Dag 613: Ögonöppnare

Under de senaste dagarna har mina ögon öppnats. Ordentligt. Jag tror att jag varit för hård emot mig själv och mina förmågor. Jag har förbannat mig själv för att jag inte lyckas skaffa mig ett ärligt arbete, men nu har jag insett att jag har strypt mig själv arbetsmarknadsmässigt (har även hänt att jag strypt mig själv för att piffa upp sexlivet, men det är en helt annan historia).

Många är de platsannonser jag sett och tänkt "Det här kan vara något för mig". En tanke som raskt följs av "Nej. Jag är inte tillräckligt bra på det. Finns ju de som är mycket bättre. Ingen idé jag söker det jobbet". Men under de senaste dagarna inser jag att jag bara sätter begränsningar för mig själv. Hindrar min egen framgång.

Inte fan tänkte linjemannen mellan Tyskland - England "Nej, det finns nog andra som är bättre på det här är än mig, ingen idé jag ansöker". Antagligen tvärtom, han ville absolut till VM och visa världen hur duktig han är på sin sysselsättning.

Som om inte det var nog så såg jag i dag boken "Grilla med Börje Samling". I presentationstexten så står det att det är "den ultimata grillboken".
Va? Grilla med Börje Salming? Varför då?

Jag har strypt mig mer än vad jag någonsin kunde drömma om. Detta öppnar ju vägar jag inte ens trodde fanns. Jag har alltid trott att självinsikt är någonting bra. Det visar sig ju vara precis tvärtom. Man ska inte ha några som helst insikter om vad man är bra på, vad man kan och vad man inte kan. Halvblinda springer på linjen i VM, gamla hockeyspelare ger ut kockböcker.

Möjligheterna är obegränsade.

Nu ska jag sätta mig och slipa på ett första manus till min bok "Hur du skaffar dig ett jobb".

Dag 595: Inte ett hår så långt ögat kan nå

Det här med unibrow måste räknas som ett av de projekt jag gått in mest helhjärtat i. Den 19 maj var jag och storhandlade mängder med ravioli, mjölk (På Liedl, den som håller i typ en månad, hur fan det nu är möjligt?), Regain och EN folköl. Väl hemma igen barrikadera jag mig i lägenheten.

Löftet till mig själv var enkelt: Jag kliver inte ur lägenheten, ringer eller använder internet förrän jag har odlat mig ett riktigt mustigt unibrow. Idéen kändes inte sämre av att jag som en bonus skulle få spendera massor av kvalitetstid med min ögonsten Roger(tamagotchin).

Jag har nu haft Regain mellan ögonbrynen i drygt tre veckors tid, hällt en cl folköl mitt mellan ögon varje dag. Öl ska ju sätta fart på hårväxten, sägs det. Tro mig, det gör det inte. Jag har spenderat 15 av dygnets 24 timmar med pannan under en glödlampa, i förhoppning om att det ska få fart på hårväxten.

Men Nada. Noll. Zip. Zero. Nada (ja, nada igen. Jag är inget lexikon). Inte ett jävla fjun ens! Och nu är maten slut, precis som mitt hopp. Så vad mer kan jag göra än att erkänna mina brister och ge mig ut i världen och på internet igen.

Det är bara inse fakta: Jag är inte av det rätta unibrow-virket.

Eller kanske ska man inte ge upp? Jag minns så väl när min lärare sa åt mig i sjuan: "Det är inget att oroa sig för, alla får hår där för eller senare". När hon sa det trodde jag inte på henne - jag skulle aldrig få hår. Men till slut fick hon ju faktiskt rätt. Vilken lättnad det var. Precis innan min 20-årsdag.

Det var visserligen inte unibrow håret min lärare pratade om, men samma sak kanske gäller för det? Och egentligen tror jag inte att jag var så sen med det andra håret heller, det var nog bara ett resultat av att man var enda svensken i klassen. Då blir pressen gigantisk. Hadji hade ju för fan hår på ryggen i trean, Zelik rakade sig redan i fyran och började bli flintskallig i 8:an. Trist för honom, men han var ett givet kort när det gällde att köpa ut på systemet.

