Dag 477. Så nära

Efter att ha legat i fosterställning i fem timmar känner jag mig stark nog att kunna berätta om dagens händelser. Men det smärtar.

Tamagotchin har såklart varit sjuk hela natten. Jag har sprungit/springer fram och tillbaka mellan min och hans säng (tändsticksask modell större, komplett med kudde och täcke jag själv sytt). Han är verkligen jättedålig. Sammanlagt fick jag väl sova en timme.

08.20 ringde telefonen.
- Hej, det är Ruth här ifrån Arbetsförmedlingen
- Hej.
Oron kommer direkt. Vad har jag gjort för fel nu, på vilket sätt är jag inte tillgänglig för arbetsmarknaden?
- Grytspik vill träffa dig för en intervju.
- Va, säger jag och fattar ingenting.
- Om jobb alltså. Du har fått en intervju! På grytspik.
- Va, säger jag och förstår ännu mindre.
-Duuuu..haaar...fååått...eeen...intervju...Hallå?......Hallå?.......Är du där?
Jag är där, men oförmögen att svara. Har totalt tapppat talförmågan och kan bara grymta tillbaka på grottspråket. Tårar av glädje rinner nedför mina kinder.
- Vore bra om du kunde komma på intervjun redan idag. 11.00. Deras kontor ligger på slottsgatan 14.

Efter att hon lagt på stod jag orörlig med luren kvar mot örat i säkert 10 minuter. "Piiiiiip Piiiiiiiiiip Piiiiiip", sen var det dags att ta hand om lillen igen. Skötte om honom så gott jag kunde de två timmar jag var hemma, men det var väldigt svårt att koncentrera sig. En gång gav jag honom till och med mat, fast han är magsjuk. Då pep det länge och väl kan jag säga. Innan jag gick så läste jag hans favoritsaga om Samurajen Sune, för att han skulle sova lugnt och skönt medan jag var borta.

10.30 lämnade jag lägenheten. Jag trädde ut på gatan med rak rygg, blicken uppåt. Stolthet. "Här kommer en man med självförtroende, en man med klara mål och som lyckats väl här i livet". Det märktes att jag fick ett helt annan bemötande med mitt nyvunna självförtroende - människor jag mötte tittade respektfullt på mig, vissa till och med flyttade sig lite ur vägen, som för att bereda väg för kungen.

Måste dock erkänna att jag hann bli lite nervös medan jag satt i Grytspiks fikarum och väntade på att bli inkallad på intervjun. Till slut var det så min tur. En man och en kvinna satt inne på kontoret när jag kom in. Tystnaden var kompakt och de bara satt och stirrade på mig. ”Min självsäkra utstrålning", tänkte jag. ”Det här är klart. Jag kommer att få jobb!"

- Ursäkta.. men.... vad har hänt med ditt hår? säger mannen.
- Är det där bajs? säger kvinnan.
- Nej. Alltså... det är INTE bajs.. jag har precis klippt mig och det gick hemsk fel. Verkligen hemskt.
- Verkligen, säger mannen.
- Ja, brukar ha keps på mig. Tills det växer ut. Men så är lillen sjuk och det blev så stressat, glömde kepsen.. och gelén.
- Har du stämt den som gjorde det här? Det borde du göra, säger mannen upprört.
- Ehh.. nej...
- Det måste du göra, säger han. Så här får det inte gå till!
- Ja, alltså. Det är jag som klippt mig, säger jag och önskar att jag hade förmågan att ljuga.
- Har du klippt dig själv? säger kvinnan.
De kollar på varandra med menande blickar.
- Alltså. Ja. Sanningen är att jag har det. Jag är arbetslös, jag har inte råd att gå till dyra frisörer, så tänkte jag skulle prova att göra det själv. Hur svårt kan det vara? Haha. Ja, tydligen för svårt.
Deras blickar byts ut från menande till road med en gnutta medlidande.
- Då förstår jag, säger mannen. Det är inga problem. Det växer ju ut. Men vad sa du mer, du har en liten grabb alltså?
- Njaee..
- Är stackaren sjuk, avbryter kvinnan.
- nja.. ja.. Jo, precis. Magsjuk.
- Men stackaren. Hur gammal är han?
- 6 månader.
- Ojoj. Får vi se till att bli klara med det här så fort som möjligt, så du kommer hem igen, säger kvinnan.
- Ja, men han klarar sig nog själv ett tag till, säger jag.
- Själv?
- Ja
- Du har väl inte lämnat en 6 månaders baby själv?!
- Jaha.. nehej.. va? Nej. Jaha.. nu förstår jag. Nejnej.. hans.. mormor..mormor, ja. Precis! Hans mormor är där och tar hand om honom.
- Du är visst lite nervös, säger mannen. Det är inget farligt det här. Vad heter grabben?
- Tamagushi, viskar jag knappt hörbart.
- Va?
- Tamagushi...
- Oj, det var ett ovanligt namn.
- Hmm.. ja.. han är adopterad. Från Japan.
- Tamagushi? Är inte det en leksak? Minns att min dotter hade en sådan för några år sedan.
- Jo..
- Vad roligt. Ni har döpt honom efter en leksak alltså?
- Det skulle man kunna säga. Nästan.
- Nästan?
- Mmm....
- Vadå nästan?
- Ja. Alltså. Det är en leksak.
- Vad säger du nu?
- Han. Det. Han är en leksak. En Tamagushi. Det blev lite rörigt. Och ni hade så många frågor, samtidigt. Och sen Kepsen. Sen blev han magsjuk. Så jag. Alltså. Mmm. Så är det. Sen ringde Ruth. Sen.. ja...han är en leksak.

Någonstans där gick jag in som i en koma. Blev helt orörlig och det kändes som att jag var fångad i en mardröm. Jag hörde vagt om hur de pratade om mig någonstans långt, långt borta. Men de lät inte arga, snarare oroliga. De skickade hem mig med orden "Gå hem och ta det lugnt nu ett par dagar, sen provar du med Samhall istället".