Dag 525; Onödig utgift

Nu måste jag bara bli av med den här byrackan! Den kostar för mycket pengar. Visst, i grund och botten får jag väl skylla mig själv. Jag har sagt åt den flera gånger "det spelar ingen roll hur mycket du rycker och sliter, enda chansen att du kommer loss från den där kedjan är att du biter av ditt ena ben". Inte trodde jag att byrackan var dum nog att försöka göra just det.

Dag 524: Blott ett inlägg

Nedanstående är egentligen ett inlägg ifrån februari. Jag skickade inläggen via mobilen, men av någon anledning hamnade meddelandena under "utkast" istället för att publiceras. "Tur det", tänkte jag i efterhand. Men jag inser nu att hela den här bloggen bygger ju på ärlighet, främst mot mig själv. Så därför känner jag mig tvungen att publicera detta.

20100214
07.03
Godmorgon bloggen!
Har precis stigit ur sängen och hinner inte skriva särskilt mycket, i dag ska jag nämligen jobba! Som ni vet har jag varit arbetslös på tok för länge, tror snart att jag dör av tristess. Senaste veckorna har jag provat på lite yrken på egen hand; Testade att snickra på lite grejer - trist. Städa - supertrist.

I dag har jag tänkt outside the box och bestämt mig för att prova något riktigt alternativt: Blottare! Lönen är ju inte den bästa, men det är fria arbetstider, valfri klädsel och man får vistas mycket ute i naturen. Underbart!

Idag kommer jag iklädda mig en fårskinnsrock med enkel knäppning. Under? Röda, genomskinliga spandex är det sjävklara valet. Enkelt, men ändå flärdfullt. Nu måste jag avsluta. Det gäller att slänga sig ut i världen medan morgonståndet är ett faktum!



07.19 (via mobilen)
Nu sitter jag på cykeln. Har ni tänkt på vad det blåser skönt på kroppen när man cyklar jättefort med rocken uppknäppt? Underbart! En frihetskänsla som går utöver det mesta. Jag är på väg till villaområdet Hagen. Där finns massor av hemmafruar som väntar på att få njuta av den fina utsikten (mig)

07.33 (via mobilen)
Puh! Jag cyklade som en ursinnig tok, och är nu dyblöt av svett. Nu är det dags för mig att putsa fjädrarna och visa upp mig i alla min prakt. Känner mig dock lite nervös så här på mitt första uppdrag. Tror jag ska värma upp lite med en liten enkel ollning av ett fönsterbläck.

07.39 (via mobilen)
Vänner! Hjälp! Om det är någon som befinner sig på Grönsångaregatan får ni gärna bege er til nr 23. Jag hade verkligen cyklat för snabbt, blev helt svett och nu när jag ollade ett fönsterbläck fastnade jag förstås!! Har försökt rycka loss den, men den sitter som berget! Så om ni befinner er i närheten kom hit!

07.40 (via mobilen)
Ta gärna med lite ljummet vatten!

08.15 (via mobilen)
Hallå? Någon?!?! SNÄLLA!!!

08.55 (via mobilen)
Tack för inget!! Men jag klarar mig utan er! Till slut lyckades jag spotta loss mig själv.

Så var alltså den nakna sanningen, i dubbel bemärkelse. Inget jag är särskilt stolt över, eller har tänkt att fortsätta med. Jag måste varit väldigt desperat under den här tiden. Så pass att jag kunde tänka mig att provjobba med ett jobb som aldrig kommer att ge lön. Ja, om man inte vidareutvecklar det och börjar jobba på klubb. Men det tror jag inte passar mig.

Dag 523: Groupen kommer igång

I dag tog jag idéen med "Red Man Group" vidare, ringde och pratade med ett produktionsbolag i Stockholm. För att inte hänga ut produktionsbolaget allt för mycket är jag trevlig nog att inte skriva ut deras namn.

Efter många om och men i växeln blev jag slutligen kopplad till utvecklingschefen.
Jag redogjorde noggrant min idé för honom, och tryckte på att färg har jag redan och även avloppsrör, så det blir ingen dyr satsning. Såna här bolag tenderar att hålla pengarna väldigt hårt.
- Finns redan en Blue Man Group, sa han
- Jaha?
- Ja, det är taget, fortsatte han.
- Vad är taget?
- Hela den här idéen. Det finns redan.
- Men har du inte lyssnat på vad jag säger?
- Jo? Det är därför jag säger att det redan finns.
- Men hör du inte vad jag säger! Jag är röd! sa jag något upprörd.
- Jo, jag förstår att du är röd. Men det finns redan några som gör exakt det du vill göra som kallar sig Blue Man Group.
- Så vad du säger är alltså att ingen har gjort det jag vill göra?
- Men vad fan... det fattar du väl? Idéen är tagen! Det går inte. Herregud.
- Men jag är Röd. R Ö D! Det är unikt. Tror du någon sa "det finns redan hockey" när någon kom på bandy eller?
- OK. Du är unik. Jag önskar dig lycka till, sa han och la helt enkelt bara på!

Dag 522: Earth Hour

Hade i flera veckor, ja månader, sett fram emot Earth Hour. Äntligen fanns det en chans för mig att bidra på samma sätt som alla andra. Det må vara hänt att jag för tillfället inte är en som går till jobbet varje dag. Men just den här kvällen skulle jag, precis som alla andra, släcka ned ljusen och tänka på miljön. Vi skulle alla ha nedsläckt i en timme, vi skulle alla bidra lika mycket. Jag kanske till och med skulle släcka en minut tidigare, bara för att för en kort stund få känna mig lite bättre än någon annan.

Planen var enkel: Zlatko skulle komma hit, sen skulle vi tända värmeljus och ha myspys under den nedsläckta timmen. I väntan på nedsläckningen så spelade vi lite TV-spel, Nintendo 8-bitars.

När klockan blev 21.29 och vi skulle släcka ned (kunde inte stå emot tanken på att få vara lite bättre än någon annan) klarade vi precis värld 7:s Boss på Super Mario Bros 3!! Ja, ni förstår ju själva vad jag pratar om. Värld 7!!! Ludwig van Koopa! Bossarnas Boss!! Sjukt luriga moves och i stort sett omöjlig att ta sig förbi. Men det gjorde vi! Så då kan jag ju inte bara stänga av, när vi är så nära att klara av ett (i alla fall för mig) stort livsmål: Varva Super Mario Bros 3.