Så kanske ska man inte ska ge upp hoppet? Jag kanske bara är lite sen in i unibrowstadiet.

Hadji håller låda på studenten

Dag 571: Nyckeln till framgång

Som ni förstår har jag lagt så gott som all min tid på familjen, på Roger. Det är viktigt att ge de små en trygg start i livet.

Måste erkänna att jag oroar mig en hel del för hur Roger ska se på mig när han blir lite äldre, jag ska ju vara hans förebild. Men det är bara att inse att jag inte är någon vidare förebild. Jag har inget jobb, ingen status, inga pengar, jag är ingen bidragande kraft i samhället. Men i och med att Roger kommit till världen tror jag att fått den motivation jag behöver för att verkligen göra det lilla extra för att lyckas.

Jag har suttit hemma och studerat, funderar, klurat och lurat. Hur får man framgång egentligen? Vad är det som behövs?

Framgång föder framgång, sägs det ju. Men det är ju en sak, men om man inte får den första framgången då? Vad gör man då? Finns det någonting man kan göra för att hjälpa den första framgången på vägen? Ja, jag tror mig hittat lösningen!

Unibrow!

Liam Gallagher. Ett klassiskt unibrow

Bill Berry (trummis i REM) med ett unibrow som får Liam att tro att han inte har unibrow.

Fellaini, stjärna i Everton och Belgiska fotbollslandslaget.

Det här är inga tillfälligheter! Så det jag har lagt min tid på senaste veckan är helt enkelt att försöka odla ett Unibrow. Men det visade sig vara ganska svårt. Jag inledde med att raka mig mellan ögonen, i förhoppning om att håret där sedan skulle växa ut kraftigare. Det har tyvärr inte gett resultat så här långt. Jag har provat diverse gödningsmedel, men mer än klåda och utslag har det inte gett.

Någon smart människa där ute kanske vill invända: "Bill Berry, han i REM, han är inte kvar i bandet. De är bara bara tre i REM nu".
Jag kan bara hålla med. Bill fick hybris, ville göra sig populärare hos damerna och vaxade sig mellan ögonbrynen. Han fick naturligtvis sparken från bandet direkt.

Jag menar inte att det blir instant succes bara för att man har ett unibrow, eller att man inte kan göra succe utan unibrow. Det kan man ju naturligtvis göra. Men chansen är större med ett riktigt rejält unibrow. Statistiken är övertygande - unibrows är överrepresenterade bland framgångsrika människor. Det är egentligen relativt få som har fått gudagåvan unibrow, men det är en väldigt stor % av dessa som blir framgångsrika.

Men det finns naturligtvis en baksida på unibrow-myntet och det är att det antingen blir himmel eller helvete. Inget där i mellan. Blir man inte den firade stjärnan så kan man räkna med att man blir byfånen. Den som tjejerna fnissar sitt elakaste fniss åt. Man kan räkna med att man blir mobbad, hånad, rånad och inte särskilt förvånad om man åker på stryk.

Nu är frågan om jag blir fånen eller stjärnan!

Dag 561: Storken levererar

En lång frånvaro. Men det finns skäl, mina vänner. Det gör det alltid.

Några dagar efter tillfrisknandet från min allvarliga sjukdom började tankarna sjunka in om vad jag egentligen varit med om. Insikten började komma och jag insåg att jag hade stått på kanten mellan liv och död och balanserat. Det är först nu jag inser jag att mitt tillstånd var betydligt värre än vad jag någonsin ville erkänna för mig själv. Läkarna hade inte en aning om vad det var för fel på mig (de funderar på att döpa sjukdomen till Gessle-feber) och döden var bara andetag bort. Jag slogs emot döden och jag vann på knockout.

Sådana händelser gör att man ställer sitt liv och sina val på sin spets. Man tvingas att tänka efter: Vad är viktigt här i livet? Vad är värdesätter man? Vad har egentlig mening? Är det en espressobryggare? Ja, det är det i och för sig, men jag har helt enkelt inte råd med det.

Men det finns faktiskt en sak som är viktigare än bryggaren - familjen.
Så vad gör man om man inte har någon familj. Vad gör man när ens bästa vän åkt dit för mordförsök och inte lär komma ut de närmaste 5-6 åren?

