ger man sig ju inte ut på hur som helst, inte ens i juletid. Är man dessutom beroende av SJ:s tidtabell så måste man ju börja planera en sådan långresa kring midsommar. Det hade Zlatko inte gjort. Jag och Zlatko firade alltså jul tillsammans för att han är dålig att planera.

Vad kan vara trevligare än en julafton tillsammans med sin bäste och ende vän? En hel del. Men julen började i och för sig på bästa sätt och allt var frid och fröjd ända fram till julklappsutdelningen. Både jag och Zlatko tillhör det lite äldre gardet som är uppväxta med Kalle Anka på TV kl 15. Enda skillnaden är att vi nu tittar på det klockan 14, inspelat på VHS. Det är en egen liten tradition vi haft några år. Skön känsla av att få vara lite före alla andra för en gångs skull.

Själva julbordet flöt smärtfritt det också. Det var fullproppat med mat: Ravioli rullat som köttbullar, ravioli serverat i en glasburk som jag hade skrivit "sill" på, ravioli formad till små prinskorvar och, naturligtvis, ravioli serverat just som ravioli.

Sen var det alltså dags för julklappsutdelningen. Zlatko hade verkligen lagt manken till, jag fick "take on me" på singel (vinyl, såklart), med Morten Harkets autograf! Det är ju så stort och vacker att jag inte riktigt vet vad man ska säga. Jag försökte i alla fall visa min tacksamhet genom att gråta en skvätt, en björnkram och ett "tack så jävla mycket!" Bästa julklapp jag fått? Kan ni ge er fan på.

Så det var faktiskt inte helt utan skam jag räckte över mitt paket till honom.
- Tack, sa Zlatko. Blå långkalsonger, alltså?
- Ja. Blått är flått, försökte jag.
- Men det här är ju dina långkalsonger?
- Nej, det är dina. Du har fått dem.
- Jag har fått dina begagnade? Som du dessutom berättat för mig att du fått av din mamma, efter att du först gav dem till henne i juklapp - året innan! Du gav dem till din mamma, som gav tillbaka dem till dig julen efter.... och nu ger du dem till mig?
- Det är inte samma. Det här är nya. Andra kalsonger, samma färg.
- Men då kan väl du ta fram dina då?
- De är i tvätten, ljög jag.
Klart som fan det var mina (och morsans) begagnade. Hur skulle jag ha råd med nya långkalsonger? Och hade jag haft det hade jag ju köpt ett par till mig själv.
- Okej, sa Zlatko och himlade med ögonen.
- Jag svär på min morsas liv!
- Jaså?
- Ja! Jag lovar.
- Okej. Men jag VET att det här är dina, för tvättläppen är bortklippt, precis som på dina. Och det är litet skavt hål på högerknä, precis som på dina. Det är dina!

Det var här storbråket började. Visst hade vi båda fått i oss några snapsar för mycket (sjukhussprit), men jag var verkligen förbannad! Vad är Zlatko för jävla vän egentligen? Om han nu visste att det var mina hur kan han då låta mig svära på min morsas liv?!

Hur kan han vara beredd att offra min mammas liv bara för att få rätt! Mördare! För jag svor ju faktiskt på hennes liv, och jag ljög. Jaja, dör hon nu vet vi alla vems fel det är. Zlatkos.



God fortsättning på er!

Duttande mannen

Snor ännu ett inlägg från en annan blogg. Detta inlägg gillar jag så mycket för att det fungerar som tröst, en snuttefilt. Det skänker en insikt om att man inte behöver leva ett normalt och strömlinjeformat svenssonliv. Det gäller bara att hitta sin nisch och sedan hålla sig till det. Dessutom delar han och jag erfarenheten att det är ganska svårt att ha att göra med "Starta Eget" nissarna.
Håll till godo!

