Dag 491: Levererar

Nu när det har fått smälta in ett par dagar måste jag säga att jobbet som dörrvakt gick riktigt, riktigt bra. Om jag hör av mig till Bullen om ett par veckor eller två, när den största ilskan har lagt sig, så kan jag nog få chansen igen.

Bomben däremot gick helt snett. Tänk om jag om två år kommer på att jag vill bli pianist, då är den drömmen död i samma stund som den föds! Eller så kämpar jag förtrutet vidare och blir den förste världspianisten med nio fingrar. Men jag har i och för sig aldrig drömt om att bli någon ny Lars Roos, bara om att ha hans härliga hår.

Med dessa misslyckanden.. eller jag vill egentligen inte kalla det för misslyckanden... Det rör sig snarare om lyckanden som inte riktigt nådde ändra fram. Hur som helst, med mina mindre lyckanden bakom mig tyckte jag att dagens bästa lösning var att låta Zlatko slå mig så hårt han kunde i magen. Han fick ont.

Japp, som ni förstår har jag nu alltså svalt själva plattan till kickbiken. Ska leverera den till Chavez nu i eftermiddag. Sedan är det "bara" styret kvar innan jag får 50 lakan i handen. Fast jag vill inte ta ut segern i förskott.

Med tanke på hur stor min mun är, hur ont det ändå gjorde att svälja plattan, och hur litet hålet är där bak kan jag inte garantera att jag kommer tillbaka ifrån kåken levande.

På återseende

Hoppas jag

Natt 486: Existensiell ångest

Jag måste bara slänga in ett inlägg så här när natten visar sin kalla vinterskrud och ångesten ligger tät runt fotknölarna. Just nu känns min sociala situation tyngre än någonsin, jag bara måste hitta ett arbete och det snarast.

Kvällen har jag spenderat i ångestens tecken med att tänka på svunna tider och drömmande sitta och bläddra i gamla skolkataloger ifrån gymnasiet, vilket väl hade varit trevligt på sitt sätt om det hade varit mina egna skolkataloger och inte några jag hittat på vinden.

Jag känner att jag mer och mer är beroende av Zlatko, det är han som gör skillnaden mellan berg och dal i mitt liv. Hans visdom och värmande ord är det som tar mig vidare när snön ligger som djupast i mitt mörka inre. Därför kommer det också spontant och jag ber er ha överseende om takt och ton inte är lika exakt som ni är vana med, svårmodet är helt enkelt för djupt just nu. Men håll tillgodo.

Du

Du räddar mig och plockar upp mig när verkligheten bränner
Du är en enda dansk-iranska killen som jag känner

Jag älskar dig Zlatko

Dag 485: Zlatko initierar reklamkampanj

Min vän, stöttepelare och partner i tandem-plockepinn, Zlatko, har gjort ännu en insats där han bevisar att vår vänskap är någonting som går utanpå det mesta. Inte nog med att vi är sådana vänner att vi bytt blod med varandra, att vår vänskap är så djup att han berättat för mig om det här som hände mellan honom och geten på sommarsemester i Kroatien - nu har han tagit det ännu ett steg.

Världens bästa jobbannons

En egen reklamkampanj för att få jobb, endast för mig. I och med detta tror jag att vi kan utgå ifrån att min arbetslöshet är över och att Zlatko är världens bäste vän.

Dag 479: Värre och värre dag för dag

Symptom: En skalle som upplevs som sprängd i bitar, en andedräkt mer lättantändlig än bensin, stark ångest och svettningar.
Diagnos: Förgiftning av klassen alkoholuspoisonius.

I går tog alltså Zlatko mig under sina beskyddande vingar. Han skulle fixa sin bästa kompis (mig) ett ligg, om han så skulle behöva betala allt själv. Vissa av er finner det säkert moraliskt upprörande att Zlatko kan tänka sig att betala för sådant umgänge, men betänk då att han kommer från en annan kultur (hans mamma är ifrån Danmark). Dessutom kan jag redan här avslöja för er moralens väktare att det aldrig behövde betalas, så ni kan slappna av.

