Dag 476: Som ett kort på posten!

I morse när jag klev upp ur sängen och ställde mig upp på mitt vardagsrum/hall/badrumsgolv (ja, det är en väldigt liten lägenhet. Fick till och med ställa in SM i myrsteg som skulle gå här på grund av utrymmesskäl) såg jag ett vykort på hallmattan! Ett vykort! Ingen räkning, inget hot om vräkning, inget paket med diskret avsändare innehållande DVD:er på väldigt lättklädda damer.

Som ni förstår var det med stor spänning jag började läsa:

"ToTjojo bobrorororsosanon!

BoBehohövoveror enon totjojänonsostot! SoSmomugoggoglola inon enon kokicockokbobikoke totilollol momigog hohäror popå kokåkokenon. DoDu fofåror 50 lolakokanon nonäror jojagog kokicockokbobikokaror fofrori sosomom enon jojävovlola kokakokkokadoduvova!"

PoPeacoce CoChohavovezoz!""

Que? What? Varför har någon som gått på LSD i 40 år valt just mig att skicka ett vykort till? Men efter att ha använt mig av alla mina hjärnceller samtidigt insåg jag att det var skrivet på rövarspråket. Efter att ha kodat av meddelandet fick jag fram följande:

"Tjo brorsan!

Behöver en tjänst! Smuggla in en kickbike till mig här på kåken. Du får 50 lakan när jag kickbikar fri som en jävla kakkaduva!

Peace Chavez!"

Gamle sköningen Chavez alltså. Han har jag varken sett eller hört av sedan han snodde min mountainbike. Hörde dock ett rykte om att han åkte dit för att smugglat en satans massa papegojor ifrån Sydamerika. Han vill alltså att jag ska smuggla in en kickbike till honom. Vet i fan alltså. Hur långt kan man egentligen sträcka sig för att hjälpa en polare?

Antar att röven (medveten ordvits av Chavez att skicka det på rövarspråk?) är enda sättet att få in den på kåken, då måste man typ svälja styret och sånt seperat, antar jag. Verkar krångligt. . Nej, man måste väl sätta någon slags gräns för vilka tjänster man gör folk. Känns som min gräns går vid en kickbike i röven.