Så det blev ingen nedsläckning. Inget myspys med Zlatko. Det känns verkligen inte bra. Istället för att vara bättre än någon annan var jag precis som vanligt väldigt mycket sämre.

Jag hade ju kunnat tröstat mig med att vi varva SMB 3. Om vi hade gjort det. Men klart som fan vi dog emot sista bossen! Han var i stort sett död, så kommer ett sista eldklot - sen var jag död istället!

Dag 521: The group

I dag märker jag av en liten nackdel med att jobba i en korvvagn. Om man inte duschar (vilket jag inte gör i onödan) stinker man verkligen korv dagen efter. Eller förresten....det är ju en fördel. Korvvagn är helt enkelt grymt!

Har en annan liten idé på gång i dag. Kan inte förklara det på annat vis än att den kom till mig i drömmen. Jag ska be Zlatko att komma över med lite rödfärg, han har skuldkänslor fortfarande så borde inte bli något problem. Sen ska jag måla hela mig röd och starta något unikt: "Red Man Group".

När jag sedan står där, röd och konstigt, tar jag lite avloppsrör som jag står och trummar på, samtidigt gör jag ett jättekonstigt ansiktsuttryck!!

Efter det gäller det bara att få något produktionsbolag intresserat av den här idéen, spela in en totalt obegriplig reklamfilm och sedan är jag är en stjärna! Och stjärnor tjänar fett! Men jag kommer inte bli en sån här divig stjärna som glömmer sina rötter. Jag kommer säkert att köpa en korvvagn som jag kan jobba i lite då och då, bara för att det är så härligt.

Dag 520: Medgång!

En lättnadens suck kan idag höras ifrån mitt håll. Nej, jag snackar inte om Barbalögnerna för de är fortfarande i allra högsta grad just det – lögner. Jag snackar om min ekonomiska situation som har förbättrats avsevärt.

Jag var tvungen att ta en paus i mina efterforskningar och tänkte att idag var en dag så god som någon att tjuvjobba lite. Så idag har jag jobbat svart. Jag har länge funderat på det där, under de gångna månaderna har jag ju provat en hel del. Frisör, snickare, byggjobbare osv. Men jag har aldrig testat att jobba svart.

Det var sjukt tråkigt. Jag förstår att folk gillar det här med att jobba svart eftersom det enligt uppgift ger så mycket mer pengar än att jobba vitt, men om ni frågar mig så är svartjobbarna värda varenda krona. Först gick jag runt lite på stan och jobbade svart på måfå, men jag kände inte att det gav mig så mycket så jag specificerade mig lite och började istället att jobba svart inne på gallerian. Inte heller där gav det några pengar och precis när jag kände att jag var på vippen att ge upp mina nattsvarta jobbarplaner så fick jag se en sån där klassisk korvvagn stå och skräpa, med korv i och allt! Min första tanke var naturligtvis att ”hitta” den, och tänkte precis skriva en gammal hederlig post-it med texten ”korvvagn upphittad…” osv.

Som tur är så kom jag på andra tankar. Man skulle kunna säga att fan flög i mig, och innan jag visste ordet av hörde jag mig själv så och skråla för full hals.

”Korvar korvar – här var det korvar!! Prima fina korvar!! Heter du Orvar så köper du korvar!!”. Det sista var kanske inte så genomtänkt men den gamle rödvinspoeten i mig behövde det.

Jag var i färd med att slänga på gurkmajonäs på min 6:e sålda wienerkorv när ägaren till vagnen öppnade dörren till den offentliga toaletten ett trettiotal meter ifrån mig, och han tog ett par riktiga löparkliv emot mig när han fick se vad jag gjorde. Skrikandes några, vad jag förmodar, riktigt elaka fraser på utländska tog han upp jakten. Lyckligtvis hade jag min kickbike med mig (har köpt en sån till mig själv också) och kickade snabbt ifrån honom, fri som en jävla kakkaduva.

Så i skrivande stund sitter jag här och tittar på exakt 100 svenska kronor, vilket är exakt 100 svenska kronor mer än jag hade imorse när jag vaknade. Hade det inte varit för den arge iraniern så hade det varit 120 svenska kronor. Och det känns fantastiskt!

Slutsats: Jobba svart – dåligt. Jobba med korvvagn – bra!

Dag 519: Barbahot?!?!

De har ringt hela natten och dagen:
"Menteur, bâtard, tu mourras!!! Barbapapa est pour de vrai!!!!"

Jag vet inte vad de säger, men de låter inte glada. Men mig kan de inte skrämma till tystnad! Men nästan. Det får bli allt för i dag.

Dag 518: Barbatokljug!

Det är så man baxnar. Ju djupare man dyker i arkiven ju närmare är man att drunkna av chocken. Tror jag får se detta som ett provjobb - skjutjärnsjournalist. Och utan att klappa mig själv för mycket på ryggen är det bara att konstatera att jag gör ett jävla bra jobb! Om ett år är det jag som står där med guldspaden!


De har verkligen putsat fasaden. Helt godtyckligt har de kommit fram till vilka som ska, och inte ska, visas upp i rutan och i böckerna. Han som gillade konst, Barbaskön, minns ni va? Men Barbastön då? Nej, precis. Honom har de lämnat utanför!

Barbahög? Barbabög? Nej nej. De fick vi aldrig lära känna. I bland tycks censuren vara helt obegriplig. Ni kommer ihåg Barbafin? Gullig liten tjej, men de har redigerat bort hennes tvillingbror, Barbagabardin, bara för att det inte kändes moderiktigt att ha en som gick i gabardinoverall programmet igenom!!

Barbastark minns vi alla, men Barbaknark togs bort direkt. Han var aldrig aktuell för att visas upp i rutan. Tydligen var det så att Barbahög och Barbaknark rökte en del gräs i unga år, sen klev Barbaknark över på tyngre grejor. Nu knallar han tydligen runt på Paris gator och säljer horse.

Den musikaliska Barbalala hade ju även hon en tvillingsjäl, Barbablabla, som tjatade hål i huvudet på var och varannan Barba med massa meningslöst nonsens. Var inte tyst en sekund! Vid något tillfälle verkar det som att brutit ut ett rejält handgemäng mellan Barbahög och Barbablabla, vilket resulterade i att Barbablabla lämnade ensemblen frivilligt, tillsammans med påläggskalven Barbapastej. Ingen av dem har sett sedan dess.