Duttandemannen

"Du är vad du gör. Inte vad du gjorde, inte vad du borde. Du är vad du gör". - Just D

I många år visste jag precis vad jag var. Jag var en allsvensk fotbollspelare, med en landskamp på meritlistan. Jag hade alltid varit fotbollsspelare och skulle alltid vara fotbollspelare. Säsongerna gick och det blev tyvärr ingen mer landskamp, men jag var lik förbannat fotbollspelare och kung i staden där jag spelade. Damerna stod på kö, och det är inte utan stolthet jag kan berätta att jag aldrig bjöd en enda tjej på en drink, men blev bjuden på flertalet.

Jag tränade fotboll och hade inte en tanke på morgondagen, om det inte var för att det var match dagen efter träningen. Men dagen då allting skulle ta slut kröp allt närmare.

Jag minns tydligt när jag för första gången skällde ut en av juniorerna som var uppe och tränade med oss i A-laget.
- Kom för fan inte upp i A-laget och kör upp några armbågar i ansiktet på mig. Då klipper jag direkt, din jävla junisfitta!
Så här i efterhand kan jag se att det i själva verket var aggressioner över att han under sommarträningen blivit så mycket snabbare att han helt enkelt sprang ifrån mig. Efter ytterligare en vecka insåg jag att han inte alls hade blivit snabbare, det var jag som hade blivit långsam.

Det blev segare att komma upp ur sängen för varje träning. Som om det inte var nog med det - det blev segare att komma i säng efter varje krogbesök.Stående bakifrån fick bli en ofrivillig favorit. Voltarentabletterna blev fler och fler och mitt vänstra knä såg ut som en blodsprängd pung mest hela tiden.
Det var helt enkelt dags att sluta. Inte för att jag valde det utan för att kroppen bestämde det.

Men vad skulle jag göra? Vem skulle jag bli nu när det var dags att bli vuxen? Nu var jag en av de som jag läst om - elitidrottarna med problem att komma in i en vardag när idrottslivet är slut och rampljuset slocknat.

Jag hade inte en aning om vad jag skulle bli? Vad kunde jag? Så på en familjemiddag hände det. Jag och min svåger har alltid slängt lite käft med varandra, så även den här gången. Eller käft och käft. Han försöker reta mig och jag kontrar bara med "men jag har ändå liggat med fler tjejer än dig". Han hade ingenting att komma med, jag är grym på att slänga käft.

Och nu satt min svåger vid bordet och skröt vitt och brett om hur han hade fått en nytt jobb som datanisse någonstans, och hur jävla bra han skulle tjäna.
- Då vet jag vem jag ska ringa om jag får dataproblem, sa jag hånfullt och skrattade. Jag är som sagt grym på att slänga käft.
- Och jag vet vem jag ska ringa om jag behöver någon som kan dutta till 100, sa min svåger.

Och det var då det slog mig!! Alla ska vi göra det vi är bra på, och jag är bra på att dutta. Riktigt bra. Dessutom är duttande en tjänst som i stort sett ingen annan erbjuder. Visst, det finns ju han den där tjomen som reser runt i massa köpcentrum och duttar flera tusen gånger. Men ingen som duttar för hushållsbehov, vilket är kring 100 duttar. Jag hade hittat min nisch! Här retar jag bara min svåger och som tack ger han mig världens bästa råd!
Nu gällde det bara att nå ut till massorna.

Det vore verkligen ett understatement att säga att de var något tveksamma till min idé på Starta Eget Centrum. Men till slut tror jag de insåg det briljanta i min idé, jag fick i alla fall 225 kronor till att köpa en boll och en pump. Därefter började jag i mindre skala.

Jag duttade till 100 när min lilla Klara gick ut ettan, och därifrån spred sig ryktet. Jag duttade på barnkalas, julfester, årsmöten, svensexor. Ja, jag fanns till hands för den som behövde mitt duttande, och jag duttade till 100. Inte till 99. Inte till 101.
Det gäller att hitta sin nisch, och min nisch är att jag duttar till 100.

