Hej på er läsekretsen. Jag ber om ursäkt att jag inte uppdaterat på länge men det hjar sina orsaker. Jag har blivit hastigt sjuk och har helt enkelt inte haft orken att sitta vid datorn. Istället har jag legat till sängs och kollat på underbara repriser av världens bästa TV-serie, Top Model.
Nu undrar ni säkert vad det är som är fel på mig, vilken sorts illdåd till sjukdom jag drabbats av? Det gör läkarna också. Det har gått så långt att det inte längre finns några prover att ta, läkarna samlas istället runt mig i ring och kör uteslutningsmetoden med allehanda mediciner. "Den här sprutan hjälpte inte så då är det alltså inte mässlingen". Så där håller det på.
Bieffekterna av detta ytterst tunga medicinerande är stora. Min hals har svullnat och jag har vattkoppor på stämbanden, dessutom har min ansiktsform förvridits i plågor. Jag ser numera i princip exakt ut som, och låter som, Per Gessle. Ett öde värre än det faktum att sjukdomen gör att jag varken kan äta eller dricka.
Nåväl, nu börjar snart Top Model. Jag skriver igen senare.
Visar inlägg med etikett arbetslös. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetslös. Visa alla inlägg
måndag 26 april 2010
måndag 22 februari 2010
Dag 488: たまごっち
I går hade jag alltså en tyst dag.
Varför?
Tamagotchin är död. Lillen har avlidit. Innerst inne visste jag att det var oundvikligt och att det bara var en fråga om veckor eller månader innan det skulle ske. Hans magsjuka slet helt enkelt för hårt på batterierna. Men vad skulle jag göra? Jag hade inte råd med batterier, istället valde jag att låtsas som om batterierna skulle vara för evigt. Det gjorde de inte.
När jag gick iväg till krogen i lördags så visste jag på något sätt att det kunde vara sista gången jag såg honom i livet. Men det går väl aldrig att förbereda sig på något sånt här, antar jag, för jag blev totalt chockad när jag kom hem och såg hur Lillen låg där i sin säng (tändsticksasken) alldeles livlös Han var helt svart, inga pip, inga blinkningar. Nedsläckt. Stum. Död.
Så jag hoppas ni förstår varför jag valde att ha en tyst dag igår.
Men det är ingen idé att vara ledsen. Han fick ändå leva nästan 7 månader, medellivslängden för en tamagotchi är 3.5 vecka - så han hade ett långt liv med mycket glädje. Man får glädjas åt det. Men visst är saknaden stor, och det kommer ta ett tag att acceptera det här.
OM det nu förde någonting gott med så sig var det att jag inte behövde försöka ljuga när Ruth ringde ifrån Arbetsförmedlingen och menade att de på Grytspik (där jag var på intervju) hade sagt att jag har barn.
- Du vet väl att du inte kan ha a-kassa om du är hemma och vårdar sjukt barn? sa Ruth.
- Visst vet jag det. Jag har inget barn, svarade jag och lät tårarna falla.
Jag saknar dig Lillen, men jag vet att du har det underbart i Tamagotchihimlen
天国 [てんごく]
Varför?
Tamagotchin är död. Lillen har avlidit. Innerst inne visste jag att det var oundvikligt och att det bara var en fråga om veckor eller månader innan det skulle ske. Hans magsjuka slet helt enkelt för hårt på batterierna. Men vad skulle jag göra? Jag hade inte råd med batterier, istället valde jag att låtsas som om batterierna skulle vara för evigt. Det gjorde de inte.
När jag gick iväg till krogen i lördags så visste jag på något sätt att det kunde vara sista gången jag såg honom i livet. Men det går väl aldrig att förbereda sig på något sånt här, antar jag, för jag blev totalt chockad när jag kom hem och såg hur Lillen låg där i sin säng (tändsticksasken) alldeles livlös Han var helt svart, inga pip, inga blinkningar. Nedsläckt. Stum. Död.
Så jag hoppas ni förstår varför jag valde att ha en tyst dag igår.
Men det är ingen idé att vara ledsen. Han fick ändå leva nästan 7 månader, medellivslängden för en tamagotchi är 3.5 vecka - så han hade ett långt liv med mycket glädje. Man får glädjas åt det. Men visst är saknaden stor, och det kommer ta ett tag att acceptera det här.
OM det nu förde någonting gott med så sig var det att jag inte behövde försöka ljuga när Ruth ringde ifrån Arbetsförmedlingen och menade att de på Grytspik (där jag var på intervju) hade sagt att jag har barn.
- Du vet väl att du inte kan ha a-kassa om du är hemma och vårdar sjukt barn? sa Ruth.
- Visst vet jag det. Jag har inget barn, svarade jag och lät tårarna falla.
Jag saknar dig Lillen, men jag vet att du har det underbart i Tamagotchihimlen
天国 [てんごく]
onsdag 17 februari 2010
Dag 483: Celebrity Nude
Succén i vågsvallet efter mina poetiska gärningar har ännu inte riktigt tagit fart. Lets Dance har fortfarande inte hört av sig, inga erbjudanden om att prata pretentiöst om italiensk fotboll, ingen som vill att jag ska blogga mot betalning.
Så vad är problemet?