De kanske mest chockerande uppgifterna (enligt ännu ej bekräftade källor) är att Barbapapa själv inte skulle vara far till alla Barbabarnen! Detta skulle i så fall göra hela serien till en lögn. Initierade personer i den innersta kretsen gör naturligtvis allt för att dölja detta. Att ändra Barbapapas namn till Barbastyvpappa skulle vara förödande för hela serien, för att inte tala om att ändra Barbamama till Barbaslampa.


Barbastyvpappa till vänster, Barbaslampa till höger.

Dag 517: Barbalögn

Det flimrar fortfarande framför ögonen. Jag har kopierat massivt ifrån bibliotekets magasin. Men det har varit värt det. Den litterära bluffen tycks vara större än vad jag själv kunde ana!


Annette Tison och Talus Taylor skapade Barbapapa efter en verklig förebild. Man kan säga att Barbapapa var litteraturens motsvarighet, och föregångare, till "The Osbournes". Barbapapa, detta litterära fenomen som charmat barn och vuxna i över 30 år nu. Kan en familj verkligen vara så perfekt, hurtig, god och glad jävla kexchoklad?!

Nej, det känns inte så, och efter en djupdykning och grundligt sökande kan jag avslöja att fasaden har blivit putsad! De störande elementen i familjesagan har lämnats utanför! I den tecknade serien "Barbapapa", som gjordes 1975, ser man i första avsnittet en Barbapapa flimra förbi i bråkdelen av en sekund, för att aldrig mer ses igen.

Det var ingen av de kända Barbapapafigurerna. Det var inte Barbapapa, inte Barbamamma. Barbazoo? Nope. Barbalala? Absolut inte. Hon var ju grön, den som flimrade förbi var mer..rosa/gul med inslag av rött.
"Vem var rosagul?", minns jag att jag sa till min mamma. Hon tittade bara på mig med sin strängaste blick "Ingen! Glöm det. Det var ingen. Han finns inte".

Barbabok var det inte heller. Mina efterforskningar visar att det inte rör sig om någon mindre än Barbatok!. Tanken var att han skulle vara med i serien som comic relief, eftersom han var tokig. Som ni vet gör tokiga "människor" tokiga saker och det blir oftast kul. Problemet var att Barbatok var för tokig. Enligt de uppgifter jag kommit över drack Barbatok lim, drog ut sina egna tänder med en hovtång och hävdade bestämt att han var sonen efter en tillfällig förbindelse mellan stålmannen och fantomens häst. Därför har han helt enkelt klippts bort ur serien. Barbatok var för tokig. Fasaden blev putsad.

Jag har i stort sett fått allt detta bekräftat av personalen på ett mentalsjukhus på den franska sydkusten, där Barbatok numera bor. På frågan om Barbatok finns där fick jag ett blixtsnabbt svar: "Nej, vi har ABSOLUT INTE någon barbapapa här. ABSOLUT INTE. Barbatok? A L D R I G hört talas om".

Som ni vet finns det ju ingen som dementerar saker så kategoriskt om det inte är precis så det ligger till!

Jag tror detta bara är toppen på ett isberg av bortredigerade Barbapapor. Jag ämnar att återkomma i ämnet så fort mina djupdykningar gett ytterligare resultat.

Dag 516: Spegelångest

Måndag. Dagen då de arbetande folket har sin måndagsångest. Eller det är väl egentligen på söndagen det arbetande folket har sin måndagsångest - inför den vecka som komma skall. Jag har min måndagsångest på söndagen jag med. Men ångest över att inte ha ett jobb att gå till. Samma ångest, men av spegelvänd anledning.

Jag måste hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna. Har precis skrivit ännu ett brev till ICAnder, med urklippta bokstäver från veckorevyn. Inte för att jag är en mördare eller galning (det är oftast de som använder sig av urklippta bokstäver) utan för att få tiden att gå.

Tror dock att jag har ett lite större projekt på gång nu. Ska använda min fria tid till att forska lite på biblioteket, fördjupa mina kunskaper. Bli en intelligentare människa. Om jag inte är helt fel ute så tror jag mig vara en av världshistoriens största litterära bluffar på spåren! Jag vill inte avslöja mer utan efterforskningar. Jag hoppas kunna återkomma i ämnet under morgondagen!!

Dag 515: Polskt gästarbete

I går avslutade jag med att det var dags att städa toaletten och "I´m going in!". Och det gjorde jag. Men direkt så blev det "Got damn it smells, im going out!!", och sedan var jag tillbaka vid att göra mina behöv i stupröret igen. Men jag visste ju att jag var tvungen att ta tag i det hela, så för att göra det lite enklare så valde jag att se det som en provanställning. För att göra det ännu enklare valde jag att använda min fantasi och låtsas vara någon annan. Min förhoppning var att lukten och äcklet inte skulle bli lika verkligt då.

Jag har provat att vara en del i det maskineri som kallas hushållsnära tjänster. Först hade jag tänkt att vara den som anställer. Efter Linas råd så erbjöd jag en alkoholist en öl för att städa toaletten. Han sa att han villa provsmaka ölen först, så jag räckte över burken. Han var otrolig - han svepte ölen på två sekunder, rapade och sa: "Nej, det känns inte intressant".

Så jag fick helt enkelt prova på att vara den anställde. Jag hade dock lite tur i oturen eftersom jag skulle städa min egen toalett. Man städar ju hellre efter sin egen bak än någon annans. Eller helst städar man väl inte efter någon bak alls, och det är väl just därför det här skatteavdraget finns - så att den som har råd inte ens ska behöva städa sin egen skit.


Jag blev Olga, 42 år. En polsk gästarbetare som städar fina människors ännu finare hem. Redan där var illusionen nära att spricka eftersom jag vare sig är en fin människa eller har ett fint hem. Men jag lyckades hålla mig i rollen. Jag stod där med kiss och spyor upp till fotknölarna och fejade och putsade. När det var som värst, när motivationen tröt och jag var nära att ge upp så tänkte jag på mina söner Zoltan och Patryk. Att de verkligen behöver pengarna för att bli tandläkare. Då gick det genast mycket lättare.

När jag inte stod ut med stanken längre tog jag en liten paus och blossade cigaretter. Tyvärr hade jag bara vanliga John Silver som Zlatko hade glömt kvar, men jag bet bara av filtret och spottade ut det, så blev det ju John Silver utan filter. Då kom han jag städade åt och skällde "jag betalar dig inte för att röka. Utan för att städa". Sen var det tillbaka till skiten igen.