Till en början var det bara ett sätt att känna ihop till mitt levebröd. Men med tiden blev det någonting mer, någonting större - glädje. Numera brukar jag lite skämtsamt säga att jag är en glädjespridare. Duttandet fungerar även som någon form av terapi, tror jag. Både för mig och de jag duttar för. Under de 100 tillslagen jag ger bollen så blir det en speciell kontakt mellan mig, publiken och bollen. Varken jag eller åskådarna har tid till att tänka på sina problem. Det finns ingen tid till att fundera på varför mitt knä fortfarande ser ut som en blodsprängd pung, varför min svåger hela tiden ringer och pratar med min fru, men aldrig vill prata med mig. Det finns bara tid till att fokusera på duttningen..1...2...3...4...5...6...7....8... terapi.

Med duttningen som grund har jag sedan utökat min verksamhet till att föreläsa, främst ute i förorterna. Jag är själv uppväxt i förorten, och kidsen jag är ute och snackar med känner igen mig allihopa (senast förra veckan var det en grabb som skrek "Brosan len, det är snubben som har en pung på knäet").
Mitt uppdrag i förorten är enkelt - jag är där för att ingjuta mod i ungdomarna. Få dem att första att dem är viktiga och att de har samma chans som alla andra att bli precis vad de vill.
I alla fall om de vill bli fotbollsspelare

När jag är ute och föreläser gör jag det som en representant för idrotten, och naturligtvis berättar jag hur underbart det är med idrott. Men det största skälet till att jag är ute i förorten och föreläser är för att vara just en förebild, så att kidsen kan se att det kan gå riktigt bra för en, även om man inte råkar vara född i den bästa delen i stan. Få dem att förstå att cigg och kicka pensionärer inte är något att sträva efter. Utan att de istället ska ta efter mitt exempel och satsa på idrotten, som är en bra väg till framgång.

Eller det är egentligen den enda vägen till framgång. Eftersom de är för korkade för att bli läkare, ingenjör eller något annat. Det antar jag i alla fall att de (vi) är, för jag har aldrig sett några läkare eller ingenjörer ute i förorten och föreläst som positiva förebilder och sagt att allt är möjligt.

Men min positiva bild finns därute och den säger till kidsen: "Vill du bli en del av det svenska samhället och bli accepterad - Ja, då ska du spela fotboll, eller möjligen boxas".
För det är ju så enkelt att svensken gillar fotboll och då är det bra att kunna. Dessutom får man inte vara full när man spelar fotboll (fast när man kommenterar får man tydligen det. Konstigt. Måste fråga Ralf Edström om det någon gång), på så sätt är fotbollen en väg bort från alkoholen.

Det går inte bara att stå där uppe scenen och vara trist och tråkig, så efter föreläsningarna så brukar jag dutta för ungarna. Till 100. Sen snackar jag lite med grabbarna, berättar om alla brudar jag varit med, att jag aldrig bjudit på en drink, men fått massor. Jag är en förebild, helt enkelt. Det känns verkligen bra att kunna ge tillbaka till samhället och förorten på det här viset.

"Du är inte vad du gör, du är inte vad du borde. Du är vad du gjorde"
Glenn Cornellius - fd fotbollspelare.

Så grymt inspirerande! Nu ska jag bara försöka hitta min nisch. Tror det kan bli extra svårt för mig eftersom jag inte har någon svåger, men jag ska göra mitt bästa.

Number of the beast

Jag har hittat guld! Kanske inte i dess bokstavliga mening, men verkligen inte långt ifrån. När jag var ute och surfade på internets vågor hittade jag till en blogg vars visdom tycks vara oöverskådlig. Det är skrivet av någon som 2008 vann 134 miljoner på lotto. Jag tar inte alls åt mig äran för kommande inlägg, det är snott rakt av. Låt er inspireras!

"I dessa arbetslöshetens tidevarv blir vi itutade att man måste kämpa hårdare; Jobba med sånt man inte gillar, ta ansvar för sin situation, bidra till samhället. Förhoppningen är att den här bloggen ska ge dig ett alternativ, andra idéer, se att det finns andra stigar att gå. Stigar där det inte är massa svampplockare som stannat till och kissat ned hela vägkanten.