Jag har nagelfarit mina dikter och försökt vara självkritisk, på gränsen till elak emot mig själv, men mina verk är klanderfria.
De är så nära perfektion som de kan vara, utan att mista den där känslan av det finns något där som stör, det där lilla darret av osäkerhet.
Det enda jag kunde hitta är att jag möjligen måste bredda mig lite i mitt ämnesval. Det känns inte kul att behöva göra det, att behöva bli en sell out. Men om det är ett nödvändigt steg att ta för att nå en större publik och locka sedlarna att hamna i min plånbok, ja då är jag beredd att ta det steget.
Med stolthet låter jag er ta del av följande....
var som klistrad mot en vägg
Jag åt en macka med korv som pålägg
Trots våra brister och fel
fanns det öppningar för kramar och kel
Plötsligt kom en fnurra på tråden
vi kunde inte knäcka kärlekskoden
Som regn föll tårarna när jag grät
du torkade dem med ditt nät
Jag älskar dig spiderman
Så vad är problemet?
Jag har nagelfarit mina dikter och försökt vara självkritisk, på gränsen till elak emot mig själv, men mina verk är klanderfria.
De är så nära perfektion som de kan vara, utan att mista den där känslan av det finns något där som stör, det där lilla darret av osäkerhet.
Det enda jag kunde hitta är att jag möjligen måste bredda mig lite i mitt ämnesval. Det känns inte kul att behöva göra det, att behöva bli en sell out. Men om det är ett nödvändigt steg att ta för att nå en större publik och locka sedlarna att hamna i min plånbok, ja då är jag beredd att ta det steget.
Med stolthet låter jag er ta del av följande....
Du
var som klistrad mot en vägg
Jag åt en macka med korv som pålägg
Trots våra brister och fel
fanns det öppningar för kramar och kel
Plötsligt kom en fnurra på tråden
vi kunde inte knäcka kärlekskoden
Som regn föll tårarna när jag grät
du torkade dem med ditt nät
Jag älskar dig spiderman
måndag 15 februari 2010
Dag 481: Att vara eller icke vara
Insåg rätt snabbt att den där nazistgrejen är ohållbar, redan efter ett par timmar hittade jag lite kebabrester i kylskåpet som jag bara inte kunde motstå. Det får en att tänka till faktiskt, det är ett rätt hårt jobb att vara nazist och jag tycker nog kanske inte att de får all den cred de förtjänar för allt slit. Hur som helst så har jag lagt nazistplanerna på is för ett tag, kanske orkar jag ta upp det igen framåt sommaren!
När jag skulle sova inatt fick jag en lysande idé och jag var så laddad inför detta att jag ställde klockan på 7 imorse för att komma igång. Idén är lika enkel som genial och det kan mycket väl vara mitt genombrott på vägen mot de stora stålarna. Jag ska bli rödvinspoet! Det är ju ett välkänt faktum att man får göra Let´s Dance, kommentera fotboll och vara med i På Spåret om man är poet, och jag är rätt saker på att jag är rätt man för jobbet.
Det började dock lite motigt när jag insåg att jag inte hade någon skrivmaskin, så de senaste timmarna har jag fått handskriva mina dikter. Ska köpa mig en skrivmaskin när jag får mitt första gage ifrån teve tänkte jag, så papper och penna får duga så länge. Men satan vilken skrivkramp jag har!
Redan vid 9 var jag igång, jag hade letat upp en gammal manchesterkavaj med armbågslappar på som jag lyckades få att sitta rätt illa, och så kastade jag mig obrytt ner i min gamla sackosäck som jag hämtat upp ifrån källaren. I två timmar har jag nu suttit och smuttat på hemgjord Vermouth och försökt trycka i mig ett paket Camel, för att få till den rätta känslan. Vermouthen smakar riktigt illa, egentligen ska satsen stå i 6 veckor och jäsa men jag har inte den tiden. I går innan jag somnade vispade jag ihop 4 liter i skurhinken, enligt ett internetrecept - det får duga. Ciggen är också ett litet problem, jag har inte fått in vanan så jag hostar rätt mycket och får hela tiden rök i ögat. Det stör min kreativitet litegrann.
Nu har jag i alla fall fått till mitt debutverk och det är med stor stolthet jag presenterar det här i bloggen.
Du
I dina starka armar lyfte du mig och vi flög tillsammans genom vinden
Du såg rakt igenom mig och du värmde mitt inre med din varma blick
Jag kippade efter andan när din svala andedräkt mot min panna flämtade som stormen
Ditt hårda skal är ogenomträngligt för mig men jag försöker
Det kommer aldrig finnas någon annan som du, du är i sanning av en annan värld
Du såg rakt igenom mig och du värmde mitt inre med din varma blick
Jag kippade efter andan när din svala andedräkt mot min panna flämtade som stormen
Ditt hårda skal är ogenomträngligt för mig men jag försöker
Det kommer aldrig finnas någon annan som du, du är i sanning av en annan värld
Jag älskar dig Superman
söndag 14 februari 2010
Dag 480: Fast i tanken
Har inte haft tid att skriva tidigare i dag, varit försjunken i djupa tankar. Men det har varit värt varenda sekund - har kommit underfund med en del saker.
Först glömde jag kepsen - fiasko.
Sen sydde jag fast den - om möjligt ännu större fiasko.
