Nu när det har fått smälta in ett par dagar måste jag säga att jobbet som dörrvakt gick riktigt, riktigt bra. Om jag hör av mig till Bullen om ett par veckor eller två, när den största ilskan har lagt sig, så kan jag nog få chansen igen.
Bomben däremot gick helt snett. Tänk om jag om två år kommer på att jag vill bli pianist, då är den drömmen död i samma stund som den föds! Eller så kämpar jag förtrutet vidare och blir den förste världspianisten med nio fingrar. Men jag har i och för sig aldrig drömt om att bli någon ny Lars Roos, bara om att ha hans härliga hår.
Med dessa misslyckanden.. eller jag vill egentligen inte kalla det för misslyckanden... Det rör sig snarare om lyckanden som inte riktigt nådde ändra fram. Hur som helst, med mina mindre lyckanden bakom mig tyckte jag att dagens bästa lösning var att låta Zlatko slå mig så hårt han kunde i magen. Han fick ont.
Japp, som ni förstår har jag nu alltså svalt själva plattan till kickbiken. Ska leverera den till Chavez nu i eftermiddag. Sedan är det "bara" styret kvar innan jag får 50 lakan i handen. Fast jag vill inte ta ut segern i förskott.
Med tanke på hur stor min mun är, hur ont det ändå gjorde att svälja plattan, och hur litet hålet är där bak kan jag inte garantera att jag kommer tillbaka ifrån kåken levande.
På återseende
Hoppas jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar