Dag 505: Jag älskar dig!!

Efter att det visat sig att Zlatko snott alla mina jobb och pissat på allt vad vänskap ska stå för har jag levt lite som i en dimma. Jag har saknat en vän.

Inte en sådan där vän som du morsar lite på när de ser honom/henne på stan. Inte en sån där vän som du sitter och tar en latte med, fast du egentligen hatar latte men dricker det ändå för att det får dig att känna dig lite som en storstadsmänniska, "såna dricker säkert latte".

Nej, jag pratar om en riktig vän. En sådan som alltid finns där, en vän man alltid kan vända sig till när det känns som värst och molnen på himlen är som mörkast.

Jag har därför valt att ta upp kontakten med en gammal vän som är precis så. Som inte är falsk och förljugen. Som inte är Zlatko.

Det är en polare sedan långt tillbaka, som jag växte upp med. Men i takt med att vi började i olika skolar och blev äldre så träffades vi mindre och mindre, och till slut tror jag att vi båda hade glömt bort den andre. Men vi har hittat tillbaka till varandra fort. Det är väl så med riktigt stark barndomsvänskap, den försvinner aldrig riktigt, oavsett vad för olika riktningar ens båda liv kan ha tagit.

Framförallt umgicks han och jag mycket innan Zlatko kom till Sverige. Han var alltid det man kunde lita på. Kände man sig ensam så fanns han alltid där, var man ledsen gav han tröst, var det några som bråkade med en så fanns han alltid vid ens sida. Dessutom var han en jävel på fotboll och valde alltid mig först.

En del lärare och kompisar som var avundsjuka sa att han inte fanns på riktigt. Det gjorde (och gör) han visst!! Och hur fan förklarar folk att jag har kort på honom då?!??!!

Det här är en gammal bild.. tror han kan ha varit 7-8 år här. Spelade fotboll på min baksida.


Här är vi nog drygt 10 år gamla. Kortet är taget precis när vi vunnit talangjakten på skolan. Han var Benny och jag Agnetha.


Jag älskar dig ICAnder!