Efter timmar av putsande och gnuggande så var toaletten skinande ren. Mannen gav mig 200 kr i betalning.
- 200? Det här kostar 800, sa jag.
- 800? Det här kostar 200, sa han.
- Det är för lite. Det kostar 800.
- Det är för mycket. Det kostar 200.
- Men 800 sa vi ju innan jag började?
- Men 200 sa vi ju innan du började, härmades han.
- Vad håller du på med? undrade jag.
- Vad håller du på med? sa han
- Det kostar 800. Tyvärr, men det är vad det kostar, försökte jag.
- Det kostar 200. Tyvärr, men det är vad det kostar, försökte han.

Till slut orkade jag inte längre. Jag fick nöja mig med 200 kr och 8 st John Silver med filter.

Städa andras skit. Nej, det var verkligen ingen hit. Men det var ändå värt det, för Zoltan och Patryks skull.

Dag 514: Seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeg

Förstår knappt hur jag lyckas frambringa kraft nog till att skriva dessa rader. Men en man ska ha sina rutiner, och eftersom jag försöker bli en man så är detta en viktig rutin för mig. Ett måste, mitt ansvar.

En öl med Zlatko blev till två, som blev till tre. Kändes ju dumt att sluta där, så fyran och femman kom ganska omgående. Men sen fick de vara nog, öl är dyrt.

Då gick vi på sjukhuspriten istället. Man kan nog säga att det blev lite för mycket. Klockan 05 vaknade jag av ett oerhört illamående och rusade till toaletten. Det var min tanke i alla fall. Men när jag tittade mig runt insåg jag att jag redan var på toaletten (måste ha däckat där när jag kom hem), liggande på golvet. I allt kiss. Någonting som fick mig att må ännu mer illa.

Kaskadspyan var naturligtvis ett faktum. Då insåg jag att det nog hade varit en bra idé att ta bort gladplasten från toalettstolen först. Jag blev tvungen att tömma en hel flaska Old Spice innan jag släpade mig till sängen.

Har inte vågat kolla in på toaletten efter det. Morgonkissen gjorde jag ut genom fönstret, ned i stupröret. Men antar att jag måste in där och städa för eller senare. En riktig man är väl handlingskraftig? Kanske dags att jag försöker bli det och ger mig in det helvete ni andra kallar toaletten.

I´m going in!

Dag 513: De kallar mig skuggan

Jag är en skugga av mitt forna jag. Det hade väl varit helt okej, om det inte vore vore för att mitt forna jag inte var någonting annat än skuggan av en riktigt man. En skugga av en man som har ett arbete. En skugga av en man som bidrar. En skugga av en man som är en man. Jag är alltså ingenting annat än en skugga av en skugga. Jag är inget.

I morse, precis som hela dagen i går, kissade jag på gladplasten igen. Orkar inte bry mig. Sprutar lite Old Spice på toaletten bara och stänger dörren. Nu kan jag inte ens skilja dofterna åt längre. Luktar det kiss eller luktar det Old Spice? Fast å andra sidan är jag inte säker på att jag kunde särskilja kiss och Old Spice innan heller.

Zlatko ringde i dag igen. Som vanligt. Han vill väl be om ursäkt, antar jag. Men jag har helt enkelt låtit bli att svara. Men i dag svarade jag. Jag kunde inte låta bli, behövde verkligen prata med någon. Vi ska träffas ikväll och ta några öl.

Träffa Zlatko? Hur kan jag sjunka så lågt? Jag behöver en vän, även en jobbtjuvande och falsk vän är bättre än ingen vän alls.

Dag 512: I just want your kiss

Nu har jag inte sovit på två dygn. Tröttheten och hjärnans långsamma arbetstakt var nog största anledningen till att jag den här morgonen återigen gick på mitt eget pracital joke.

Nej, inte det här med sockerskålen. Utan ett nytt, med gladplast på toalettstolen. I går kväll hade jag fått för mig att att ett practical joke på morgonkvisten skulle kunna få mig att skratta. Eller i alla fall le. Jag hade helt enkelt nöjt mig med att sluta gråta.



Practical joke, GLADplast. Hörs ju det direkt att det inte kan bli annat än skoj. När jag tog min morgonkiss så sprutade det alltså åt alla håll. Blev jag då glad? Nej. Sanningen är att jag inte ens orkade bry mig. Jag bara kissade vidare, sen gick jag ut från toaletten och stängde dörren bakom mig. Jag spolade inte ens, det var ju ändå inget kiss som hamnat i toaletten.

Innan practical joket var jag ledsen. Efter practical joket är jag ledsen och luktar kiss. Kul? Inte det minsta.

Nu ska jag skriva ett nytt brev till ICAnder och lämna på häktet. Får nog smeta på lite mer Nivea 24 double effect den här gången, annars är risken stor att brevet enbart luktar kiss.

Dag 511: Stöd en vän

Livet är fortfarande på paus. Inte sovit en sekund, lever som i en dimma som är täckt av ännu en dimma. Under natten hörde jag steg i trappen några gånger. Varje gång hoppades jag att det skulle vara ICAnder. Att han skulle sticka in sitt glada ansikte i lägenheten: "Hahaha. Den gick du på kompis!!". Men det hände aldrig. Till några av stegen fantiserade jag om att det var Chavez som dragit igång ännu en av sina psykopat-blåsningar. Men det blev tyvärr aldrig mer än en fantasi.

Vad gör man nu?

Som någon kommenterade i går: "En vän stödjer man i med- och motgång". Så är det ju, definitivt. Frågan är bara vad jag ska göra för att visa mitt stöd? Hur ska jag hjälpa min vän?

En fritagning? Det vore väl det ultimata. Sanningen är att jag redan varit utanför häktet och rekat. Men det verkar väldigt svårt att genomföra. Det finns inte ens några galler att fästa repet i, och någon häst har jag inte heller.



Har i alla fall skrivit ett långt brev till honom och parfymerat det med min favoritdoft (nivea 24h double effect). Lägger man brevet på brevlådan, adresserat till häktet? Eller lämnar man det direkt i häktet? Det ämnar jag att ta reda på nu.

Dag 510: KOLSVART

Detta är en mörk, mörk, mörk dag. Kolsvart. Ägnade hela gårdagen åt att leta efter ICAnder. Men han gick inte att finna. Var så orolig i natt att jag började röka. Eller jag började inte riktigt, för hade inte råd med cigarreter, men hade jag haft det hade jag köpt dem.

