Jul igen

Vilken jul. Vilken fantastisk rutten jävla jul. Jag vet inte vad ni hade på ert julbord men hos mig serverades det inget annat än bittermandel, sura uppstötningar och ravioli.

Jag och Zlatko hade ett privat litet julbord i all avskildhet. Hans föräldrar bor ju i Danmark och en sån lång resa ger man sig ju inte ut på hur som helst, inte ens i juletid. Är man dessutom beroende av SJ:s tidtabell så måste man ju börja planera en sådan långresa kring midsommar. Det hade Zlatko inte gjort. Jag och Zlatko firade alltså jul tillsammans för att han är dålig att planera.

Vad kan vara trevligare än en julafton tillsammans med sin bäste och ende vän? En hel del. Men julen började i och för sig på bästa sätt och allt var frid och fröjd ända fram till julklappsutdelningen. Både jag och Zlatko tillhör det lite äldre gardet som är uppväxta med Kalle Anka på TV kl 15. Enda skillnaden är att vi nu tittar på det klockan 14, inspelat på VHS. Det är en egen liten tradition vi haft några år. Skön känsla av att få vara lite före alla andra för en gångs skull.

Själva julbordet flöt smärtfritt det också. Det var fullproppat med mat: Ravioli rullat som köttbullar, ravioli serverat i en glasburk som jag hade skrivit "sill" på, ravioli formad till små prinskorvar och, naturligtvis, ravioli serverat just som ravioli.

Sen var det alltså dags för julklappsutdelningen. Zlatko hade verkligen lagt manken till, jag fick "take on me" på singel (vinyl, såklart), med Morten Harkets autograf! Det är ju så stort och vacker att jag inte riktigt vet vad man ska säga. Jag försökte i alla fall visa min tacksamhet genom att gråta en skvätt, en björnkram och ett "tack så jävla mycket!" Bästa julklapp jag fått? Kan ni ge er fan på.

Så det var faktiskt inte helt utan skam jag räckte över mitt paket till honom.
- Tack, sa Zlatko. Blå långkalsonger, alltså?
- Ja. Blått är flått, försökte jag.
- Men det här är ju dina långkalsonger?
- Nej, det är dina. Du har fått dem.
- Jag har fått dina begagnade? Som du dessutom berättat för mig att du fått av din mamma, efter att du först gav dem till henne i juklapp - året innan! Du gav dem till din mamma, som gav tillbaka dem till dig julen efter.... och nu ger du dem till mig?
- Det är inte samma. Det här är nya. Andra kalsonger, samma färg.
- Men då kan väl du ta fram dina då?
- De är i tvätten, ljög jag.
Klart som fan det var mina (och morsans) begagnade. Hur skulle jag ha råd med nya långkalsonger? Och hade jag haft det hade jag ju köpt ett par till mig själv.
- Okej, sa Zlatko och himlade med ögonen.
- Jag svär på min morsas liv!
- Jaså?
- Ja! Jag lovar.
- Okej. Men jag VET att det här är dina, för tvättläppen är bortklippt, precis som på dina. Och det är litet skavt hål på högerknä, precis som på dina. Det är dina!

Det var här storbråket började. Visst hade vi båda fått i oss några snapsar för mycket (sjukhussprit), men jag var verkligen förbannad! Vad är Zlatko för jävla vän egentligen? Om han nu visste att det var mina hur kan han då låta mig svära på min morsas liv?!

Hur kan han vara beredd att offra min mammas liv bara för att få rätt! Mördare! För jag svor ju faktiskt på hennes liv, och jag ljög. Jaja, dör hon nu vet vi alla vems fel det är. Zlatkos.



God fortsättning på er!

Duttande mannen

Snor ännu ett inlägg från en annan blogg. Detta inlägg gillar jag så mycket för att det fungerar som tröst, en snuttefilt. Det skänker en insikt om att man inte behöver leva ett normalt och strömlinjeformat svenssonliv. Det gäller bara att hitta sin nisch och sedan hålla sig till det. Dessutom delar han och jag erfarenheten att det är ganska svårt att ha att göra med "Starta Eget" nissarna.
Håll till godo!

