Dag 479: Värre och värre dag för dag

Symptom: En skalle som upplevs som sprängd i bitar, en andedräkt mer lättantändlig än bensin, stark ångest och svettningar.
Diagnos: Förgiftning av klassen alkoholuspoisonius.

I går tog alltså Zlatko mig under sina beskyddande vingar. Han skulle fixa sin bästa kompis (mig) ett ligg, om han så skulle behöva betala allt själv. Vissa av er finner det säkert moraliskt upprörande att Zlatko kan tänka sig att betala för sådant umgänge, men betänk då att han kommer från en annan kultur (hans mamma är ifrån Danmark). Dessutom kan jag redan här avslöja för er moralens väktare att det aldrig behövde betalas, så ni kan slappna av.

Eftersom jag har det något tungt med ekonomin för tillfället så stod Zlatko för ingredienserna till förfesten: En playlist till spotify med endast Aha´s "Take On Me", sjukhussprit (Jag kanske aldrig berättat vad Zlatko sysslar med? Han är läkare), cevapcice och slivovica.

Väl ute på krogen blev det som vanligt: Zlatko lockade kvinnor till vårt bord med sin charm, intellekt och frispråkighet. Själv ville jag mest bara försvinna under bordet. Tänk om någon av tjejerna skulle fråga vad jag jobbar med? Varför jag har keps på krogen?

Det kändes verkligen inte bra, men efter några fruktdrinkar så blev jag allt modigare, så till slut sa jag "Hej" till tjejen som nu hade suttit bredvid mig i drygt en timme.
- Va? sa hon.
- Nej, det var inget, sa jag och insåg att jag hade gått för långt.

Jag beställde in fyra fruktdrinkar till, ännu en timme passerade och då sa jag "hej" igen.
- Jaså, du kan prata, sa hon.
- Mm.
- Diggar verkligen din keps.
- Lantmännen?
- Ja, den är så ironiskt snygg.

"Ironiskt snygg? Den är snygg. Punkt slut", tänkte jag. Men så där höll det på resten av kvällen. Jag var ärlig, hon tyckte det var "ironiskt kul":

- Jag saknar verkligen min flakmoped, men hade inte råd att ha den kvar. sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon.

- "Take on me" är världens bästa låt. Morten Harkets falsett är fantastisk, sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon

- Nej, jag har inget jobb just nu. Inget riktigt i alla fall. Men jag provar lite saker på egen hand. Har provat byggjobbare, frisör och lokalvårdare.
- Haha. Du är sååååå rolig, sa hon.

- Min Tamagotchi har varit magsjuk.
- Haha. Tamagotchi. Så. Jävla. Rolig.

Sen babblade hon på om hur hon alltid gillat killar som mig: Den roliga, självsäkra typen. Jag vet inte hur, men på något sätt hade hennes hjärna fått henne att tro att hon gillar killar som mig. Eller snarare så hade hennes hjärna på egen hand förvandlat mig till den sortens kille hon gillar.

På något sätt, guds eller djävulens vilja vet jag inte riktigt, hamnade vi hemma hos henne. Det var kramar, pussar, hångel och doningar. Vi stod i hennes sovrum, nakna. Det var klart, Zlatko hade levererat vad han hade lovat.
- Jag vill att du ska vara helt naken, ta av dig kepsen, sa hon.
- Nej.
- Haha. Jo, klart du måste.
- Det går inte. Kan inte ta av den.
- Haha. Klart du kan, kom igen nu. Jag vill se vad som döljer sig där under.

Hon tog tag i kepsen och drog loss den. "pop, pop, pop, pop", lät det när stygnen lossnade. Jag kände hur blod började rinna nedför mitt ansikte. Hon stod förstummad med min keps i handen.

- Vad.. vad fan..Vad är du för freak?
- Jag..
- Är det där bajs?!?!
- Nej, det…
- Du har bajs på huvudet?
- Nej, det...
- Är det här ett skämt eller? Vad fan är du för nåt?
- Men, det är inte..
- Ut!!
- Jag klippte mig sj..
- Ut! Jag vet inte vad det där är, eller vem du är. Men du ska ut!
- Jag sydde kepsen...
- Ut, ut, ut, ut! skrek hon och puttade ut mig genom ytterdörren.

20 sekunder senare kom mina kläder ut genom fönstret. Ytterligare 10 sekunder senare kom min keps följt av ett "fy fan vad äckligt". Jag klädde på mig, la kepsen på huvudet och begav mig hemåt i den kalla natten.

EDIT:

Den här dagen är en av de sämsta på typ 2-3 dagar, jag har spenderat större delen av den i en helveteskompott av ångest och ågren. Slutligen blev jag tvungen att ringa upp Zlatko för lite vänskapsråd och allmänt pepptalk. Ingen är ju lika belevad bland damerna som Zlatko, och hans visdomsord brukar liva upp när världen känns som tyngst. Jag berättade om ödesnatten och Zlattes visdom kom som ett brev på posten.

- För fan kompis, du missar inget. Tro mig. Du vet, det där med förhållanden, eller närmare bestämt ligga, är precis som Pulp Fiction.

Det var här jag sprang för att hämta papper och penna.

- Alltså . Tänk dig mig och Bibbi, hur länge har vi varit ihop? Två år typ. Det är som Pulp Fiction. Eller snarare tänk att Bibbi är som Pulp Fiction. Det är en bra rulle, inget snack om saken. Första gången jag satte på den var det bästa rullen någonsin. Men hur bra den är så tappar den sen sin charm. Hur många gånger orkar man titta på samma jävla rulle?

- Inte så många?

- Precis! Inte såååå många. Det är klart, sitter den i DVD:n så tittar man ju på den, och mår inte dåligt av det. Det är ju en bra film. Men det ska ju mycket till för att jag ska ha lust att sätta på Pulp Fiction/Bibbi en gång i veckan hela jävla tiden, året om. Man sitter ju inte på krogen med polarna och längtar hem till Bruce Willis direkt. "Bring out the gimp" liksom. "Who´s Zed baby"? "Zed´s dead", mannen. "Zed´s dead", som fan.

Som vanligt får Zlatkos knivskarpa liknelser mig att tänka till. Han fortsatte.

- Jag ska vara ärlig med dig kompis. Bibbi och jag kanske gökar i snitt en gång i månaden nu för tiden. Visst brorsan, det kan verka mycket, men ha då i åtanke att jag är full typ hela grillningssäsongen och då kliver jag ju på mest hela tiden, det drar ju upp snittet en hel del.

- Okej. Men om jag inte ens sett Pulp Fiction då?

Här bröts samtalet av någon konstig anledning, och han svarar inte när jag ringer upp.