Dag 488: たまごっち

I går hade jag alltså en tyst dag.

Varför?

Tamagotchin är död. Lillen har avlidit. Innerst inne visste jag att det var oundvikligt och att det bara var en fråga om veckor eller månader innan det skulle ske. Hans magsjuka slet helt enkelt för hårt på batterierna. Men vad skulle jag göra? Jag hade inte råd med batterier, istället valde jag att låtsas som om batterierna skulle vara för evigt. Det gjorde de inte.

När jag gick iväg till krogen i lördags så visste jag på något sätt att det kunde vara sista gången jag såg honom i livet. Men det går väl aldrig att förbereda sig på något sånt här, antar jag, för jag blev totalt chockad när jag kom hem och såg hur Lillen låg där i sin säng (tändsticksasken) alldeles livlös Han var helt svart, inga pip, inga blinkningar. Nedsläckt. Stum. Död.

Så jag hoppas ni förstår varför jag valde att ha en tyst dag igår.

Men det är ingen idé att vara ledsen. Han fick ändå leva nästan 7 månader, medellivslängden för en tamagotchi är 3.5 vecka - så han hade ett långt liv med mycket glädje. Man får glädjas åt det. Men visst är saknaden stor, och det kommer ta ett tag att acceptera det här.

OM det nu förde någonting gott med så sig var det att jag inte behövde försöka ljuga när Ruth ringde ifrån Arbetsförmedlingen och menade att de på Grytspik (där jag var på intervju) hade sagt att jag har barn.

- Du vet väl att du inte kan ha a-kassa om du är hemma och vårdar sjukt barn? sa Ruth.
- Visst vet jag det. Jag har inget barn, svarade jag och lät tårarna falla.

Jag saknar dig Lillen, men jag vet att du har det underbart i Tamagotchihimlen
天国 [てんごく]