Duttandemannen

"Du är vad du gör. Inte vad du gjorde, inte vad du borde. Du är vad du gör". - Just D

I många år visste jag precis vad jag var. Jag var en allsvensk fotbollspelare, med en landskamp på meritlistan. Jag hade alltid varit fotbollsspelare och skulle alltid vara fotbollspelare. Säsongerna gick och det blev tyvärr ingen mer landskamp, men jag var lik förbannat fotbollspelare och kung i staden där jag spelade. Damerna stod på kö, och det är inte utan stolthet jag kan berätta att jag aldrig bjöd en enda tjej på en drink, men blev bjuden på flertalet.

Jag tränade fotboll och hade inte en tanke på morgondagen, om det inte var för att det var match dagen efter träningen. Men dagen då allting skulle ta slut kröp allt närmare.

Jag minns tydligt när jag för första gången skällde ut en av juniorerna som var uppe och tränade med oss i A-laget.
- Kom för fan inte upp i A-laget och kör upp några armbågar i ansiktet på mig. Då klipper jag direkt, din jävla junisfitta!
Så här i efterhand kan jag se att det i själva verket var aggressioner över att han under sommarträningen blivit så mycket snabbare att han helt enkelt sprang ifrån mig. Efter ytterligare en vecka insåg jag att han inte alls hade blivit snabbare, det var jag som hade blivit långsam.

Det blev segare att komma upp ur sängen för varje träning. Som om det inte var nog med det - det blev segare att komma i säng efter varje krogbesök.Stående bakifrån fick bli en ofrivillig favorit. Voltarentabletterna blev fler och fler och mitt vänstra knä såg ut som en blodsprängd pung mest hela tiden.
Det var helt enkelt dags att sluta. Inte för att jag valde det utan för att kroppen bestämde det.

Men vad skulle jag göra? Vem skulle jag bli nu när det var dags att bli vuxen? Nu var jag en av de som jag läst om - elitidrottarna med problem att komma in i en vardag när idrottslivet är slut och rampljuset slocknat.

Jag hade inte en aning om vad jag skulle bli? Vad kunde jag? Så på en familjemiddag hände det. Jag och min svåger har alltid slängt lite käft med varandra, så även den här gången. Eller käft och käft. Han försöker reta mig och jag kontrar bara med "men jag har ändå liggat med fler tjejer än dig". Han hade ingenting att komma med, jag är grym på att slänga käft.

Och nu satt min svåger vid bordet och skröt vitt och brett om hur han hade fått en nytt jobb som datanisse någonstans, och hur jävla bra han skulle tjäna.
- Då vet jag vem jag ska ringa om jag får dataproblem, sa jag hånfullt och skrattade. Jag är som sagt grym på att slänga käft.
- Och jag vet vem jag ska ringa om jag behöver någon som kan dutta till 100, sa min svåger.

Och det var då det slog mig!! Alla ska vi göra det vi är bra på, och jag är bra på att dutta. Riktigt bra. Dessutom är duttande en tjänst som i stort sett ingen annan erbjuder. Visst, det finns ju han den där tjomen som reser runt i massa köpcentrum och duttar flera tusen gånger. Men ingen som duttar för hushållsbehov, vilket är kring 100 duttar. Jag hade hittat min nisch! Här retar jag bara min svåger och som tack ger han mig världens bästa råd!
Nu gällde det bara att nå ut till massorna.

Det vore verkligen ett understatement att säga att de var något tveksamma till min idé på Starta Eget Centrum. Men till slut tror jag de insåg det briljanta i min idé, jag fick i alla fall 225 kronor till att köpa en boll och en pump. Därefter började jag i mindre skala.

