Duttande mannen

Snor ännu ett inlägg från en annan blogg. Detta inlägg gillar jag så mycket för att det fungerar som tröst, en snuttefilt. Det skänker en insikt om att man inte behöver leva ett normalt och strömlinjeformat svenssonliv. Det gäller bara att hitta sin nisch och sedan hålla sig till det. Dessutom delar han och jag erfarenheten att det är ganska svårt att ha att göra med "Starta Eget" nissarna.
Håll till godo!

Duttandemannen

"Du är vad du gör. Inte vad du gjorde, inte vad du borde. Du är vad du gör". - Just D

I många år visste jag precis vad jag var. Jag var en allsvensk fotbollspelare, med en landskamp på meritlistan. Jag hade alltid varit fotbollsspelare och skulle alltid vara fotbollspelare. Säsongerna gick och det blev tyvärr ingen mer landskamp, men jag var lik förbannat fotbollspelare och kung i staden där jag spelade. Damerna stod på kö, och det är inte utan stolthet jag kan berätta att jag aldrig bjöd en enda tjej på en drink, men blev bjuden på flertalet.

Jag tränade fotboll och hade inte en tanke på morgondagen, om det inte var för att det var match dagen efter träningen. Men dagen då allting skulle ta slut kröp allt närmare.

Jag minns tydligt när jag för första gången skällde ut en av juniorerna som var uppe och tränade med oss i A-laget.
- Kom för fan inte upp i A-laget och kör upp några armbågar i ansiktet på mig. Då klipper jag direkt, din jävla junisfitta!
Så här i efterhand kan jag se att det i själva verket var aggressioner över att han under sommarträningen blivit så mycket snabbare att han helt enkelt sprang ifrån mig. Efter ytterligare en vecka insåg jag att han inte alls hade blivit snabbare, det var jag som hade blivit långsam.

Det blev segare att komma upp ur sängen för varje träning. Som om det inte var nog med det - det blev segare att komma i säng efter varje krogbesök.Stående bakifrån fick bli en ofrivillig favorit. Voltarentabletterna blev fler och fler och mitt vänstra knä såg ut som en blodsprängd pung mest hela tiden.
Det var helt enkelt dags att sluta. Inte för att jag valde det utan för att kroppen bestämde det.

Men vad skulle jag göra? Vem skulle jag bli nu när det var dags att bli vuxen? Nu var jag en av de som jag läst om - elitidrottarna med problem att komma in i en vardag när idrottslivet är slut och rampljuset slocknat.

Jag hade inte en aning om vad jag skulle bli? Vad kunde jag? Så på en familjemiddag hände det. Jag och min svåger har alltid slängt lite käft med varandra, så även den här gången. Eller käft och käft. Han försöker reta mig och jag kontrar bara med "men jag har ändå liggat med fler tjejer än dig". Han hade ingenting att komma med, jag är grym på att slänga käft.

Och nu satt min svåger vid bordet och skröt vitt och brett om hur han hade fått en nytt jobb som datanisse någonstans, och hur jävla bra han skulle tjäna.
- Då vet jag vem jag ska ringa om jag får dataproblem, sa jag hånfullt och skrattade. Jag är som sagt grym på att slänga käft.
- Och jag vet vem jag ska ringa om jag behöver någon som kan dutta till 100, sa min svåger.

Och det var då det slog mig!! Alla ska vi göra det vi är bra på, och jag är bra på att dutta. Riktigt bra. Dessutom är duttande en tjänst som i stort sett ingen annan erbjuder. Visst, det finns ju han den där tjomen som reser runt i massa köpcentrum och duttar flera tusen gånger. Men ingen som duttar för hushållsbehov, vilket är kring 100 duttar. Jag hade hittat min nisch! Här retar jag bara min svåger och som tack ger han mig världens bästa råd!
Nu gällde det bara att nå ut till massorna.