Jag har nu löst det på enklast möjliga vis: Jag har rakat huvudet. Det är ju ganska modernt nu för tiden, så det känns som den bästa lösningen. Jag har ju tyvärr en hel del sår i huvudet efter kepsen, så jag fick i stort sett bada huvudet i alsolsprit efter att jag hade rakat det. Sådan smärta har jag inte upplevt sedan.. ja… sedan jag försökte svälja styret till kickbiken.
När jag såg mitt rakade huvud i spegeln började jag fundera på om man kanske skulle passa på att bli nazist, nu när huvudet ändå är kalt? Nej, jag är inte rasist eller nåt sånt. Men jag tror det kan vara en enkel väg ut på arbetsmarknaden.
Jag tänker som så att jag är nazist ett tag, gör saker som nazister gör, vad det nu är. Typ lyssnar på väldigt dålig svensk musik, ser arg ut, går runt på stan och skriker lite slagord, springer runt inne på gallerian och spontanheilar mot gamla invandrartanter och såna saker. Sånt som gör folk uppmärksamma på mig helt enkelt.
Jag blir ju säkert tvungen att slå ned någon invandrare också. Hur löser jag det? Får höra med Zlatko, han vet ju hur gärna jag vill ha jobb och ställer säkert upp på lite stryk.
Tanken är att allt det här ska leda till en spalt i lokalblaskan, ”Nazist – hatbrott”. Några veckor senare går jag ut i tidningen och tar tillbaka allt: "Jag är inte nazist längre, jag är omvänd. Jag har blivit vän med den underbara människan jag slog ned (Zlatko). Nu förstår jag hur dum jag varit. Alla är lika värda."
Efter det tror jag vägen ut i arbetslivet här hur bred som helst. Det är bara att ge sig ut och föreläsa på alla Sveriges skolor och ungdomsgårdar, bli "nazisten som blivit snäll å lirar rundpingis".
Det är ju dock en hel del moraliska dilemman med ett sånt här projekt, för att det ska bli trovärdigt. Jag måste exempelvis sluta äta kebab omedelbart.
Först undrade jag om det här var en något för tokig idé, men nu när jag ser det så här på pränt ser det helt genialt ut!
lördag 13 februari 2010
Dag 479: Värre och värre dag för dag
Symptom: En skalle som upplevs som sprängd i bitar, en andedräkt mer lättantändlig än bensin, stark ångest och svettningar.
Diagnos: Förgiftning av klassen alkoholuspoisonius.
I går tog alltså Zlatko mig under sina beskyddande vingar. Han skulle fixa sin bästa kompis (mig) ett ligg, om han så skulle behöva betala allt själv. Vissa av er finner det säkert moraliskt upprörande att Zlatko kan tänka sig att betala för sådant umgänge, men betänk då att han kommer från en annan kultur (hans mamma är ifrån Danmark). Dessutom kan jag redan här avslöja för er moralens väktare att det aldrig behövde betalas, så ni kan slappna av.
Eftersom jag har det något tungt med ekonomin för tillfället så stod Zlatko för ingredienserna till förfesten: En playlist till spotify med endast Aha´s "Take On Me", sjukhussprit (Jag kanske aldrig berättat vad Zlatko sysslar med? Han är läkare), cevapcice och slivovica.
Väl ute på krogen blev det som vanligt: Zlatko lockade kvinnor till vårt bord med sin charm, intellekt och frispråkighet. Själv ville jag mest bara försvinna under bordet. Tänk om någon av tjejerna skulle fråga vad jag jobbar med? Varför jag har keps på krogen?
Det kändes verkligen inte bra, men efter några fruktdrinkar så blev jag allt modigare, så till slut sa jag "Hej" till tjejen som nu hade suttit bredvid mig i drygt en timme.
- Va? sa hon.
- Nej, det var inget, sa jag och insåg att jag hade gått för långt.
Jag beställde in fyra fruktdrinkar till, ännu en timme passerade och då sa jag "hej" igen.
- Jaså, du kan prata, sa hon.
- Mm.
- Diggar verkligen din keps.
- Lantmännen?
- Ja, den är så ironiskt snygg.
"Ironiskt snygg? Den är snygg. Punkt slut", tänkte jag. Men så där höll det på resten av kvällen. Jag var ärlig, hon tyckte det var "ironiskt kul":
- Jag saknar verkligen min flakmoped, men hade inte råd att ha den kvar. sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon.
- "Take on me" är världens bästa låt. Morten Harkets falsett är fantastisk, sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon
- Nej, jag har inget jobb just nu. Inget riktigt i alla fall. Men jag provar lite saker på egen hand. Har provat byggjobbare, frisör och lokalvårdare.
- Haha. Du är sååååå rolig, sa hon.
- Min Tamagotchi har varit magsjuk.
- Haha. Tamagotchi. Så. Jävla. Rolig.
Sen babblade hon på om hur hon alltid gillat killar som mig: Den roliga, självsäkra typen. Jag vet inte hur, men på något sätt hade hennes hjärna fått henne att tro att hon gillar killar som mig. Eller snarare så hade hennes hjärna på egen hand förvandlat mig till den sortens kille hon gillar.