Jag duttade till 100 när min lilla Klara gick ut ettan, och därifrån spred sig ryktet. Jag duttade på barnkalas, julfester, årsmöten, svensexor. Ja, jag fanns till hands för den som behövde mitt duttande, och jag duttade till 100. Inte till 99. Inte till 101.
Det gäller att hitta sin nisch, och min nisch är att jag duttar till 100.

Till en början var det bara ett sätt att känna ihop till mitt levebröd. Men med tiden blev det någonting mer, någonting större - glädje. Numera brukar jag lite skämtsamt säga att jag är en glädjespridare. Duttandet fungerar även som någon form av terapi, tror jag. Både för mig och de jag duttar för. Under de 100 tillslagen jag ger bollen så blir det en speciell kontakt mellan mig, publiken och bollen. Varken jag eller åskådarna har tid till att tänka på sina problem. Det finns ingen tid till att fundera på varför mitt knä fortfarande ser ut som en blodsprängd pung, varför min svåger hela tiden ringer och pratar med min fru, men aldrig vill prata med mig. Det finns bara tid till att fokusera på duttningen..1...2...3...4...5...6...7....8... terapi.

Med duttningen som grund har jag sedan utökat min verksamhet till att föreläsa, främst ute i förorterna. Jag är själv uppväxt i förorten, och kidsen jag är ute och snackar med känner igen mig allihopa (senast förra veckan var det en grabb som skrek "Brosan len, det är snubben som har en pung på knäet").
Mitt uppdrag i förorten är enkelt - jag är där för att ingjuta mod i ungdomarna. Få dem att första att dem är viktiga och att de har samma chans som alla andra att bli precis vad de vill.
I alla fall om de vill bli fotbollsspelare

När jag är ute och föreläser gör jag det som en representant för idrotten, och naturligtvis berättar jag hur underbart det är med idrott. Men det största skälet till att jag är ute i förorten och föreläser är för att vara just en förebild, så att kidsen kan se att det kan gå riktigt bra för en, även om man inte råkar vara född i den bästa delen i stan. Få dem att förstå att cigg och kicka pensionärer inte är något att sträva efter. Utan att de istället ska ta efter mitt exempel och satsa på idrotten, som är en bra väg till framgång.

Eller det är egentligen den enda vägen till framgång. Eftersom de är för korkade för att bli läkare, ingenjör eller något annat. Det antar jag i alla fall att de (vi) är, för jag har aldrig sett några läkare eller ingenjörer ute i förorten och föreläst som positiva förebilder och sagt att allt är möjligt.

Men min positiva bild finns därute och den säger till kidsen: "Vill du bli en del av det svenska samhället och bli accepterad - Ja, då ska du spela fotboll, eller möjligen boxas".
För det är ju så enkelt att svensken gillar fotboll och då är det bra att kunna. Dessutom får man inte vara full när man spelar fotboll (fast när man kommenterar får man tydligen det. Konstigt. Måste fråga Ralf Edström om det någon gång), på så sätt är fotbollen en väg bort från alkoholen.

Det går inte bara att stå där uppe scenen och vara trist och tråkig, så efter föreläsningarna så brukar jag dutta för ungarna. Till 100. Sen snackar jag lite med grabbarna, berättar om alla brudar jag varit med, att jag aldrig bjudit på en drink, men fått massor. Jag är en förebild, helt enkelt. Det känns verkligen bra att kunna ge tillbaka till samhället och förorten på det här viset.

"Du är inte vad du gör, du är inte vad du borde. Du är vad du gjorde"
Glenn Cornellius - fd fotbollspelare.

Så grymt inspirerande! Nu ska jag bara försöka hitta min nisch. Tror det kan bli extra svårt för mig eftersom jag inte har någon svåger, men jag ska göra mitt bästa.

