onsdag 29 december 2010

Jul igen

Vilken jul. Vilken fantastisk rutten jävla jul. Jag vet inte vad ni hade på ert julbord men hos mig serverades det inget annat än bittermandel, sura uppstötningar och ravioli.

Jag och Zlatko hade ett privat litet julbord i all avskildhet. Hans föräldrar bor ju i Danmark och en sån lång resa ger man sig ju inte ut på hur som helst, inte ens i juletid. Är man dessutom beroende av SJ:s tidtabell så måste man ju börja planera en sådan långresa kring midsommar. Det hade Zlatko inte gjort. Jag och Zlatko firade alltså jul tillsammans för att han är dålig att planera.

Vad kan vara trevligare än en julafton tillsammans med sin bäste och ende vän? En hel del. Men julen började i och för sig på bästa sätt och allt var frid och fröjd ända fram till julklappsutdelningen. Både jag och Zlatko tillhör det lite äldre gardet som är uppväxta med Kalle Anka på TV kl 15. Enda skillnaden är att vi nu tittar på det klockan 14, inspelat på VHS. Det är en egen liten tradition vi haft några år. Skön känsla av att få vara lite före alla andra för en gångs skull.

Själva julbordet flöt smärtfritt det också. Det var fullproppat med mat: Ravioli rullat som köttbullar, ravioli serverat i en glasburk som jag hade skrivit "sill" på, ravioli formad till små prinskorvar och, naturligtvis, ravioli serverat just som ravioli.

Sen var det alltså dags för julklappsutdelningen. Zlatko hade verkligen lagt manken till, jag fick "take on me" på singel (vinyl, såklart), med Morten Harkets autograf! Det är ju så stort och vacker att jag inte riktigt vet vad man ska säga. Jag försökte i alla fall visa min tacksamhet genom att gråta en skvätt, en björnkram och ett "tack så jävla mycket!" Bästa julklapp jag fått? Kan ni ge er fan på.

Så det var faktiskt inte helt utan skam jag räckte över mitt paket till honom.
- Tack, sa Zlatko. Blå långkalsonger, alltså?
- Ja. Blått är flått, försökte jag.
- Men det här är ju dina långkalsonger?
- Nej, det är dina. Du har fått dem.
- Jag har fått dina begagnade? Som du dessutom berättat för mig att du fått av din mamma, efter att du först gav dem till henne i juklapp - året innan! Du gav dem till din mamma, som gav tillbaka dem till dig julen efter.... och nu ger du dem till mig?
- Det är inte samma. Det här är nya. Andra kalsonger, samma färg.
- Men då kan väl du ta fram dina då?
- De är i tvätten, ljög jag.
Klart som fan det var mina (och morsans) begagnade. Hur skulle jag ha råd med nya långkalsonger? Och hade jag haft det hade jag ju köpt ett par till mig själv.
- Okej, sa Zlatko och himlade med ögonen.
- Jag svär på min morsas liv!
- Jaså?
- Ja! Jag lovar.
- Okej. Men jag VET att det här är dina, för tvättläppen är bortklippt, precis som på dina. Och det är litet skavt hål på högerknä, precis som på dina. Det är dina!

Det var här storbråket började. Visst hade vi båda fått i oss några snapsar för mycket (sjukhussprit), men jag var verkligen förbannad! Vad är Zlatko för jävla vän egentligen? Om han nu visste att det var mina hur kan han då låta mig svära på min morsas liv?!

Hur kan han vara beredd att offra min mammas liv bara för att få rätt! Mördare! För jag svor ju faktiskt på hennes liv, och jag ljög. Jaja, dör hon nu vet vi alla vems fel det är. Zlatkos.



God fortsättning på er!

1 kommentar: