måndag 17 maj 2010

Dag 571: Nyckeln till framgång

Som ni förstår har jag lagt så gott som all min tid på familjen, på Roger. Det är viktigt att ge de små en trygg start i livet.

Måste erkänna att jag oroar mig en hel del för hur Roger ska se på mig när han blir lite äldre, jag ska ju vara hans förebild. Men det är bara att inse att jag inte är någon vidare förebild. Jag har inget jobb, ingen status, inga pengar, jag är ingen bidragande kraft i samhället. Men i och med att Roger kommit till världen tror jag att fått den motivation jag behöver för att verkligen göra det lilla extra för att lyckas.

Jag har suttit hemma och studerat, funderar, klurat och lurat. Hur får man framgång egentligen? Vad är det som behövs?

Framgång föder framgång, sägs det ju. Men det är ju en sak, men om man inte får den första framgången då? Vad gör man då? Finns det någonting man kan göra för att hjälpa den första framgången på vägen? Ja, jag tror mig hittat lösningen!

Unibrow!

Liam Gallagher. Ett klassiskt unibrow

Bill Berry (trummis i REM) med ett unibrow som får Liam att tro att han inte har unibrow.

Fellaini, stjärna i Everton och Belgiska fotbollslandslaget.

Det här är inga tillfälligheter! Så det jag har lagt min tid på senaste veckan är helt enkelt att försöka odla ett Unibrow. Men det visade sig vara ganska svårt. Jag inledde med att raka mig mellan ögonen, i förhoppning om att håret där sedan skulle växa ut kraftigare. Det har tyvärr inte gett resultat så här långt. Jag har provat diverse gödningsmedel, men mer än klåda och utslag har det inte gett.

Någon smart människa där ute kanske vill invända: "Bill Berry, han i REM, han är inte kvar i bandet. De är bara bara tre i REM nu".
Jag kan bara hålla med. Bill fick hybris, ville göra sig populärare hos damerna och vaxade sig mellan ögonbrynen. Han fick naturligtvis sparken från bandet direkt.

Jag menar inte att det blir instant succes bara för att man har ett unibrow, eller att man inte kan göra succe utan unibrow. Det kan man ju naturligtvis göra. Men chansen är större med ett riktigt rejält unibrow. Statistiken är övertygande - unibrows är överrepresenterade bland framgångsrika människor. Det är egentligen relativt få som har fått gudagåvan unibrow, men det är en väldigt stor % av dessa som blir framgångsrika.

Men det finns naturligtvis en baksida på unibrow-myntet och det är att det antingen blir himmel eller helvete. Inget där i mellan. Blir man inte den firade stjärnan så kan man räkna med att man blir byfånen. Den som tjejerna fnissar sitt elakaste fniss åt. Man kan räkna med att man blir mobbad, hånad, rånad och inte särskilt förvånad om man åker på stryk.

Nu är frågan om jag blir fånen eller stjärnan!

fredag 7 maj 2010

Dag 561: Storken levererar

En lång frånvaro. Men det finns skäl, mina vänner. Det gör det alltid.

Några dagar efter tillfrisknandet från min allvarliga sjukdom började tankarna sjunka in om vad jag egentligen varit med om. Insikten började komma och jag insåg att jag hade stått på kanten mellan liv och död och balanserat. Det är först nu jag inser jag att mitt tillstånd var betydligt värre än vad jag någonsin ville erkänna för mig själv. Läkarna hade inte en aning om vad det var för fel på mig (de funderar på att döpa sjukdomen till Gessle-feber) och döden var bara andetag bort. Jag slogs emot döden och jag vann på knockout.

Sådana händelser gör att man ställer sitt liv och sina val på sin spets. Man tvingas att tänka efter: Vad är viktigt här i livet? Vad är värdesätter man? Vad har egentlig mening? Är det en espressobryggare? Ja, det är det i och för sig, men jag har helt enkelt inte råd med det.

Men det finns faktiskt en sak som är viktigare än bryggaren - familjen.
Så vad gör man om man inte har någon familj. Vad gör man när ens bästa vän åkt dit för mordförsök och inte lär komma ut de närmaste 5-6 åren?

Man köper sig en familj!

Och det är det jag ägnat denna vecka till - skaffa kapital för att kunna köpa mig en familj. Efter ett tips från en vänlig bloggläsare så har jag begett mig in i den lukrativa bransch ni dödliga kallar pant. Jag har pantat och pantat och pantat och pantat. Sen gick jag och bajsa, sen pantade jag igen.

Och nu är målet uppnått, så här ser min familj ut.

Visst är han fin när han ligger där i magen? Efter det här inlägget är skrivet ska jag förlossa honom. Det blir en hemmafödsel, känns mer genuint och äkta. Jag har faktiskt tagit reda på könet redan innan födseln. Det är en kille och jag ska döpa honom till Roger, efter helgonet (Roger Moore, alltså).

Nu ska jag desinficera händerna och sedan är det dags för förlossning. Jag har en familj igen!!