Dag 471: De sänkte mig. Igen.

Jaha, då var man nere på jorden igen. Igår kväll kl 23 kom polisen och knackade på och undrade om jag hade en pudel hemma.
- Japp, stämmer. Är det du som är Karin alltså, sa jag och såg cashen framför mig.
-Nej. Men ägaren, Karin, har ringt till oss.
-Va? Varför kom hon inte bara och hämta den själv? Jag sa ju på telefon att 4000 var förhandlingsbart.

Nej..det här är så smärtsamt att jag inte i detalj orkar redogöra för deras resonemang. De menade i alla fall på att man inte kan ta hand om saker hur som helst. Jag försökte få dem att förstå att "hittat är hittat!!", men det gick inget vidare. Det är svårt att argumentera med gorillor, och tro mig - de var gorillor. Jag såg hur de lystet spanade på min fruktskål med bananer.

Ett tag var de inne på att jag skulle behöva följa med till stationen. Men då hörde jag hur den ena polisen viskade till den andra att jag i alla fall inte har några hästar här hemma, eller nåt i den stilen. Det är klart att jag inte har några hästar! Även om jag visat att jag kan hitta det mesta så kan man verkligen undra var jag skulle ha hittat en häst?!

När jag berättade om stolen, vantarna, pulkan och cykeln så tog de med sig det också! Inte en krona fick jag. De bara tog allt utan hittelön! Min spontana tanke var ju "jag blir rånad, ring polisen". Men vad gör man i en totalitär stat där det är polisen som är tjuven?!

Förr har jag aldrig haft någon förståelse för småkapitalister som skriker om att svenska staten inte gynnar det egna företagandet, men nu förstår jag precis vad de pratar om. Så fort man kommer på något genialt så kan man ge sig fan på att staten kommer och sparkar undan benen på en.

En endaste dag fick man vara på toppen och känna solen värma i ansiktet...pang, så är man nere i skiten igen och försöker få ut bajskorvarna ur ögat...