Många tror att min framgång handlar om tur. Att lotto på något sätt skulle vara tur, men så är det ju såklart inte. Man är sin egen lyckas smed, och precis som med allt annat arbete handlar det om att arbeta hårt. Framförallt så handlar det om att tro på sig själv, även om ingen annan gör det. Och precis så var det för mig. Många är olyckskorparna som kraxat i mina öron under åren.
- Ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb?
- Det är väl inget yrke att spela på lotto?
- Lotto handlar ju ändå bara om tur?
Så sa de alla, de som trodde att de visste något.

"nej", "jo", och "nej", svarade jag på deras kommentarer. Jag gillar att hålla det kort och istället fokusera på det viktiga. Och till slut blev jag belönad för att jag trodde på mig själv, aldrig gav upp och vägrade att lyssna på andras "goda" råd.

För hur hade det gått om jag hade lyssnat på andras goda råd? Vad hade hänt om jag hade lyssnat på Berit i kiosken? Hade jag vunnit 134 miljoner då? Nej, det är klart jag inte hade, för då hade jag ju haft med nummer 7 på raden, Berits favoritnummer.
Och då hade jag suttit här med bara 6 rätt + ett tilläggsnummer, och knappt 20000 kr i vinst istället för de 134703144 kr jag faktiskt vann.

Och visst, på ett vis kan jag förstå Berit och hennes lockelse för 7:an. Det är många som tilltalas av 7:ans någon uppnosiga stil och kantiga attityd. Men det jag gäller att se förbi det. Det gäller att se in i själen på numren. Och för den som kan den konsten (alltså jag) var det hur tydligt som helst - nr 7 ska inte vara med på raden.

Och det finns massor med sådana fallgropar folk ramlar rakt ned i. Hur många lottorader är det inte man ser med nummer 6. För att de ska skoja till det lite.
- Klart jag ska ha sex, säger de och flinar.
Ja, om ditt mål är vara rolig (även om jag finner skämtet lite väl grovt) är det klart du ska ha nr 6 , men inte om du vill bli miljonär som mig. När allt kommer omkring är ju 6:an inget annat än en 9:a som fått hela sin tillvaro vänd upp och ned."

Guld, mina vänner. Guld! Sparandet är redan inlett för att kunna lämna in en lottorad i slutet på månaden.Bara hoppas att han/hon skriver något mer innan dess. Adressen till bloggen? Skulle inte tro det va? Vinsten är min.

Back to School

Inte en inlägg på flera månader. Vad kan man säga om en sådan sak? Man kan säga att jag ganska direkt efter mitt senaste inlägg fick ett jobb! Lagom till när skolorna började ringde Vikariepoolen och sa att jag skulle bege mig till en mellanstadieskola. Jag behövdes som resurs i en klass.
JAG
BEHÖVDES
RESURS

Ni förstår själva det känslomässiga dragspel som rullades fram i min kropp och började spelade en polka. Ett jobb! Ett riktigt jävla jobb. Med lön!

Jag slängde mig på cykeln och cyklade som en ursinnig tok stående till skolan. Stående, dels för att det går snabbare om man cyklar så, men framförallt för att det är den där cykeln som jag hittade under en sadel och att det gjort fruktansvärt ont de gånger då jag suttit ned och cyklat.

Väl framme blev jag direkt inskickad i den verklighet skolan kallade 5B. Vi började dagen med att sitta i en stor ring och så fick alla i ringen presentera sig, så att jag skulle lära mig namnen så fort som möjligt. Det märktes ganska tidigt att barnen inte var särskilt mogna. Nån i ringen fes och sedan skrattade alla ungarna i typ tre minuter. Vadå, hur kul kan det vara med en fis?
När alla hade skrattat klart så undrade jag om det de brukar kalla ringen för fisringen. Då skrattade ungarna i fem minuter till. Läraren i klassen såg dock något surare ut. Så här i efterhand kan jag ångra att jag sa det. Och även att jag fes, men det tryckte verkligen på.

Efter det så skickades det runt en sten i ringen och den som hade stenen fick berätta vad de hade gjort i helgen, så även jag. Det var som det brukar vara, killarna hade spelat fotboll och tjejerna hade inte spelat fotboll.