Eftersom jag har det något tungt med ekonomin för tillfället så stod Zlatko för ingredienserna till förfesten: En playlist till spotify med endast Aha´s "Take On Me", sjukhussprit (Jag kanske aldrig berättat vad Zlatko sysslar med? Han är läkare), cevapcice och slivovica.

Väl ute på krogen blev det som vanligt: Zlatko lockade kvinnor till vårt bord med sin charm, intellekt och frispråkighet. Själv ville jag mest bara försvinna under bordet. Tänk om någon av tjejerna skulle fråga vad jag jobbar med? Varför jag har keps på krogen?

Det kändes verkligen inte bra, men efter några fruktdrinkar så blev jag allt modigare, så till slut sa jag "Hej" till tjejen som nu hade suttit bredvid mig i drygt en timme.
- Va? sa hon.
- Nej, det var inget, sa jag och insåg att jag hade gått för långt.

Jag beställde in fyra fruktdrinkar till, ännu en timme passerade och då sa jag "hej" igen.
- Jaså, du kan prata, sa hon.
- Mm.
- Diggar verkligen din keps.
- Lantmännen?
- Ja, den är så ironiskt snygg.

"Ironiskt snygg? Den är snygg. Punkt slut", tänkte jag. Men så där höll det på resten av kvällen. Jag var ärlig, hon tyckte det var "ironiskt kul":

- Jag saknar verkligen min flakmoped, men hade inte råd att ha den kvar. sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon.

- "Take on me" är världens bästa låt. Morten Harkets falsett är fantastisk, sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon

- Nej, jag har inget jobb just nu. Inget riktigt i alla fall. Men jag provar lite saker på egen hand. Har provat byggjobbare, frisör och lokalvårdare.
- Haha. Du är sååååå rolig, sa hon.

- Min Tamagotchi har varit magsjuk.
- Haha. Tamagotchi. Så. Jävla. Rolig.

Sen babblade hon på om hur hon alltid gillat killar som mig: Den roliga, självsäkra typen. Jag vet inte hur, men på något sätt hade hennes hjärna fått henne att tro att hon gillar killar som mig. Eller snarare så hade hennes hjärna på egen hand förvandlat mig till den sortens kille hon gillar.

På något sätt, guds eller djävulens vilja vet jag inte riktigt, hamnade vi hemma hos henne. Det var kramar, pussar, hångel och doningar. Vi stod i hennes sovrum, nakna. Det var klart, Zlatko hade levererat vad han hade lovat.
- Jag vill att du ska vara helt naken, ta av dig kepsen, sa hon.
- Nej.
- Haha. Jo, klart du måste.
- Det går inte. Kan inte ta av den.
- Haha. Klart du kan, kom igen nu. Jag vill se vad som döljer sig där under.

Hon tog tag i kepsen och drog loss den. "pop, pop, pop, pop", lät det när stygnen lossnade. Jag kände hur blod började rinna nedför mitt ansikte. Hon stod förstummad med min keps i handen.

- Vad.. vad fan..Vad är du för freak?
- Jag..
- Är det där bajs?!?!
- Nej, det…
- Du har bajs på huvudet?
- Nej, det...
- Är det här ett skämt eller? Vad fan är du för nåt?
- Men, det är inte..
- Ut!!
- Jag klippte mig sj..
- Ut! Jag vet inte vad det där är, eller vem du är. Men du ska ut!
- Jag sydde kepsen...
- Ut, ut, ut, ut! skrek hon och puttade ut mig genom ytterdörren.

20 sekunder senare kom mina kläder ut genom fönstret. Ytterligare 10 sekunder senare kom min keps följt av ett "fy fan vad äckligt". Jag klädde på mig, la kepsen på huvudet och begav mig hemåt i den kalla natten.

EDIT:

Den här dagen är en av de sämsta på typ 2-3 dagar, jag har spenderat större delen av den i en helveteskompott av ångest och ågren. Slutligen blev jag tvungen att ringa upp Zlatko för lite vänskapsråd och allmänt pepptalk. Ingen är ju lika belevad bland damerna som Zlatko, och hans visdomsord brukar liva upp när världen känns som tyngst. Jag berättade om ödesnatten och Zlattes visdom kom som ett brev på posten.