Number of the beast

Jag har hittat guld! Kanske inte i dess bokstavliga mening, men verkligen inte långt ifrån. När jag var ute och surfade på internets vågor hittade jag till en blogg vars visdom tycks vara oöverskådlig. Det är skrivet av någon som 2008 vann 134 miljoner på lotto. Jag tar inte alls åt mig äran för kommande inlägg, det är snott rakt av. Låt er inspireras!

"I dessa arbetslöshetens tidevarv blir vi itutade att man måste kämpa hårdare; Jobba med sånt man inte gillar, ta ansvar för sin situation, bidra till samhället. Förhoppningen är att den här bloggen ska ge dig ett alternativ, andra idéer, se att det finns andra stigar att gå. Stigar där det inte är massa svampplockare som stannat till och kissat ned hela vägkanten.

Många tror att min framgång handlar om tur. Att lotto på något sätt skulle vara tur, men så är det ju såklart inte. Man är sin egen lyckas smed, och precis som med allt annat arbete handlar det om att arbeta hårt. Framförallt så handlar det om att tro på sig själv, även om ingen annan gör det. Och precis så var det för mig. Många är olyckskorparna som kraxat i mina öron under åren.
- Ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb?
- Det är väl inget yrke att spela på lotto?
- Lotto handlar ju ändå bara om tur?
Så sa de alla, de som trodde att de visste något.

"nej", "jo", och "nej", svarade jag på deras kommentarer. Jag gillar att hålla det kort och istället fokusera på det viktiga. Och till slut blev jag belönad för att jag trodde på mig själv, aldrig gav upp och vägrade att lyssna på andras "goda" råd.

För hur hade det gått om jag hade lyssnat på andras goda råd? Vad hade hänt om jag hade lyssnat på Berit i kiosken? Hade jag vunnit 134 miljoner då? Nej, det är klart jag inte hade, för då hade jag ju haft med nummer 7 på raden, Berits favoritnummer.
Och då hade jag suttit här med bara 6 rätt + ett tilläggsnummer, och knappt 20000 kr i vinst istället för de 134703144 kr jag faktiskt vann.

Och visst, på ett vis kan jag förstå Berit och hennes lockelse för 7:an. Det är många som tilltalas av 7:ans någon uppnosiga stil och kantiga attityd. Men det jag gäller att se förbi det. Det gäller att se in i själen på numren. Och för den som kan den konsten (alltså jag) var det hur tydligt som helst - nr 7 ska inte vara med på raden.

Och det finns massor med sådana fallgropar folk ramlar rakt ned i. Hur många lottorader är det inte man ser med nummer 6. För att de ska skoja till det lite.
- Klart jag ska ha sex, säger de och flinar.
Ja, om ditt mål är vara rolig (även om jag finner skämtet lite väl grovt) är det klart du ska ha nr 6 , men inte om du vill bli miljonär som mig. När allt kommer omkring är ju 6:an inget annat än en 9:a som fått hela sin tillvaro vänd upp och ned."

Guld, mina vänner. Guld! Sparandet är redan inlett för att kunna lämna in en lottorad i slutet på månaden.Bara hoppas att han/hon skriver något mer innan dess. Adressen till bloggen? Skulle inte tro det va? Vinsten är min.

Back to School

Inte en inlägg på flera månader. Vad kan man säga om en sådan sak? Man kan säga att jag ganska direkt efter mitt senaste inlägg fick ett jobb! Lagom till när skolorna började ringde Vikariepoolen och sa att jag skulle bege mig till en mellanstadieskola. Jag behövdes som resurs i en klass.
JAG
BEHÖVDES
RESURS

Ni förstår själva det känslomässiga dragspel som rullades fram i min kropp och började spelade en polka. Ett jobb! Ett riktigt jävla jobb. Med lön!

Jag slängde mig på cykeln och cyklade som en ursinnig tok stående till skolan. Stående, dels för att det går snabbare om man cyklar så, men framförallt för att det är den där cykeln som jag hittade under en sadel och att det gjort fruktansvärt ont de gånger då jag suttit ned och cyklat.