Sedan var det dags för första lektionen, matematik. Jag briljerade verkligen med mina kunskaper. Jag hjälpte alla som ville ha hjälp. Och det kändes så underbart att kunna hjälpa någon, att veta mer än vad de visste. Det var en härlig känsla att få vara bra på något. Till slut hjälpte jag även de som inte ville ha hjälp. Jag gick bara förbi ungarnas matteböcker och tittade vilket tal de var på och levererade svaret direkt.
- 6*6? 36! Booom
- 7*8? Sitt på en potta. Det är 56. Booom!
- Om X+7 är 10 vad är då X? Linus, jag säger dig det här: X är 3! Boooom!

Min entusiasm gick väl lite över gränsen och läraren, Erika, tog mig lite sidan av och viskade i mitt öra.
- Det räcker om du hjälper eleverna som räcker upp handen. Sen kanske du inte behöver ge svaret direkt. Och du behöver absolut inte säga booom efter varje gång du hjälp någon.

Hon hade rätt. Det vara bara att jag hade blivit lite ivrig i min önskan att få hjälpa och att jag blev lite hög på kicken av att känna mig smart. Men det ändrades ganska fort när det var dags för andra lektionen, svenska. Då fick alla ett spel med bilder på. Sen skulle kidsen uttala det på bilden och höra efter om det var mjuk eller hård vokal.
- Kamel. Kaamel. Kammel. Tyvärr Frippe. Jag vet faktiskt inte riktigt själv. Du får fråga Erika.
Visst, jag vet att Kamel stavas just Kamel. Men vad fan. Hård eller mjuk? Inte vet jag. Så jag höll mig mest i periferin under svenskan.

På rasten höll jag mig inte riktigt lika mycket i periferin. Direkt när jag kom ut på skolgården så möttes jag av några gapiga grabbar i sexan som åkte kickebike. Sanningen är att jag inte klarar att se en kickbike efter fängelsesmugglingen. Så det blev lite tjafs med grabbarna. Men efter att jag skällt ut dem rätt ordentligt om det omoraliska i att åka kickbike så tog dem sina kickar och gick in på skolan. Strax därefter kom de ut igen, med Erika i släptåg. Återigen blev jag kallad lite till sidan av henne. Hon talade om att det måste vara ett missförstånd, för barnen får visst åka kickbike. Sen sa hon att jag kunde skulle gå över på lekis istället (som delar skolgård med skolan) och hjälpa till där under rasten. Så blev det.

Väl på lekis blev jag snabbt utmanad av två sexåriga grabbar, Leo och Max, på fotboll. De två mot mig.
- Klarar ni verkligen det? skojade jag. Jag skulle ju naturligtvis låta dem vinna hur som helst.
- Ja, sa Max.
- Ja, sa Leo.
De var inga snackpåsar direkt.
- Vi börjar med en straff, sa Max.
- Jaha? Varför då?
- Det gör vi alltid när vi spelar mot Leif, sa Max.
- Okej, Då kör väl på samma regler nu.
Max la första straffen, men tyvärr för honom så hamnade den i stolpen.
- Straff igen, sa Max och la upp bollen på straffpunkten igen.
- Va? Varför är det straff igen?
- Du räddade ju inte straffen. Men jag missade inte heller, sa Max självklart.

Återigen stod jag helt blickstilla och Max lyckades rulla in bollen.
- Jaaaaaaaaaaa, skrek han och sprang runt i en lite halvtöntig segergest innan han hämtade bollen från målet.
- Snygg straff, berömde jag.
Max la upp bollen på straffpunkten igen.
- Vad gör du nu då? undrade jag.
- Nu ska Leo lägga straff, sa Max.
- Men du sa ju att ni börjar med EN straff?
- En straff var såklart. Leo måste ju också få lägga en straff. Annars blir det orättvist.
- Det är klart det blir det, sa jag.

Utan att överdriva så sköt Leo straffen 10 meter utanför mål, men dessutom 5 meter för kort.
- Vill du lägga om den? undrade jag snällt.
- Nej. Det är fusk, sa Leo.