På något sätt, guds eller djävulens vilja vet jag inte riktigt, hamnade vi hemma hos henne. Det var kramar, pussar, hångel och doningar. Vi stod i hennes sovrum, nakna. Det var klart, Zlatko hade levererat vad han hade lovat.
- Jag vill att du ska vara helt naken, ta av dig kepsen, sa hon.
- Nej.
- Haha. Jo, klart du måste.
- Det går inte. Kan inte ta av den.
- Haha. Klart du kan, kom igen nu. Jag vill se vad som döljer sig där under.
Hon tog tag i kepsen och drog loss den. "pop, pop, pop, pop", lät det när stygnen lossnade. Jag kände hur blod började rinna nedför mitt ansikte. Hon stod förstummad med min keps i handen.
- Vad.. vad fan..Vad är du för freak?
- Jag..
- Är det där bajs?!?!
- Nej, det…
- Du har bajs på huvudet?
- Nej, det...
- Är det här ett skämt eller? Vad fan är du för nåt?
- Men, det är inte..
- Ut!!
- Jag klippte mig sj..
- Ut! Jag vet inte vad det där är, eller vem du är. Men du ska ut!
- Jag sydde kepsen...
- Ut, ut, ut, ut! skrek hon och puttade ut mig genom ytterdörren.
20 sekunder senare kom mina kläder ut genom fönstret. Ytterligare 10 sekunder senare kom min keps följt av ett "fy fan vad äckligt". Jag klädde på mig, la kepsen på huvudet och begav mig hemåt i den kalla natten.
EDIT:
Den här dagen är en av de sämsta på typ 2-3 dagar, jag har spenderat större delen av den i en helveteskompott av ångest och ågren. Slutligen blev jag tvungen att ringa upp Zlatko för lite vänskapsråd och allmänt pepptalk. Ingen är ju lika belevad bland damerna som Zlatko, och hans visdomsord brukar liva upp när världen känns som tyngst. Jag berättade om ödesnatten och Zlattes visdom kom som ett brev på posten.
- För fan kompis, du missar inget. Tro mig. Du vet, det där med förhållanden, eller närmare bestämt ligga, är precis som Pulp Fiction.
Det var här jag sprang för att hämta papper och penna.
- Alltså . Tänk dig mig och Bibbi, hur länge har vi varit ihop? Två år typ. Det är som Pulp Fiction. Eller snarare tänk att Bibbi är som Pulp Fiction. Det är en bra rulle, inget snack om saken. Första gången jag satte på den var det bästa rullen någonsin. Men hur bra den är så tappar den sen sin charm. Hur många gånger orkar man titta på samma jävla rulle?
- Inte så många?
- Precis! Inte såååå många. Det är klart, sitter den i DVD:n så tittar man ju på den, och mår inte dåligt av det. Det är ju en bra film. Men det ska ju mycket till för att jag ska ha lust att sätta på Pulp Fiction/Bibbi en gång i veckan hela jävla tiden, året om. Man sitter ju inte på krogen med polarna och längtar hem till Bruce Willis direkt. "Bring out the gimp" liksom. "Who´s Zed baby"? "Zed´s dead", mannen. "Zed´s dead", som fan.
Som vanligt får Zlatkos knivskarpa liknelser mig att tänka till. Han fortsatte.
- Jag ska vara ärlig med dig kompis. Bibbi och jag kanske gökar i snitt en gång i månaden nu för tiden. Visst brorsan, det kan verka mycket, men ha då i åtanke att jag är full typ hela grillningssäsongen och då kliver jag ju på mest hela tiden, det drar ju upp snittet en hel del.
- Okej. Men om jag inte ens sett Pulp Fiction då?
Här bröts samtalet av någon konstig anledning, och han svarar inte när jag ringer upp.
Diagnos: Förgiftning av klassen alkoholuspoisonius.
I går tog alltså Zlatko mig under sina beskyddande vingar. Han skulle fixa sin bästa kompis (mig) ett ligg, om han så skulle behöva betala allt själv. Vissa av er finner det säkert moraliskt upprörande att Zlatko kan tänka sig att betala för sådant umgänge, men betänk då att han kommer från en annan kultur (hans mamma är ifrån Danmark). Dessutom kan jag redan här avslöja för er moralens väktare att det aldrig behövde betalas, så ni kan slappna av.
Eftersom jag har det något tungt med ekonomin för tillfället så stod Zlatko för ingredienserna till förfesten: En playlist till spotify med endast Aha´s "Take On Me", sjukhussprit (Jag kanske aldrig berättat vad Zlatko sysslar med? Han är läkare), cevapcice och slivovica.
Väl ute på krogen blev det som vanligt: Zlatko lockade kvinnor till vårt bord med sin charm, intellekt och frispråkighet. Själv ville jag mest bara försvinna under bordet. Tänk om någon av tjejerna skulle fråga vad jag jobbar med? Varför jag har keps på krogen?
Det kändes verkligen inte bra, men efter några fruktdrinkar så blev jag allt modigare, så till slut sa jag "Hej" till tjejen som nu hade suttit bredvid mig i drygt en timme.
- Va? sa hon.
- Nej, det var inget, sa jag och insåg att jag hade gått för långt.
Jag beställde in fyra fruktdrinkar till, ännu en timme passerade och då sa jag "hej" igen.
- Jaså, du kan prata, sa hon.
- Mm.
