Dag 613: Ögonöppnare

Under de senaste dagarna har mina ögon öppnats. Ordentligt. Jag tror att jag varit för hård emot mig själv och mina förmågor. Jag har förbannat mig själv för att jag inte lyckas skaffa mig ett ärligt arbete, men nu har jag insett att jag har strypt mig själv arbetsmarknadsmässigt (har även hänt att jag strypt mig själv för att piffa upp sexlivet, men det är en helt annan historia).

Många är de platsannonser jag sett och tänkt "Det här kan vara något för mig". En tanke som raskt följs av "Nej. Jag är inte tillräckligt bra på det. Finns ju de som är mycket bättre. Ingen idé jag söker det jobbet". Men under de senaste dagarna inser jag att jag bara sätter begränsningar för mig själv. Hindrar min egen framgång.

Inte fan tänkte linjemannen mellan Tyskland - England "Nej, det finns nog andra som är bättre på det här är än mig, ingen idé jag ansöker". Antagligen tvärtom, han ville absolut till VM och visa världen hur duktig han är på sin sysselsättning.

Som om inte det var nog så såg jag i dag boken "Grilla med Börje Samling". I presentationstexten så står det att det är "den ultimata grillboken".
Va? Grilla med Börje Salming? Varför då?

Jag har strypt mig mer än vad jag någonsin kunde drömma om. Detta öppnar ju vägar jag inte ens trodde fanns. Jag har alltid trott att självinsikt är någonting bra. Det visar sig ju vara precis tvärtom. Man ska inte ha några som helst insikter om vad man är bra på, vad man kan och vad man inte kan. Halvblinda springer på linjen i VM, gamla hockeyspelare ger ut kockböcker.

Möjligheterna är obegränsade.

Nu ska jag sätta mig och slipa på ett första manus till min bok "Hur du skaffar dig ett jobb".

Dag 595: Inte ett hår så långt ögat kan nå

Det här med unibrow måste räknas som ett av de projekt jag gått in mest helhjärtat i. Den 19 maj var jag och storhandlade mängder med ravioli, mjölk (På Liedl, den som håller i typ en månad, hur fan det nu är möjligt?), Regain och EN folköl. Väl hemma igen barrikadera jag mig i lägenheten.

Löftet till mig själv var enkelt: Jag kliver inte ur lägenheten, ringer eller använder internet förrän jag har odlat mig ett riktigt mustigt unibrow. Idéen kändes inte sämre av att jag som en bonus skulle få spendera massor av kvalitetstid med min ögonsten Roger(tamagotchin).

Jag har nu haft Regain mellan ögonbrynen i drygt tre veckors tid, hällt en cl folköl mitt mellan ögon varje dag. Öl ska ju sätta fart på hårväxten, sägs det. Tro mig, det gör det inte. Jag har spenderat 15 av dygnets 24 timmar med pannan under en glödlampa, i förhoppning om att det ska få fart på hårväxten.

Men Nada. Noll. Zip. Zero. Nada (ja, nada igen. Jag är inget lexikon). Inte ett jävla fjun ens! Och nu är maten slut, precis som mitt hopp. Så vad mer kan jag göra än att erkänna mina brister och ge mig ut i världen och på internet igen.

Det är bara inse fakta: Jag är inte av det rätta unibrow-virket.

Eller kanske ska man inte ge upp? Jag minns så väl när min lärare sa åt mig i sjuan: "Det är inget att oroa sig för, alla får hår där för eller senare". När hon sa det trodde jag inte på henne - jag skulle aldrig få hår. Men till slut fick hon ju faktiskt rätt. Vilken lättnad det var. Precis innan min 20-årsdag.

Det var visserligen inte unibrow håret min lärare pratade om, men samma sak kanske gäller för det? Och egentligen tror jag inte att jag var så sen med det andra håret heller, det var nog bara ett resultat av att man var enda svensken i klassen. Då blir pressen gigantisk. Hadji hade ju för fan hår på ryggen i trean, Zelik rakade sig redan i fyran och började bli flintskallig i 8:an. Trist för honom, men han var ett givet kort när det gällde att köpa ut på systemet.

Så kanske ska man inte ska ge upp hoppet? Jag kanske bara är lite sen in i unibrowstadiet.

Hadji håller låda på studenten