- För fan kompis, du missar inget. Tro mig. Du vet, det där med förhållanden, eller närmare bestämt ligga, är precis som Pulp Fiction.

Det var här jag sprang för att hämta papper och penna.

- Alltså . Tänk dig mig och Bibbi, hur länge har vi varit ihop? Två år typ. Det är som Pulp Fiction. Eller snarare tänk att Bibbi är som Pulp Fiction. Det är en bra rulle, inget snack om saken. Första gången jag satte på den var det bästa rullen någonsin. Men hur bra den är så tappar den sen sin charm. Hur många gånger orkar man titta på samma jävla rulle?

- Inte så många?

- Precis! Inte såååå många. Det är klart, sitter den i DVD:n så tittar man ju på den, och mår inte dåligt av det. Det är ju en bra film. Men det ska ju mycket till för att jag ska ha lust att sätta på Pulp Fiction/Bibbi en gång i veckan hela jävla tiden, året om. Man sitter ju inte på krogen med polarna och längtar hem till Bruce Willis direkt. "Bring out the gimp" liksom. "Who´s Zed baby"? "Zed´s dead", mannen. "Zed´s dead", som fan.

Som vanligt får Zlatkos knivskarpa liknelser mig att tänka till. Han fortsatte.

- Jag ska vara ärlig med dig kompis. Bibbi och jag kanske gökar i snitt en gång i månaden nu för tiden. Visst brorsan, det kan verka mycket, men ha då i åtanke att jag är full typ hela grillningssäsongen och då kliver jag ju på mest hela tiden, det drar ju upp snittet en hel del.

- Okej. Men om jag inte ens sett Pulp Fiction då?

Här bröts samtalet av någon konstig anledning, och han svarar inte när jag ringer upp.

En kåk senare

Då var man tillbaka. Måste säga att bussresan tog väldigt mycket längre tid än vad jag trodde, varenda fartbula som bussen åkte över höll jag på att skita ned mig, men lyckades hålla mig ända fram.

Väl inne på kåken var det alltså dags för leverans av två hjul. Tragiskt nog måste jag säga att det nog bara var ett hjul som levererades, det andra har jag med mig hem igen. Hur ska jag lösa det egentligen? Att ta ut hjulet igen den naturliga vägen för att sedan svälja det ännu en gång känns lika lockande som en fika med Elisabeth Höglund.

Har sedan jag kommit hem gjort några halvtama försök att svälja styret, men ärligt talat förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. Chavez kanske får nöja sig med hjulen och sätta dem på skorna istället? Göra såna där rullskor kidsen har. Ja, på en sko då, ett hjul har jag som sagt kvar i magen.

Nej, får göra ett försök till. Ska gnida in styret i bregott nu och se om det blir enklare.

Förresten, idag blir det alltså utgång med Zlatko - precis som utlovat. Och han står för ALLA kostnader - precis som utlovat.

Dag 478: En stadig måltid

I går var drömmen så nära att jag kunde ta på den. Men den visade sig vara just en dröm. Som drömmar alltid är, det är därför de kallas drömmar. På något märkligt vis känner jag mig så oerhört klarsynt i dag.

Misstag gör vi alla, men de är inte alla som lär sig av misstagen. Tack och lov är inte jag en av dem, så i dag har jag sytt fast lantmännenkepsen lite lätt i svålen, så att misstaget aldrig ska kunna upprepas. Tamagotchin var inget misstag, han är min lille bebis. Den som inte kan respektera det vill jag ändå inte arbeta för.

I går kväll var jag så nedstämd efter mitt misslyckande att jag inte såg någon annan utväg än att göra Chavez tjänsten han bett mig om. Känner mig tvungen, jag behöver verkligen pengarna. Kvällsmaten i går fick alltså bli tre mackor, en tallrik fil och två hjul tillhörande en kickbike.

Nu går jag bara runt och väntar på att jag ska bli bajsnödig, och så fort jag känner att den bruna brodern är på väg slänger jag mig på bussen ut till kåken.