- Diggar verkligen din keps.
- Lantmännen?
- Ja, den är så ironiskt snygg.
"Ironiskt snygg? Den är snygg. Punkt slut", tänkte jag. Men så där höll det på resten av kvällen. Jag var ärlig, hon tyckte det var "ironiskt kul":
- Jag saknar verkligen min flakmoped, men hade inte råd att ha den kvar. sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon.
- "Take on me" är världens bästa låt. Morten Harkets falsett är fantastisk, sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon
- Nej, jag har inget jobb just nu. Inget riktigt i alla fall. Men jag provar lite saker på egen hand. Har provat byggjobbare, frisör och lokalvårdare.
- Haha. Du är sååååå rolig, sa hon.
- Min Tamagotchi har varit magsjuk.
- Haha. Tamagotchi. Så. Jävla. Rolig.
Sen babblade hon på om hur hon alltid gillat killar som mig: Den roliga, självsäkra typen. Jag vet inte hur, men på något sätt hade hennes hjärna fått henne att tro att hon gillar killar som mig. Eller snarare så hade hennes hjärna på egen hand förvandlat mig till den sortens kille hon gillar.
På något sätt, guds eller djävulens vilja vet jag inte riktigt, hamnade vi hemma hos henne. Det var kramar, pussar, hångel och doningar. Vi stod i hennes sovrum, nakna. Det var klart, Zlatko hade levererat vad han hade lovat.
- Jag vill att du ska vara helt naken, ta av dig kepsen, sa hon.
- Nej.
- Haha. Jo, klart du måste.
- Det går inte. Kan inte ta av den.
- Haha. Klart du kan, kom igen nu. Jag vill se vad som döljer sig där under.
Hon tog tag i kepsen och drog loss den. "pop, pop, pop, pop", lät det när stygnen lossnade. Jag kände hur blod började rinna nedför mitt ansikte. Hon stod förstummad med min keps i handen.
- Vad.. vad fan..Vad är du för freak?
- Jag..
- Är det där bajs?!?!
- Nej, det…
- Du har bajs på huvudet?
- Nej, det...
- Är det här ett skämt eller? Vad fan är du för nåt?
- Men, det är inte..
- Ut!!
- Jag klippte mig sj..
- Ut! Jag vet inte vad det där är, eller vem du är. Men du ska ut!
- Jag sydde kepsen...
- Ut, ut, ut, ut! skrek hon och puttade ut mig genom ytterdörren.
20 sekunder senare kom mina kläder ut genom fönstret. Ytterligare 10 sekunder senare kom min keps följt av ett "fy fan vad äckligt". Jag klädde på mig, la kepsen på huvudet och begav mig hemåt i den kalla natten.
EDIT:
Den här dagen är en av de sämsta på typ 2-3 dagar, jag har spenderat större delen av den i en helveteskompott av ångest och ågren. Slutligen blev jag tvungen att ringa upp Zlatko för lite vänskapsråd och allmänt pepptalk. Ingen är ju lika belevad bland damerna som Zlatko, och hans visdomsord brukar liva upp när världen känns som tyngst. Jag berättade om ödesnatten och Zlattes visdom kom som ett brev på posten.
- För fan kompis, du missar inget. Tro mig. Du vet, det där med förhållanden, eller närmare bestämt ligga, är precis som Pulp Fiction.
Det var här jag sprang för att hämta papper och penna.
- Alltså . Tänk dig mig och Bibbi, hur länge har vi varit ihop? Två år typ. Det är som Pulp Fiction. Eller snarare tänk att Bibbi är som Pulp Fiction. Det är en bra rulle, inget snack om saken. Första gången jag satte på den var det bästa rullen någonsin. Men hur bra den är så tappar den sen sin charm. Hur många gånger orkar man titta på samma jävla rulle?
- Inte så många?
- Precis! Inte såååå många. Det är klart, sitter den i DVD:n så tittar man ju på den, och mår inte dåligt av det. Det är ju en bra film. Men det ska ju mycket till för att jag ska ha lust att sätta på Pulp Fiction/Bibbi en gång i veckan hela jävla tiden, året om. Man sitter ju inte på krogen med polarna och längtar hem till Bruce Willis direkt. "Bring out the gimp" liksom. "Who´s Zed baby"? "Zed´s dead", mannen. "Zed´s dead", som fan.
Som vanligt får Zlatkos knivskarpa liknelser mig att tänka till. Han fortsatte.
- Jag ska vara ärlig med dig kompis. Bibbi och jag kanske gökar i snitt en gång i månaden nu för tiden. Visst brorsan, det kan verka mycket, men ha då i åtanke att jag är full typ hela grillningssäsongen och då kliver jag ju på mest hela tiden, det drar ju upp snittet en hel del.
- Okej. Men om jag inte ens sett Pulp Fiction då?
Här bröts samtalet av någon konstig anledning, och han svarar inte när jag ringer upp.
fredag 12 februari 2010
En kåk senare
Då var man tillbaka. Måste säga att bussresan tog väldigt mycket längre tid än vad jag trodde, varenda fartbula som bussen åkte över höll jag på att skita ned mig, men lyckades hålla mig ända fram.