I morse slog jag på ICAnders bärbara dator som han hade kvar här efter vårt party. Hoppades på att finna någon ledtråd som kunde föra mig vidare i sökandet.

Skrivbordsbakgrunden som mötte mig fick livet att fastna på paus.


Jag hörde mitt eget hjärta slå. Kallsvetten bara rann. Hyperventilerade, tankarna skenade. Jag hade ju försökt få ICAnder att bli arg på ICA-Stig, men han hade bara svarat "Det är ju inte ICA-Stigs fel".

Var det bara ett skådespeleri? Hans egentliga känslor var hat? Ja, skrivbordsbakgrunden talade ju sitt tydliga språk. Oron i magen var något jag aldrig varit i närheten av att ha känt tidigare, möjligen när jag svalde plattan till kickbiken.

Av någon anledning slängde jag sedan en blick på skrivbordet där jag experimenterade med bomben med två svarta kablar. Borta! Började förtvivlat leta runt i lägenheten, men egentligen visste jag att jag inte skulle hitta bomben. "Nej, det kan inte. Det får inte. Är det möjligt?"

Nästa samtal jag slog var till polisen. Ja, resten kan ni nog räkna ut själva. ICAnder sitter i häktet, åklagarens avsikt är att väcka åtal mot ICAnder för mordförsök. Han har helt enkelt försökt att spränga ICA-stig i luften. Lyckligtvis så har ICA-Stig klarat sig lindrigt undan, han har tydligen bara blivit av med ett lillfinger.

Hur går man vidare efter det här?

Dag 509: Efterlysning!

En god man i sina bästa år efterlyses. Han har runda kinder, som bara ber om att bli nypta i, ett smittsamt leende och ett skratt som är som den ljuvaste musik.

Han sågs senast natten mellan den 13 och 14 mars. Han var då något berusad men såg ut att veta vad han pysslade med. På kroppen hade suveränt moderiktiga kläder och på huvudet en blå hjälm.

ICAnder är helt enkelt borta!! Får fortfarande inte svar på hans mobil. Har ringt Eskilstuna Folkhögskola, där är han inte. Ringt sjukhuset, där är han inte.

Vad kan ha hänt? Kan det vara mannen i röd tröja som slagit ned honom? Tänk om han legat ute hela natten. Har han frusit ihjäl?! Det tror jag i och för sig inte är möjligt. Han har för mycket värme i sitt hjärta för att det ska kunna inträffa.

Nu ska jag ge mig ut på stan med hans porträtt och jaga vidare. ICAnder måste återfinnas!!

SER NI DENNA MAN SÅ HÖR AV ER!!

Dag 508: Paaaaaaaarty

Vilken natt! Vilket paaaaaaaaaaaaaarty!! Jag och ICAnder var kungarna i baren, på baren, bakom baren, framför baren. BAAAAAAAAAAAAAREN!! Tror i ärlighetens namn inte att jag är riktigt nykter än.

Måste säga att jag är väldigt nöjd med den nya stilen på ICAnder. Lite mer modern, lite mer avslappnat. Det verkade damerna också tycka! Jag försökte få honom att inte ha hjälmen, men han vägrade: "När man ska dricka så mycket som jag har tänkt att dricka i dag är rent hälsofarligt att inte ha hjälm, dessutom är det halt". Hur kan man säga emot något sådant?

Vet inte hur jag ska sammanfatta denna otroliga natt? Kan väl säga så här: Det var så fantastiskt roligt att det inte spelar mig någon roll att jag fick gå hem ensam. Igen. Som vanligt.

Istället gläds jag åt att ICAnder inte behövde gå hem ensam. Eller jag tror inte han gjorde det i alla fall, det är lite svårt att hålla reda på allt som hände i dimman. Men jag minns att ICAnder raggade på den blonda tjejen på bilden och att det blev någon handgemäng med lufsen i röd tröja. ICAnder utnyttjade hjälmen och skallade ned honom, har jag för mig. Så jag antar att gick hem med blondinen.

Får inget svar på hans mobil, men är nog inte helt otroligt att han behöver sova ett par timmar till. Snarare väldigt troligt. Det behöver jag med. Godmorgon och godnatt!

Dag 507: ICAnder goes modern!

Hinner inte skriva så mycket i dag. Vi ska skynda oss ut på stan och handla lite nya kläder åt ICAnder. Och vem lämpar sig bättre att hjälpa honom med en ny garderob än en erfaren modebloggare som mig? Ingen, är svaret på den frågan. Visserligen är han ju väldig fin i sitt förkläde, men känns som det behöver blir lite modernare. Efter det blir det utgång!

Jag och ICAnder har ägnat dagen åt "catching upp", var ju väldigt länge sedan vi umgicks. Det visade det sig att både han och jag fick sparken från våra respektive jobb på ett riktig fult sätt. Det är någon jävla ICA-stig som snott hans jobb. Men där jag blivit bitter och sur så visar ICAnder istället upp sin medmänsklighet och sitt stora hjärta!

Det är en egenskap som verkligen är avundsvärd. "Det är ju inte Stigs fel", säger ICAnder. När jag försöker få honom att bli arg på Stig så ler han bara åt mig med sina rosade kinder för att sedan brista ut i ett hjärtligt skratt.

Stort! Han är som tomten fast utan skägget.

Nu blir det stan. För inte känns väl det här helt modernt?

Dag 506: ICAnder Da Vinci

I dag har jag mest bara hängt med min gamle nyfunne vän. Han har sådana kvaliteter att man häpnar, knappt man tror att han är mänsklig.

När vi var små höll han ofta på att teckna och måla, det var då han verkade trivas som bäst. Men sedan kom livet tydligen i mellan, så där som det så ofta gör. Och helt plötsligt fann han sig vara ansiktet utåt för en av Sveriges största matbutiker!

Nu har han dock hittat tillbaka till ursprunget och går på Eskilstuna folkhögskola, "måleri utan gränser".

Talang? Bedöm själva, men frågar ni mig är han sedan länge förbi talangstadiet. Han är en fullfjättrad konstnär ifrån själen och hela vägen ut.



Kortet av det hela är ju ett konstverk i sig. Det får ytterligare ett djup av att jag är både på tavlan och bredvid tavlan. Kallar kortet för "konstverk av ett konstverk"

Dag 505: Jag älskar dig!!

