Dag 491: Im alive!

Jag lever!

Men det är knappt.

Jag kan inte stå, jag kan inte gå. Skriver det här liggande på magen.

Resan till kåken tog 45 minuter, resan hem drygt sju timmar.

Jag kan inte förklara hur det känns att smuggla in en kickbike-bräda till finkan med bakdelen, jag tänker inte ens försöka. Klyschan "att föda är som att skita ut en handboll" tolkar jag numera som att föda är något man gör med ett leende på läpparna.

Efter leveransen lyckades jag på något sätt, förmodligen i ren chock och viss blackout, att ta mig till busshållplatsen. Busschauffören menade först på att man inte får åka på bussen liggande på mage, mitt i gången. Efter att ha tittat mig djupt in i ögonen och känt min smärta ångrade han sig.

Om det inte vore för att mitt hem ligger 50 meter ifrån hållplatsen tror jag inte att jag hade varit vid liv nu. Från hållplatsen är det en backe ned till huset jag bor i. Tack och lov var backen ganska hal och det tog mig inte mer än ett par minuter att glida ned för backen på magen.

Efter det fick jag dock ligga utanför ytterporten i drygt två timmar. Varje gång jag försökte nå upp till låset blev jag tvungen att röra på min bakdel och svimmade.

Slutligen kom Kerstin, sura tanten på 4:an, som skulle ut med sin fula jycke. Hon tittade bara på mig och snörpte på mungiporna. Innan porten gick igen lyckades jag i alla fall få in ena handen i dörrspringan. Har inte orkat kollat över skadorna, men risken är överhängande att jag nu max har 7-8 fingrar.

Att släpa mig uppför trapporna tog nog drygt 4 timmar, jag svimmade efter varje trappsteg. Krampaktigt hängande på sista trappsteget kom Carina (snälla grannen som ger mig tidningen) ut i trappen. Hon hade väl hört allt mitt pustande, stönande, svimmande och skrikande.

- Men kära nån, vad har du gjort?
Omtöcknad av smärta, rädsla och ilska kunde inte jag inte göra annat än att skrika.
- Prova och skit ut en kickbike själv då för helvete!

Stackars Carina. Jag måste be om ursäkt i morgon. Nu har jag oljat in hela mig i voltaren och det känns faktiskt redan lite bättre.

Dag 491: Levererar

Nu när det har fått smälta in ett par dagar måste jag säga att jobbet som dörrvakt gick riktigt, riktigt bra. Om jag hör av mig till Bullen om ett par veckor eller två, när den största ilskan har lagt sig, så kan jag nog få chansen igen.

Bomben däremot gick helt snett. Tänk om jag om två år kommer på att jag vill bli pianist, då är den drömmen död i samma stund som den föds! Eller så kämpar jag förtrutet vidare och blir den förste världspianisten med nio fingrar. Men jag har i och för sig aldrig drömt om att bli någon ny Lars Roos, bara om att ha hans härliga hår.

Med dessa misslyckanden.. eller jag vill egentligen inte kalla det för misslyckanden... Det rör sig snarare om lyckanden som inte riktigt nådde ändra fram. Hur som helst, med mina mindre lyckanden bakom mig tyckte jag att dagens bästa lösning var att låta Zlatko slå mig så hårt han kunde i magen. Han fick ont.

Japp, som ni förstår har jag nu alltså svalt själva plattan till kickbiken. Ska leverera den till Chavez nu i eftermiddag. Sedan är det "bara" styret kvar innan jag får 50 lakan i handen. Fast jag vill inte ta ut segern i förskott.

Med tanke på hur stor min mun är, hur ont det ändå gjorde att svälja plattan, och hur litet hålet är där bak kan jag inte garantera att jag kommer tillbaka ifrån kåken levande.

På återseende

Hoppas jag