Väl inne på kåken var det alltså dags för leverans av två hjul. Tragiskt nog måste jag säga att det nog bara var ett hjul som levererades, det andra har jag med mig hem igen. Hur ska jag lösa det egentligen? Att ta ut hjulet igen den naturliga vägen för att sedan svälja det ännu en gång känns lika lockande som en fika med Elisabeth Höglund.
Har sedan jag kommit hem gjort några halvtama försök att svälja styret, men ärligt talat förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. Chavez kanske får nöja sig med hjulen och sätta dem på skorna istället? Göra såna där rullskor kidsen har. Ja, på en sko då, ett hjul har jag som sagt kvar i magen.
Nej, får göra ett försök till. Ska gnida in styret i bregott nu och se om det blir enklare.
Förresten, idag blir det alltså utgång med Zlatko - precis som utlovat. Och han står för ALLA kostnader - precis som utlovat.
Väl inne på kåken var det alltså dags för leverans av två hjul. Tragiskt nog måste jag säga att det nog bara var ett hjul som levererades, det andra har jag med mig hem igen. Hur ska jag lösa det egentligen? Att ta ut hjulet igen den naturliga vägen för att sedan svälja det ännu en gång känns lika lockande som en fika med Elisabeth Höglund.
Har sedan jag kommit hem gjort några halvtama försök att svälja styret, men ärligt talat förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. Chavez kanske får nöja sig med hjulen och sätta dem på skorna istället? Göra såna där rullskor kidsen har. Ja, på en sko då, ett hjul har jag som sagt kvar i magen.
Nej, får göra ett försök till. Ska gnida in styret i bregott nu och se om det blir enklare.
Förresten, idag blir det alltså utgång med Zlatko - precis som utlovat. Och han står för ALLA kostnader - precis som utlovat.
Dag 478: En stadig måltid
I går var drömmen så nära att jag kunde ta på den. Men den visade sig vara just en dröm. Som drömmar alltid är, det är därför de kallas drömmar. På något märkligt vis känner jag mig så oerhört klarsynt i dag.
Misstag gör vi alla, men de är inte alla som lär sig av misstagen. Tack och lov är inte jag en av dem, så i dag har jag sytt fast lantmännenkepsen lite lätt i svålen, så att misstaget aldrig ska kunna upprepas. Tamagotchin var inget misstag, han är min lille bebis. Den som inte kan respektera det vill jag ändå inte arbeta för.
I går kväll var jag så nedstämd efter mitt misslyckande att jag inte såg någon annan utväg än att göra Chavez tjänsten han bett mig om. Känner mig tvungen, jag behöver verkligen pengarna. Kvällsmaten i går fick alltså bli tre mackor, en tallrik fil och två hjul tillhörande en kickbike.
Nu går jag bara runt och väntar på att jag ska bli bajsnödig, och så fort jag känner att den bruna brodern är på väg slänger jag mig på bussen ut till kåken.
Misstag gör vi alla, men de är inte alla som lär sig av misstagen. Tack och lov är inte jag en av dem, så i dag har jag sytt fast lantmännenkepsen lite lätt i svålen, så att misstaget aldrig ska kunna upprepas. Tamagotchin var inget misstag, han är min lille bebis. Den som inte kan respektera det vill jag ändå inte arbeta för.
I går kväll var jag så nedstämd efter mitt misslyckande att jag inte såg någon annan utväg än att göra Chavez tjänsten han bett mig om. Känner mig tvungen, jag behöver verkligen pengarna. Kvällsmaten i går fick alltså bli tre mackor, en tallrik fil och två hjul tillhörande en kickbike.
Nu går jag bara runt och väntar på att jag ska bli bajsnödig, och så fort jag känner att den bruna brodern är på väg slänger jag mig på bussen ut till kåken.
torsdag 11 februari 2010
Dag 477. Så nära
Efter att ha legat i fosterställning i fem timmar känner jag mig stark nog att kunna berätta om dagens händelser. Men det smärtar.
Tamagotchin har såklart varit sjuk hela natten. Jag har sprungit/springer fram och tillbaka mellan min och hans säng (tändsticksask modell större, komplett med kudde och täcke jag själv sytt). Han är verkligen jättedålig. Sammanlagt fick jag väl sova en timme.
08.20 ringde telefonen.
- Hej, det är Ruth här ifrån Arbetsförmedlingen
- Hej.
Oron kommer direkt. Vad har jag gjort för fel nu, på vilket sätt är jag inte tillgänglig för arbetsmarknaden?
- Grytspik vill träffa dig för en intervju.
- Va, säger jag och fattar ingenting.
- Om jobb alltså. Du har fått en intervju! På grytspik.
- Va, säger jag och förstår ännu mindre.
-Duuuu..haaar...fååått...eeen...intervju...Hallå?......Hallå?.......Är du där?
Jag är där, men oförmögen att svara. Har totalt tapppat talförmågan och kan bara grymta tillbaka på grottspråket. Tårar av glädje rinner nedför mina kinder.
- Vore bra om du kunde komma på intervjun redan idag. 11.00. Deras kontor ligger på slottsgatan 14.