Det vore verkligen ett understatement att säga att de var något tveksamma till min idé på Starta Eget Centrum. Men till slut tror jag de insåg det briljanta i min idé, jag fick i alla fall 225 kronor till att köpa en boll och en pump. Därefter började jag i mindre skala.

Jag duttade till 100 när min lilla Klara gick ut ettan, och därifrån spred sig ryktet. Jag duttade på barnkalas, julfester, årsmöten, svensexor. Ja, jag fanns till hands för den som behövde mitt duttande, och jag duttade till 100. Inte till 99. Inte till 101.
Det gäller att hitta sin nisch, och min nisch är att jag duttar till 100.

Till en början var det bara ett sätt att känna ihop till mitt levebröd. Men med tiden blev det någonting mer, någonting större - glädje. Numera brukar jag lite skämtsamt säga att jag är en glädjespridare. Duttandet fungerar även som någon form av terapi, tror jag. Både för mig och de jag duttar för. Under de 100 tillslagen jag ger bollen så blir det en speciell kontakt mellan mig, publiken och bollen. Varken jag eller åskådarna har tid till att tänka på sina problem. Det finns ingen tid till att fundera på varför mitt knä fortfarande ser ut som en blodsprängd pung, varför min svåger hela tiden ringer och pratar med min fru, men aldrig vill prata med mig. Det finns bara tid till att fokusera på duttningen..1...2...3...4...5...6...7....8... terapi.

Med duttningen som grund har jag sedan utökat min verksamhet till att föreläsa, främst ute i förorterna. Jag är själv uppväxt i förorten, och kidsen jag är ute och snackar med känner igen mig allihopa (senast förra veckan var det en grabb som skrek "Brosan len, det är snubben som har en pung på knäet").
Mitt uppdrag i förorten är enkelt - jag är där för att ingjuta mod i ungdomarna. Få dem att första att dem är viktiga och att de har samma chans som alla andra att bli precis vad de vill.
I alla fall om de vill bli fotbollsspelare

När jag är ute och föreläser gör jag det som en representant för idrotten, och naturligtvis berättar jag hur underbart det är med idrott. Men det största skälet till att jag är ute i förorten och föreläser är för att vara just en förebild, så att kidsen kan se att det kan gå riktigt bra för en, även om man inte råkar vara född i den bästa delen i stan. Få dem att förstå att cigg och kicka pensionärer inte är något att sträva efter. Utan att de istället ska ta efter mitt exempel och satsa på idrotten, som är en bra väg till framgång.

Eller det är egentligen den enda vägen till framgång. Eftersom de är för korkade för att bli läkare, ingenjör eller något annat. Det antar jag i alla fall att de (vi) är, för jag har aldrig sett några läkare eller ingenjörer ute i förorten och föreläst som positiva förebilder och sagt att allt är möjligt.

Men min positiva bild finns därute och den säger till kidsen: "Vill du bli en del av det svenska samhället och bli accepterad - Ja, då ska du spela fotboll, eller möjligen boxas".
För det är ju så enkelt att svensken gillar fotboll och då är det bra att kunna. Dessutom får man inte vara full när man spelar fotboll (fast när man kommenterar får man tydligen det. Konstigt. Måste fråga Ralf Edström om det någon gång), på så sätt är fotbollen en väg bort från alkoholen.

Det går inte bara att stå där uppe scenen och vara trist och tråkig, så efter föreläsningarna så brukar jag dutta för ungarna. Till 100. Sen snackar jag lite med grabbarna, berättar om alla brudar jag varit med, att jag aldrig bjudit på en drink, men fått massor. Jag är en förebild, helt enkelt. Det känns verkligen bra att kunna ge tillbaka till samhället och förorten på det här viset.

"Du är inte vad du gör, du är inte vad du borde. Du är vad du gjorde"
Glenn Cornellius - fd fotbollspelare.

Så grymt inspirerande! Nu ska jag bara försöka hitta min nisch. Tror det kan bli extra svårt för mig eftersom jag inte har någon svåger, men jag ska göra mitt bästa.