Väl framme blev jag direkt inskickad i den verklighet skolan kallade 5B. Vi började dagen med att sitta i en stor ring och så fick alla i ringen presentera sig, så att jag skulle lära mig namnen så fort som möjligt. Det märktes ganska tidigt att barnen inte var särskilt mogna. Nån i ringen fes och sedan skrattade alla ungarna i typ tre minuter. Vadå, hur kul kan det vara med en fis?
När alla hade skrattat klart så undrade jag om det de brukar kalla ringen för fisringen. Då skrattade ungarna i fem minuter till. Läraren i klassen såg dock något surare ut. Så här i efterhand kan jag ångra att jag sa det. Och även att jag fes, men det tryckte verkligen på.

Efter det så skickades det runt en sten i ringen och den som hade stenen fick berätta vad de hade gjort i helgen, så även jag. Det var som det brukar vara, killarna hade spelat fotboll och tjejerna hade inte spelat fotboll.

Sedan var det dags för första lektionen, matematik. Jag briljerade verkligen med mina kunskaper. Jag hjälpte alla som ville ha hjälp. Och det kändes så underbart att kunna hjälpa någon, att veta mer än vad de visste. Det var en härlig känsla att få vara bra på något. Till slut hjälpte jag även de som inte ville ha hjälp. Jag gick bara förbi ungarnas matteböcker och tittade vilket tal de var på och levererade svaret direkt.
- 6*6? 36! Booom
- 7*8? Sitt på en potta. Det är 56. Booom!
- Om X+7 är 10 vad är då X? Linus, jag säger dig det här: X är 3! Boooom!

Min entusiasm gick väl lite över gränsen och läraren, Erika, tog mig lite sidan av och viskade i mitt öra.
- Det räcker om du hjälper eleverna som räcker upp handen. Sen kanske du inte behöver ge svaret direkt. Och du behöver absolut inte säga booom efter varje gång du hjälp någon.

Hon hade rätt. Det vara bara att jag hade blivit lite ivrig i min önskan att få hjälpa och att jag blev lite hög på kicken av att känna mig smart. Men det ändrades ganska fort när det var dags för andra lektionen, svenska. Då fick alla ett spel med bilder på. Sen skulle kidsen uttala det på bilden och höra efter om det var mjuk eller hård vokal.
- Kamel. Kaamel. Kammel. Tyvärr Frippe. Jag vet faktiskt inte riktigt själv. Du får fråga Erika.
Visst, jag vet att Kamel stavas just Kamel. Men vad fan. Hård eller mjuk? Inte vet jag. Så jag höll mig mest i periferin under svenskan.

På rasten höll jag mig inte riktigt lika mycket i periferin. Direkt när jag kom ut på skolgården så möttes jag av några gapiga grabbar i sexan som åkte kickebike. Sanningen är att jag inte klarar att se en kickbike efter fängelsesmugglingen. Så det blev lite tjafs med grabbarna. Men efter att jag skällt ut dem rätt ordentligt om det omoraliska i att åka kickbike så tog dem sina kickar och gick in på skolan. Strax därefter kom de ut igen, med Erika i släptåg. Återigen blev jag kallad lite till sidan av henne. Hon talade om att det måste vara ett missförstånd, för barnen får visst åka kickbike. Sen sa hon att jag kunde skulle gå över på lekis istället (som delar skolgård med skolan) och hjälpa till där under rasten. Så blev det.

Väl på lekis blev jag snabbt utmanad av två sexåriga grabbar, Leo och Max, på fotboll. De två mot mig.
- Klarar ni verkligen det? skojade jag. Jag skulle ju naturligtvis låta dem vinna hur som helst.
- Ja, sa Max.
- Ja, sa Leo.
De var inga snackpåsar direkt.
- Vi börjar med en straff, sa Max.
- Jaha? Varför då?
- Det gör vi alltid när vi spelar mot Leif, sa Max.
- Okej, Då kör väl på samma regler nu.
Max la första straffen, men tyvärr för honom så hamnade den i stolpen.
- Straff igen, sa Max och la upp bollen på straffpunkten igen.
- Va? Varför är det straff igen?
- Du räddade ju inte straffen. Men jag missade inte heller, sa Max självklart.