Nu var det dags för match på allvar. Jag gjorde mitt bästa för att fejkspela. Tappade bollen lite här och där och de få gånger jag tog mig ända fram till en målchans så såg jag till att skjuta rakt på Leo i målet. Smågrabbarna gjorde 2-0, 3-0. Sen fick de en straff när Max snubblade på bollen! Jag skrattade gott.
- Det är klart det är straff. Det var fult av mig.
Max sköt straffen och och jag fick en hand på bollen (hade ju redan gett dem 3-0) som smet strax utanför vänstra stolpen.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
Han passade den rakt in till Leo som återigen sköt 10 meter utanför mål.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
- Hörna? Varför är det hörna igen? Jag nuddade ju inte bollen!
- Neeeej,sa Max med ett tonfall som talade om att han pratade självklarheter. Men du vill ju inte ha hörna vid ditt eget mål. Du vill ju inte göra självmål. Alltså är det vår hörna.
- Hahaha. Okej. Det låter bra.
Fast jag måste erkänna att jag började bli lite småsur nu. Hittade de på reglerna direkt under matchen heller?

Även på den här hörnan sköt Leo 10 meter utanför och de fick hörna återigen. Men på hörnan efter så såg jag till att ställa mig 10 meter utanför och kunde därför rädda Leos nästa skott. Eftersom smågrabbarna ledde med 3-0 tänkte jag att kunde göra ett mål innan jag släppte in ännu ett. Så jag tog bollen och gav mig av, jag dribblade förbi Max och sedan väntade jag in honom och dribblade förbi honom igen.
- Gult kort, skrek Max
- Va? Varför?
- Dribblar för mycket!!
- Dribblar för mycket?
- Ja! Du får dribbla en gång bara.
- Jaha. Men vadå, brukar Leif få gult kort för att han dribblar för mycket?`
- Nej!
- Varför får jag det då?
- Leif dribblar inte för mycket.

Snacka om bortdömd! Jag lät dem göra 4-0, 5-0, 6-0, 7-0. Efter 8-0 så hör jag hur Max säger.
- Du. Vi spelar inte vårt bästa. Han är ju jättedålig.
Nästa gång Max kom springade så klippte jag honom direkt!
- Boooom! Glidtackling! Vem är dålig nu då, va!?

Mer match än så blev det faktiskt inte. Både sprang in gråtandes. Det dröjde väl inte mer än två minuter innan jag satt inne på rektorsexpeditionen.
- Så vårt samarbete är avslutat, sa rektorn.
- Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det bara svartnade. Det är inte alls likt mig. Hade ju gett dem ledningen med 8-0. De fuskade hela tiden ändå.
- Så som du uppförde dig på fotbollsplanen kan man bara inte göra. Men du hade fått gå hem hur som helst, det var bara det att jag inte haft tid att prata med dig förrän nu.
- Jaha?
- På samlingen i morse. När ni berättade vad ni gjort i helgen.
- Ja?
- Sa du då nåt i stil med, jag blev så jävla dyng?
- Mmm
- Zepko söp mig totalt under bordet?
- Nej, det sa jag inte. Han heter Zlatko. Inte Zepko.
- Men du sa att han söp dig totalt under bordet?
- Mmm
- Sen fortsatte du med att berätta om att du gick hem med världens fulaste brud?
- Japp.
- Men du var glad för att du somna? Henne vill man inte donka?
- Donka? Pumpa. Henne vill man inte pumpa.
- Och det här är saker du tror man ska säga på samlingen?
- Men det är ju bara otur. Jag dricker knappt aldrig. Vilken annan helg som helst så hade jag sagt något helt annat. Att jag spelat tv-spel, hittat stolar, eller vad som helst. Men jag trodde man skulle vara ärlig mot barn? Att säga sanningen.
- Inte alltid. Verkligen inte alltid.

Just eftersom det här var ett riktigt jobb, som hade gett betalt, så tror jag fallet blev längre än vad det brukar bli. Jag vet inte riktigt om jag är tillbaka på banan än i dag.