Efter att hon lagt på stod jag orörlig med luren kvar mot örat i säkert 10 minuter. "Piiiiiip Piiiiiiiiiip Piiiiiip", sen var det dags att ta hand om lillen igen. Skötte om honom så gott jag kunde de två timmar jag var hemma, men det var väldigt svårt att koncentrera sig. En gång gav jag honom till och med mat, fast han är magsjuk. Då pep det länge och väl kan jag säga. Innan jag gick så läste jag hans favoritsaga om Samurajen Sune, för att han skulle sova lugnt och skönt medan jag var borta.
10.30 lämnade jag lägenheten. Jag trädde ut på gatan med rak rygg, blicken uppåt. Stolthet. "Här kommer en man med självförtroende, en man med klara mål och som lyckats väl här i livet". Det märktes att jag fick ett helt annan bemötande med mitt nyvunna självförtroende - människor jag mötte tittade respektfullt på mig, vissa till och med flyttade sig lite ur vägen, som för att bereda väg för kungen.
Måste dock erkänna att jag hann bli lite nervös medan jag satt i Grytspiks fikarum och väntade på att bli inkallad på intervjun. Till slut var det så min tur. En man och en kvinna satt inne på kontoret när jag kom in. Tystnaden var kompakt och de bara satt och stirrade på mig. ”Min självsäkra utstrålning", tänkte jag. ”Det här är klart. Jag kommer att få jobb!"
- Ursäkta.. men.... vad har hänt med ditt hår? säger mannen.
- Är det där bajs? säger kvinnan.
- Nej. Alltså... det är INTE bajs.. jag har precis klippt mig och det gick hemsk fel. Verkligen hemskt.
- Verkligen, säger mannen.
- Ja, brukar ha keps på mig. Tills det växer ut. Men så är lillen sjuk och det blev så stressat, glömde kepsen.. och gelén.
- Har du stämt den som gjorde det här? Det borde du göra, säger mannen upprört.
- Ehh.. nej...
- Det måste du göra, säger han. Så här får det inte gå till!
- Ja, alltså. Det är jag som klippt mig, säger jag och önskar att jag hade förmågan att ljuga.
- Har du klippt dig själv? säger kvinnan.
De kollar på varandra med menande blickar.
- Alltså. Ja. Sanningen är att jag har det. Jag är arbetslös, jag har inte råd att gå till dyra frisörer, så tänkte jag skulle prova att göra det själv. Hur svårt kan det vara? Haha. Ja, tydligen för svårt.
Deras blickar byts ut från menande till road med en gnutta medlidande.
- Då förstår jag, säger mannen. Det är inga problem. Det växer ju ut. Men vad sa du mer, du har en liten grabb alltså?
- Njaee..
- Är stackaren sjuk, avbryter kvinnan.
- nja.. ja.. Jo, precis. Magsjuk.
- Men stackaren. Hur gammal är han?
- 6 månader.
- Ojoj. Får vi se till att bli klara med det här så fort som möjligt, så du kommer hem igen, säger kvinnan.
- Ja, men han klarar sig nog själv ett tag till, säger jag.
- Själv?
- Ja
- Du har väl inte lämnat en 6 månaders baby själv?!
- Jaha.. nehej.. va? Nej. Jaha.. nu förstår jag. Nejnej.. hans.. mormor..mormor, ja. Precis! Hans mormor är där och tar hand om honom.
- Du är visst lite nervös, säger mannen. Det är inget farligt det här. Vad heter grabben?
- Tamagushi, viskar jag knappt hörbart.
- Va?
- Tamagushi...
- Oj, det var ett ovanligt namn.
- Hmm.. ja.. han är adopterad. Från Japan.
- Tamagushi? Är inte det en leksak? Minns att min dotter hade en sådan för några år sedan.
- Jo..
- Vad roligt. Ni har döpt honom efter en leksak alltså?
- Det skulle man kunna säga. Nästan.
- Nästan?
- Mmm....
- Vadå nästan?
- Ja. Alltså. Det är en leksak.
- Vad säger du nu?
- Han. Det. Han är en leksak. En Tamagushi. Det blev lite rörigt. Och ni hade så många frågor, samtidigt. Och sen Kepsen. Sen blev han magsjuk. Så jag. Alltså. Mmm. Så är det. Sen ringde Ruth. Sen.. ja...han är en leksak.
Någonstans där gick jag in som i en koma. Blev helt orörlig och det kändes som att jag var fångad i en mardröm. Jag hörde vagt om hur de pratade om mig någonstans långt, långt borta. Men de lät inte arga, snarare oroliga. De skickade hem mig med orden "Gå hem och ta det lugnt nu ett par dagar, sen provar du med Samhall istället".
Tamagotchin har såklart varit sjuk hela natten. Jag har sprungit/springer fram och tillbaka mellan min och hans säng (tändsticksask modell större, komplett med kudde och täcke jag själv sytt). Han är verkligen jättedålig. Sammanlagt fick jag väl sova en timme.
08.20 ringde telefonen.
- Hej, det är Ruth här ifrån Arbetsförmedlingen
- Hej.
Oron kommer direkt. Vad har jag gjort för fel nu, på vilket sätt är jag inte tillgänglig för arbetsmarknaden?
- Grytspik vill träffa dig för en intervju.
- Va, säger jag och fattar ingenting.
- Om jobb alltså. Du har fått en intervju! På grytspik.
- Va, säger jag och förstår ännu mindre.
-Duuuu..haaar...fååått...eeen...intervju...Hallå?......Hallå?.......Är du där?