Efter att det visat sig att Zlatko snott alla mina jobb och pissat på allt vad vänskap ska stå för har jag levt lite som i en dimma. Jag har saknat en vän.

Inte en sådan där vän som du morsar lite på när de ser honom/henne på stan. Inte en sån där vän som du sitter och tar en latte med, fast du egentligen hatar latte men dricker det ändå för att det får dig att känna dig lite som en storstadsmänniska, "såna dricker säkert latte".

Nej, jag pratar om en riktig vän. En sådan som alltid finns där, en vän man alltid kan vända sig till när det känns som värst och molnen på himlen är som mörkast.

Jag har därför valt att ta upp kontakten med en gammal vän som är precis så. Som inte är falsk och förljugen. Som inte är Zlatko.

Det är en polare sedan långt tillbaka, som jag växte upp med. Men i takt med att vi började i olika skolar och blev äldre så träffades vi mindre och mindre, och till slut tror jag att vi båda hade glömt bort den andre. Men vi har hittat tillbaka till varandra fort. Det är väl så med riktigt stark barndomsvänskap, den försvinner aldrig riktigt, oavsett vad för olika riktningar ens båda liv kan ha tagit.

Framförallt umgicks han och jag mycket innan Zlatko kom till Sverige. Han var alltid det man kunde lita på. Kände man sig ensam så fanns han alltid där, var man ledsen gav han tröst, var det några som bråkade med en så fanns han alltid vid ens sida. Dessutom var han en jävel på fotboll och valde alltid mig först.

En del lärare och kompisar som var avundsjuka sa att han inte fanns på riktigt. Det gjorde (och gör) han visst!! Och hur fan förklarar folk att jag har kort på honom då?!??!!

Det här är en gammal bild.. tror han kan ha varit 7-8 år här. Spelade fotboll på min baksida.


Här är vi nog drygt 10 år gamla. Kortet är taget precis när vi vunnit talangjakten på skolan. Han var Benny och jag Agnetha.


Jag älskar dig ICAnder!

Dag 504: Hacker McCracker

Kan inte låta bli att tänka på Zlatko och hans arbetsstölder. Tankarna plågar mig. Försökte komma ifrån det genom att köra sockerpullla skämtet i morse igen. Fast i morse visste jag om att locket satt löst, men jag valde att låtsas som att jag inte visste det och hoppades att en tallrik full med socker skulle skingra mina tankar och få mig att le. Det fick det inte. Även om det är ett riktigt bra practical joke blir det mindre bra om man vet om det i förväg.

För att glömma Zlatkos tjuverier fick jag istället ge mig ut i arbetslivet igen. Jag ringde helt enkelt upp min "vanliga" telefon från mobilen.
- Combort support, svarade jag i den ena telefonen. I den andra förklarade jag att det har strulat till sig med datorn.
- Internet funkar inte så jag kan inte kolla min mail och se om jag fått jobb. Panik!
- Har du verkligen läst anvisningarna noga och kopplat in ADSL-modemet rätt, frågade jag mig själv.
- Ja, det är klart. Jag har ju varit kund hos er i flera år?
- Flera år? Varför ringer du först nu då?
- Det har ju funkat fram till nu.
- Jaha. Du är sån där negativ jävel som aldrig hör av sig när det fungerar, men så fort det är problem då ringer du direkt!

Sen suckade jag djupt, som för att tala om att "du är ganska jobbig att ha att göra med, min grej är inte riktigt att hjälpa folk att lösa problem". Då bröts samtalet! Slut på pengar på kontantkortet. Fick helt enkelt ringa upp från den vanliga till mobilen istället. Otroligt nog kom jag direkt till samma kille på supporten!

- Du kan väl för fan inte bara lägga på om du vill att jag ska hjälpa dig?!, svarade han i supporten.
- Förlåt, sa jag.

Problemet var tydligen för svårt att lösa via telefon, så jag fick tala om för mig själv att det kommer ut en tekniker och kollar på det här inom en timme. Därefter lät jag mig själv vänta i drygt fyra timmar innan mitt IT-jag dök upp till lägenheten. Väl på plats skrev jag lite "ping" och såna här ipadresser.. ibland sa det ping, ibland gjorde det inte det. Sen pingade jag lite igen. Slog lite på en skrivare också och hmmade. Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag löste problemet, men till slut var jag som kund nöjd, allt fungerade som det skulle.

Det kändes så klart kul att ha bidragit till att någon kan komma ut på internet igen. Men måste ändå säga att IT inte känns som något jag vill syssla med. Otrevligt folk i supporten, otrevliga kunder som ringer. Värdelöst.

Dag 503: Hahaha!!

Jävla Zlatko! Han har satt något riktigt svårt lösen på jobbannonsen. Har testat jennajameson, rocco, janine, johnholmes och siwmalmkvist. Nada.

Men det här kan nog bli en fin dag ändå. Den har i alla fall börjat på bästa möjliga vis. Skruvade loss locket på sockerpullan i går kväll igen, och i morse hade jag glömt bort det! Jag måste säga att det faktiskt var roligare än vad jag hade trott i mina vildaste fantasier. Pure comedy! Det är verkligen något speciellt med practical jokes.

Dag 502: SVEKET

Som ni vet la Zlatko upp världens bästa jobbannons åt MIG, för att skaffa MIG jobb. Det började ju jättebra då jag fick chansen som dörrvakt. Jag hade trott att jobben skulle fortsätta rulla in, men det har varit knäpptyst. De få arbeten jag haft har jag enbart min egen uppfinningsrikedom att tacka för. Enligt Zlatko har det inte kommit en enda förfrågan om någon som vill se mig i arbete. Synd, tänkte jag, men väldigt fint initiativ av Zlatko hur som helst.

I dag när jag var på väg ned till arbetsförmedlingen så såg jag Zlatko stå på ett tak och skotta snö. Så fort han fick syn på mig slängde han sig ned bakom skorstenen på taket och verkade gömma sig. Jag ropade på honom ett par gånger, men han tryckte vidare bakom skorstenen. Men jag stod kvar."Tänk om det inte är Zlatko, då har jag kanske hittat en en tvilling till honom som han inte visste existerade. Vad glad han kommer att bli".

Till slut kom killen bakom skorstenen fram, det var Zlatko.
- Tjena. Jag halkade och kunde inte komma upp igen.

Han var liksom helspattig på något sätt, nervös och konstig.
- Vad gör du här? Varför skottar du?
- Nej, jag hjälper en polare bara.
- Vadå, har du flera polare?!!
- Nej... alltså...