Man köper sig en familj!

Och det är det jag ägnat denna vecka till - skaffa kapital för att kunna köpa mig en familj. Efter ett tips från en vänlig bloggläsare så har jag begett mig in i den lukrativa bransch ni dödliga kallar pant. Jag har pantat och pantat och pantat och pantat. Sen gick jag och bajsa, sen pantade jag igen.

Och nu är målet uppnått, så här ser min familj ut.

Visst är han fin när han ligger där i magen? Efter det här inlägget är skrivet ska jag förlossa honom. Det blir en hemmafödsel, känns mer genuint och äkta. Jag har faktiskt tagit reda på könet redan innan födseln. Det är en kille och jag ska döpa honom till Roger, efter helgonet (Roger Moore, alltså).

Nu ska jag desinficera händerna och sedan är det dags för förlossning. Jag har en familj igen!!

Dag 554: FRISK

Jaha. Då var man tydligen frisk igen. Inte längre ont i halsen, håret har lagt ned sig ned istället för att se ut att tillhöra en igelkott på väg till psyket och ansiktets fåror har jämnat ut sig till det dockansikte jag känner igen. Kort och gott: Jag ser återigen ut som mig själv istället för Per Gessle.


Hur jag blev botad? Vad det var för sjukdom? På de frågorna får jag svara: "Det blev jag inte" och "Inte en jävla aning". Vaknade helt enkelt upp i dag och mådde fint. Läkarna stund runt mig och hummade ett tag....
- Då är du frisk, sa läkaren som såg ut att bestämma. Han hade det största stetoskopet.
- Är jag? Jaha. Vad var det för fel?
- Vill du vara frisk?
- Ehh.. ja.. det är klart jag vill
- Då är du är frisk. Hurra!
- Ok. Men vadå, hur vet du att jag är frisk?
- Stod inte håret åt alla möjliga håll förut, sa han och fingrade på sitt stetoskop
- Jo?
- Och du hade ont i halsen?
- Ja...
- Å du var fårig som om du hade blästrat dig i ansiktet?
- mmm... Men nu är jag som en docka igen, sa jag och smilade.
- Nåja. Det kan väl diskuteras. Men du är frisk i alla fall. Hurra!
- Hurra, instämde de övriga läkarna runt sängen när stetoskopmannen blängde till på dem.
- Men hur vet du att jag är frisk om du inte vet vad jag hade för sjukdom?
- Hur visste du att du var sjuk om du inte visste vad du hade för sjukdom?
- Va?
- Ja. Hur visste du att du var sjuk om du inte visste vad du hade för sjukdom?
- Jag... alltså..
- Precis! Du vet att du var sjuk för att jag sa det, eller hur?!
- Ja.. kanske det.
- Så var det. Och nu säger jag att du frisk. Förut sa jag sjuk, nu säger jag frisk. Du är frisk. Hurra!
- Hurra, sa de övriga läkarna.

Dag 552: Zlatan är ett ägg.

Vad kom först, hönan eller ägget? Det var ägget. Så det så.

Nästa fråga på menyn är om Zlatan är hönan eller ägget. Han är ett ägg, som spelar som en höna, orörlig och envis som en åsna. Han flyttar från klubb till klubb för att han ska "vinna den där jävla champions". Inter dög inte åt Zlatan, de kunde inte vinna Champions Leauge. Zlatan tänkte logiskt och flyttade till de som vann Champions senast - Barcelona.

Nu, efter att Inter slagit ut Barcelona från Champions, är det dags för Zlatan att inse att det inte spelar någon roll vilken klubb han flyttar till,det blir inget Champions. Och det beror inte på klubben, det beror på att det är dit Zlatan flyttat. Han kan flytta Europa runt utan att det gör någon skillnad, för där han är där vinner man inte Champions League.

Han är Hönan. Han är ägget. Han är Zlatan.

Dag 551: Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej

Det är inte ofta jag tillåter mig att bli upprörd över pressens fejkade rubriker vars enda mål är att väcka känslostormar. Men för detta kan inte ens mitt hjärta låta bli att blöda, ingen är så känslokall.

http://www.aftonbladet.se/brollopet/article7031209.ab

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka TT för denna artikel.