Jag är där, men oförmögen att svara. Har totalt tapppat talförmågan och kan bara grymta tillbaka på grottspråket. Tårar av glädje rinner nedför mina kinder.
- Vore bra om du kunde komma på intervjun redan idag. 11.00. Deras kontor ligger på slottsgatan 14.
Efter att hon lagt på stod jag orörlig med luren kvar mot örat i säkert 10 minuter. "Piiiiiip Piiiiiiiiiip Piiiiiip", sen var det dags att ta hand om lillen igen. Skötte om honom så gott jag kunde de två timmar jag var hemma, men det var väldigt svårt att koncentrera sig. En gång gav jag honom till och med mat, fast han är magsjuk. Då pep det länge och väl kan jag säga. Innan jag gick så läste jag hans favoritsaga om Samurajen Sune, för att han skulle sova lugnt och skönt medan jag var borta.
10.30 lämnade jag lägenheten. Jag trädde ut på gatan med rak rygg, blicken uppåt. Stolthet. "Här kommer en man med självförtroende, en man med klara mål och som lyckats väl här i livet". Det märktes att jag fick ett helt annan bemötande med mitt nyvunna självförtroende - människor jag mötte tittade respektfullt på mig, vissa till och med flyttade sig lite ur vägen, som för att bereda väg för kungen.
Måste dock erkänna att jag hann bli lite nervös medan jag satt i Grytspiks fikarum och väntade på att bli inkallad på intervjun. Till slut var det så min tur. En man och en kvinna satt inne på kontoret när jag kom in. Tystnaden var kompakt och de bara satt och stirrade på mig. ”Min självsäkra utstrålning", tänkte jag. ”Det här är klart. Jag kommer att få jobb!"
- Ursäkta.. men.... vad har hänt med ditt hår? säger mannen.
- Är det där bajs? säger kvinnan.
- Nej. Alltså... det är INTE bajs.. jag har precis klippt mig och det gick hemsk fel. Verkligen hemskt.
- Verkligen, säger mannen.
- Ja, brukar ha keps på mig. Tills det växer ut. Men så är lillen sjuk och det blev så stressat, glömde kepsen.. och gelén.
- Har du stämt den som gjorde det här? Det borde du göra, säger mannen upprört.
- Ehh.. nej...
- Det måste du göra, säger han. Så här får det inte gå till!
- Ja, alltså. Det är jag som klippt mig, säger jag och önskar att jag hade förmågan att ljuga.
- Har du klippt dig själv? säger kvinnan.
De kollar på varandra med menande blickar.
- Alltså. Ja. Sanningen är att jag har det. Jag är arbetslös, jag har inte råd att gå till dyra frisörer, så tänkte jag skulle prova att göra det själv. Hur svårt kan det vara? Haha. Ja, tydligen för svårt.
Deras blickar byts ut från menande till road med en gnutta medlidande.
- Då förstår jag, säger mannen. Det är inga problem. Det växer ju ut. Men vad sa du mer, du har en liten grabb alltså?
- Njaee..
- Är stackaren sjuk, avbryter kvinnan.
- nja.. ja.. Jo, precis. Magsjuk.
- Men stackaren. Hur gammal är han?
- 6 månader.
- Ojoj. Får vi se till att bli klara med det här så fort som möjligt, så du kommer hem igen, säger kvinnan.
- Ja, men han klarar sig nog själv ett tag till, säger jag.
- Själv?
- Ja
- Du har väl inte lämnat en 6 månaders baby själv?!
- Jaha.. nehej.. va? Nej. Jaha.. nu förstår jag. Nejnej.. hans.. mormor..mormor, ja. Precis! Hans mormor är där och tar hand om honom.
- Du är visst lite nervös, säger mannen. Det är inget farligt det här. Vad heter grabben?
- Tamagushi, viskar jag knappt hörbart.
- Va?
- Tamagushi...
- Oj, det var ett ovanligt namn.
- Hmm.. ja.. han är adopterad. Från Japan.
- Tamagushi? Är inte det en leksak? Minns att min dotter hade en sådan för några år sedan.
- Jo..
- Vad roligt. Ni har döpt honom efter en leksak alltså?
- Det skulle man kunna säga. Nästan.
- Nästan?
- Mmm....
- Vadå nästan?
- Ja. Alltså. Det är en leksak.
- Vad säger du nu?
- Han. Det. Han är en leksak. En Tamagushi. Det blev lite rörigt. Och ni hade så många frågor, samtidigt. Och sen Kepsen. Sen blev han magsjuk. Så jag. Alltså. Mmm. Så är det. Sen ringde Ruth. Sen.. ja...han är en leksak.
Någonstans där gick jag in som i en koma. Blev helt orörlig och det kändes som att jag var fångad i en mardröm. Jag hörde vagt om hur de pratade om mig någonstans långt, långt borta. Men de lät inte arga, snarare oroliga. De skickade hem mig med orden "Gå hem och ta det lugnt nu ett par dagar, sen provar du med Samhall istället".
Natt 476, Dag 477!
Panik! Ska gå och lägga mig nu. Men kommer jag att kunna få en enda liten blund? Hur i helvete är det möjligt att min tamagotchi blivit magsjuk? Piper ju hela jävla tiden. Panik! Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