Sedan blev vi avbrutna av att någon annan på taket skrek: -Hörru, du får inte betalt för att stå och snacka.

Tankar for runt i skallen på mig. "Vadå, betalt för att skotta snö?! Har han flera kompisar?!" Misstankarna gnagde i mig. Väl hemma igen gjorde jag någonting jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra, jag hackade zlatkos mail. Eller hackade, jag chansade på vilket lösenord han har.

"jennajameson", rätt på första försöket. Det jag hittade där gjorde mig otroligt ledsen. Det har strömmat in jobb! Hugga ved, skotta snö, flytta möbler...Ja, det är nästan lättare att räkna upp vad han inte har jobbat med. inte ett enda av de här jobben har Zlatko alltså skickat vidare till mig. INGET!!!

Jag ringde naturligtvis upp Zlatko och undrade vad fan han håller på med.
- Jag är jätteledsen. Visste inte hur jag skulle förklara det. Men jag behöver verkligen pengarna, sa han. Eller inte jag, min familjen behöver dem. Jag har skickat hem varenda krona till familjen, för att de ska ha råd med skolgång, mat och kläder. Du vet inte hur det är att vara invandrare och ha en familj att ta hand om.
- Vad menar du? Du heter ju för fan Zlatko, din familj bor i Danmark?!
- Ja?! Tror du Danmark är ett lyxland eller?`

Här la jag helt enkelt bara på. Jag orkade inte längre. Nu ska jag se till att använda Zlatkos lösen och stänga ned den där jävla jobbannonsen, ska han ha några jobb så ska han inte skaffa dem på min bekostnad!!

Inte trodde jag väl att vår vänskap skulle dö, och absolut inte så här....

Dag 502: Tristessen

Jag har varit så uttråkad senaste tiden. Igår kväll skruvade jag loss locket på sockerpullan och hoppades att jag skulle ha glömt bort det till frukosten i morse, som ett practical joke på mig själv. Tyvärr hade jag inte glömt det och skruvade tillbaka det innan jag sockrade flingorna. Synd, det kunde ha varit kul.

Dag 501: Aaaaaaaaaaaaaaaj!!!

Efter att inte ha kunnat gå på toaletten sedan i torsdag var det dags att göra något åt problemet. Eller det är klart att jag har kunnat gå på toaletten, men jag har inte haft så mycket där att göra eftersom det ena hålet är igenlimmat.

Jag hade hoppats att Epoxylimmet skulle lösas upp av sig själv till slut, eller bändas isär av själva trycket det skulle utsättas för. Men det verkar tyvärr inte så.

Magvärken har bara blivit värre och värre och till slut kände jag att det var ett problem som var tvunget att lösas, i dubbel bemärkelse. Så i morse satte jag mig på toaletten men en flaska aceton. Utan att gå in på allt för osmakliga detaljer ligger det till ungefär så här: Att skita ut en kickbike del för del skapar en del sår, såväl själsliga som i baken. Aceton i de såren är inget jag rekommenderar någon.

Jag hade möjligen kunnat tycka att det var värt det om limmet nu hade lösts upp. Det gjorde det inte. Efter att ha googlat lite om epoxy lim verkar det som att limmet först måste hettas upp för att kunna tas bort. Just i detta nu är Zlatko på väg hit med en värmepistol.

Dag 500: Helg sköna helg

Skönt med helg!

Det var en slitig dag på jobbet i går. Dålig stämning och kyligt i största allmänhet. Provade på att arbeta lite som tågkonduktör, tyckte att det verkade kul och så jag har gillat tåg ända sedan jag var liten.

Jag klev ned till tågstationen vid 07 i går. Väl där kollade jag på rälsen, kollade på snön, kollade på rälsen, suckade och skakade på huvudet. Inte ett tåg så långt ögat kunde nå. Istället sa jag åt lite folk på ren chans "Vart ska du?" "OK. Där går anslutningsbussen".

Om det var rätt bussar jag pekade på? Inte aning, men det ska jag försöka ta reda på om jag provarbetar lite som busschaufför någon gång.

Tydligen är det inte så mycket mer man behöver göra som konduktör, jag stod bara still och pekade med hela armen var anslutningsbussarna gick. Jag suckade i och för sig lite också och sa "beklagar, ursäkta, beklagar läget".

Ska jag vara ärlig så gick jag faktiskt hem efter lunch. Konduktör var ingen trevlig upplevelse, skäll och arga blickar var det man fick mest av. Fick en svälj öl också, men det var av en alkoholist som var riktigt full så det räknas inte riktigt.

Nu ska jag njuta vidare av ledigheten!

Dag 499: Den sista färden del II

I går genomförde jag alltså den sista leveransen till Chavez. Fyra delar styre och en tub Epoxylim. Resan gick smärtfritt, även om en del av resenärerna verkade känna igen mig sedan förra turen och såg lite lätt oroliga ut.

Väl inne i fängelset tog den osköna delen av leveransen vid, men ingenting kan vara värre än det jag var med om vid leveransen av plattan så jag satt mest och småskrattade mellan krystningarna. Det hela gick väldigt helt enkelt. Jag har ätit en hel del flytande margarin för att förbereda, tror det kan ha varit en bidragande orsak. Jag överlämnande sedan styret och limmet till Chavez som försäkrade mig om att pengarna är på mitt konto inom en vecka.

När jag sedan gick på gården, på väg ut från fängelset, kom en fångvaktare farande på en kickbike och skrattade åt mig. "Men vad fan är det här", tänkte jag

Helt plötsligt kom det en till vakt på en kickbike, och en till, och en till. Och alla skrattade de. Jag förstod absolut ingenting. Sju-åtta fångvaktare som kickbikade runt på asfalten mellan själva fängelset och grinden ut.

Helt plötsligt står det 20 personer runt omkring mig, däribland Chavez. Och alla applåderar.
- Välkommen till blåsningen!, säger en tjej. René Nyberg!
- Va?
- Välkommen till blåsningen!, upprepade René.
- Men.. va?
- Jag är inte kriminell längre brorsan... det var länge sen... hahaha... Jag jobbar som producent på blåsningen, så jävla roligt det här!!, skrattade Chavez
- Va??!?!?!