Återigen stod jag helt blickstilla och Max lyckades rulla in bollen.
- Jaaaaaaaaaaa, skrek han och sprang runt i en lite halvtöntig segergest innan han hämtade bollen från målet.
- Snygg straff, berömde jag.
Max la upp bollen på straffpunkten igen.
- Vad gör du nu då? undrade jag.
- Nu ska Leo lägga straff, sa Max.
- Men du sa ju att ni börjar med EN straff?
- En straff var såklart. Leo måste ju också få lägga en straff. Annars blir det orättvist.
- Det är klart det blir det, sa jag.

Utan att överdriva så sköt Leo straffen 10 meter utanför mål, men dessutom 5 meter för kort.
- Vill du lägga om den? undrade jag snällt.
- Nej. Det är fusk, sa Leo.

Nu var det dags för match på allvar. Jag gjorde mitt bästa för att fejkspela. Tappade bollen lite här och där och de få gånger jag tog mig ända fram till en målchans så såg jag till att skjuta rakt på Leo i målet. Smågrabbarna gjorde 2-0, 3-0. Sen fick de en straff när Max snubblade på bollen! Jag skrattade gott.
- Det är klart det är straff. Det var fult av mig.
Max sköt straffen och och jag fick en hand på bollen (hade ju redan gett dem 3-0) som smet strax utanför vänstra stolpen.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
Han passade den rakt in till Leo som återigen sköt 10 meter utanför mål.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
- Hörna? Varför är det hörna igen? Jag nuddade ju inte bollen!
- Neeeej,sa Max med ett tonfall som talade om att han pratade självklarheter. Men du vill ju inte ha hörna vid ditt eget mål. Du vill ju inte göra självmål. Alltså är det vår hörna.
- Hahaha. Okej. Det låter bra.
Fast jag måste erkänna att jag började bli lite småsur nu. Hittade de på reglerna direkt under matchen heller?

Även på den här hörnan sköt Leo 10 meter utanför och de fick hörna återigen. Men på hörnan efter så såg jag till att ställa mig 10 meter utanför och kunde därför rädda Leos nästa skott. Eftersom smågrabbarna ledde med 3-0 tänkte jag att kunde göra ett mål innan jag släppte in ännu ett. Så jag tog bollen och gav mig av, jag dribblade förbi Max och sedan väntade jag in honom och dribblade förbi honom igen.
- Gult kort, skrek Max
- Va? Varför?
- Dribblar för mycket!!
- Dribblar för mycket?
- Ja! Du får dribbla en gång bara.
- Jaha. Men vadå, brukar Leif få gult kort för att han dribblar för mycket?`
- Nej!
- Varför får jag det då?
- Leif dribblar inte för mycket.

Snacka om bortdömd! Jag lät dem göra 4-0, 5-0, 6-0, 7-0. Efter 8-0 så hör jag hur Max säger.
- Du. Vi spelar inte vårt bästa. Han är ju jättedålig.
Nästa gång Max kom springade så klippte jag honom direkt!
- Boooom! Glidtackling! Vem är dålig nu då, va!?