Nästa säsong ska blåsningen tydligen även genomföras på "vanliga" människor, inte bara kändisar. Jag var tydligen pilot-avsnittet på den grejen. Så kommer jag att bli TV-kändis nu, undrar ni? NEJ! För partiet när jag sket ut brädan var tydligen lite för vågat, det går inte att visa på TV. Men Chavez hade lyckats övertyga teamet om att köra blåsningen fullt ut ändå, "för det var ju så jävla kul brorsan".

Då blev jag riktigt jävla förbannad! Aldrig att de får håna mig så här, det här ska jag ha kompensation för! Det förstod de själva också. Så jag fick pengar för mina utlägg: Sex bussresor, kickbicken och en tub lim. Mig sätter man sig inte på hur som helst!

Som om det inte var nog med detta!
Precis när limtuben var på väg ut, i öppningen, fastnade den lite. Jag fick riva och slita och det blev ett minimalt hål i tuben. Inga större mängder, så ingen fara, tänkte jag. Men det måste ha kommit ut lite lim på vägen ut. Det är helt enkelt tokstopp där bak. Själva hålet tycks vara igenlimmat.

Dag 498: Den sista färden

Det märks direkt att jag är back on track och fokuserar på det som är viktigt: jobb!

Jag har ju under en längre tid gått och funderat på hur jag ska lösa transporten av styret till Chavez kickbike. Tidigare antar jag att mina tankar blivit störda av tävlingar, modeinlägg och hundar, för så fort jag la det åt sidan och gick in i fokus så kom jag på det direkt.

Så i går lånade jag en bågfil av cykelaffären och kapade sedan styret i fyra delar. Till lunch i går blev det alltså en bit styre. Snacks - en bit styre. Middag - en bit styre. Vad det blev för kvällsmat? Naturligtvis den sista biten styre och en tub epoxylim, så Chavez kan sätta ihop styret igen.

Jag vinkar er adjö och går mot busshållplatsen som en fattig man, men jag kommer att återvända som en rik. "Rik som en jävla kakkaduva", som Chavez sa till mig senast.

Dag 497: Skärp mig!!

Natten har varit hård mot mig. Vaknade upp i morse av att det sved i fingerstumpen formerly known as vänster lillfinger. Öppnade ögonen och insåg att i stort sett hela jag låg i en pöl av ångest-svett. Effekten av en galen mardröm, där jag drömde att någon hade mekat på besöksmätaren här, för varje besök jag fick visade mätaren ett besök mindre! Min spontana reaktion var att springa till datorn och kolla om det var en sanndröm, men så slog det mig: Vad fan håller jag på med?!?!

Jag vill be alla läsare om ursäkt. Eller nej, jag vill framförallt be mig själv om ursäkt, förlåtelse. Och samtidigt vill tacka mig själv - för uppvaknandet. Jag hade helt tappat greppet inser jag nu. Emma som skällde på mig i en kommentar ("sök jobb!!) har ju rätt, vad håller jag på med?
Det är ju ett jobb jag ska ha!

När jag sedan tittade på kommentaren från i går insåg jag verkligen att jag spårat ut. Inte Teischmanns kommentar, det var ju bara svammel. Säkert av galningen själv som ville uppmärksamma sitt eget dåd ytterligare. Utan min egen kommentar, "som läget är nu vet jag inte om jag tid att jobba".
Skrämmande.

Jag startade ju det här för att lyckas hålla mig på rätt sida om galenskapen och inte bli tokig av avsaknaden att få vara en bidragande kraft i samhället. Istället har jag transformerats till en missbrukare beroende av träffar på bloggen. Som en pundare som försöker komma på hur han ska komma över nästa fix har jag suttit och klurat hur jag ska göra för att få nästa besök. Och nästa. Och nästa.

Jag är patetisk. Jag har helt enkelt försökt fylla hålet i mitt hjärta med bloggen, försökt skotta igen tomrummet i min själ med besökare. Tragiskt men sant.

Jag har försökt förvränga och göra om vem jag är och vad jag står för, och den enda betalning jag fått är ännu ett besök, eller inte ens det. Läsaren märker ju såklart när det inte är äkta, och (tro det eller ej) när jag pratar mode så är det inte äkta. Eller det var i alla fall inte det till en början, sen började jag gilla det mer och mer. Det är ju alltid trevligt när man kan tipsa någon som inte har samma koll som en själv.

Men nu får det vara slut med sånt. Det var inte därför jag började den här bloggen, fokus måste tillbaka till det som är viktigt: ett jobb och att vara sann emot sig själv.

F O K U S !!

Dag 496: Moderiktig hund

Hittade en annan hund idag, en mer moderiktig gynnare. Ingen chihuahua tyvärr, men i alla fall så pass liten att man kan sticka pullovers åt den utan att behöva sticka i flera månader.

Trodde faktiskt först att den var död när jag fann den, men stackaren vara nog bara utpumpad. Att gå 10 meter med de där benen är väl som att gå 100 mil för en riktig hund.

Det kändes rätt mellan oss två direkt. Han och jag mot världen! På vägen hem fantiserade jag om hur jag skulle klippa av en bit av mina egna långkalsonger och sy små leggings åt honom. Kanske skulle jag även kunna styra upp en liten matchtröja i miniformat.

Men så när jag kom hem och skulle plocka upp honom ur bröstfickan då var han inte där. Kanske hade han ramlat ned i ena benet på långkalsongerna? Nix. Andra benet - ingen vovve där heller. Och här ser man faktiskt en av baksidorna med riktigt små hundar, de är på tok för enkla att tappa bort och det är precis vad jag gjort. Hittar honom inte någonstans.

Det blev bara en kort bekantskap, men det var en väldans trevlig liten rackare. Jag saknar dig mycket Sture!

Dag 495: Moderiktig fika, med hund.

Jag klev upp vid klockan 12 i dag, dygnet blir lite snett när man är arbetslös. Jag startade dagen med en härlig fika ute i förorten, vid mitt eget köksbord.




Jag har tyvärr ingen chihuahua, som efter vad jag förstår är mest moderiktigt nu, men jag har kvar en av hundarna jag hittat, som ingen verkar vilja ha tillbaka. Det är dock fullt förståeligt, den är precis lika dum som den ser ut på bilden. Den verkar inte förstå något annat kommando än "se jävligt korkad ut".

Bilden är för övrigt tagen på plats vid tillfället när jag hittade hunden och jag börjar mer och mer känna att jag skulle gjort tvärtom, alltså lämnat kvar hunden och istället tagit hem bilen den satt i.