Mer match än så blev det faktiskt inte. Både sprang in gråtandes. Det dröjde väl inte mer än två minuter innan jag satt inne på rektorsexpeditionen.
- Så vårt samarbete är avslutat, sa rektorn.
- Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det bara svartnade. Det är inte alls likt mig. Hade ju gett dem ledningen med 8-0. De fuskade hela tiden ändå.
- Så som du uppförde dig på fotbollsplanen kan man bara inte göra. Men du hade fått gå hem hur som helst, det var bara det att jag inte haft tid att prata med dig förrän nu.
- Jaha?
- På samlingen i morse. När ni berättade vad ni gjort i helgen.
- Ja?
- Sa du då nåt i stil med, jag blev så jävla dyng?
- Mmm
- Zepko söp mig totalt under bordet?
- Nej, det sa jag inte. Han heter Zlatko. Inte Zepko.
- Men du sa att han söp dig totalt under bordet?
- Mmm
- Sen fortsatte du med att berätta om att du gick hem med världens fulaste brud?
- Japp.
- Men du var glad för att du somna? Henne vill man inte donka?
- Donka? Pumpa. Henne vill man inte pumpa.
- Och det här är saker du tror man ska säga på samlingen?
- Men det är ju bara otur. Jag dricker knappt aldrig. Vilken annan helg som helst så hade jag sagt något helt annat. Att jag spelat tv-spel, hittat stolar, eller vad som helst. Men jag trodde man skulle vara ärlig mot barn? Att säga sanningen.
- Inte alltid. Verkligen inte alltid.

Just eftersom det här var ett riktigt jobb, som hade gett betalt, så tror jag fallet blev längre än vad det brukar bli. Jag vet inte riktigt om jag är tillbaka på banan än i dag.

Dag 651: Vilken hjälte

Jag har en ide om en actionserie. Det handlar om en kille som inte får dagens tidning, utan morgondagens. När han läser om brott och mord i tidningen gör han det innan de i själva verket har skett, sedan ger han sig ut för att förhindra dem och samla hjältepoäng.

"Men den här serien finns ju redan? Tror skiten gick på TV3", tänker ni. Visst. Men det finns en tvist. Det gör det alltid.

Vår hjälte TROR att han får morgondagens tidning, i själva verket är det så att han får gårdagens tidning. Han är helt enkelt alltid för sent ute. När han läser om en eldsvåda och beger sig dit för att rädda en katt så kommer han till en förkolnad grund. När han ska förhindra ett mord är det bara blodfläckar kvar på platsen när han anländer.

Varför jag vill göra denna serie? Enkelt. Vore trevligt att se någon annan än mig misslyckas varenda jävla gång.

Dag 626: Arbetslös igen.

Efter 64 matcher så är det väl bara inse att man är arbetslös igen.

Holland - Spanien i final. I halvtid så ger experterna Holland beröm för att de ligger rätt i positionerna och lyckas stänga Spanien ganska bra. I en VM-final så är alltså kravet på det ena laget att de ska lyckas kväva det andra laget? Att Holland i princip inte har något eget anfallsspel är ingenting som tas upp. Ett av världens två bästa lag har alltså inga högre krav på sig än att lyckas kontrollera sin motståndare? Kul. Spanien fick istället kritik för långsamt passningsspel.

Nu slutade det lyckligt. Men egentligen var inte det viktiga att Spanien vann, det viktiga var att Holland inte gjorde det. Holland gör precis som vanligt - förlorar VM-finaler. Enda skillnaden är att nu kommer inte ens någon komma ihåg dem för deras vackra spel.

I morgon är det dags att återanmäla sig hos arbetsförmedlingen igen. För låt oss vara ärliga, under den senaste månaden har jag INTE stått till arbetsmarknadens förfogande. Men nu är jag så jävla förfogad att det förstår man inte!

Dag 613: Ögonöppnare

Under de senaste dagarna har mina ögon öppnats. Ordentligt. Jag tror att jag varit för hård emot mig själv och mina förmågor. Jag har förbannat mig själv för att jag inte lyckas skaffa mig ett ärligt arbete, men nu har jag insett att jag har strypt mig själv arbetsmarknadsmässigt (har även hänt att jag strypt mig själv för att piffa upp sexlivet, men det är en helt annan historia).

Många är de platsannonser jag sett och tänkt "Det här kan vara något för mig". En tanke som raskt följs av "Nej. Jag är inte tillräckligt bra på det. Finns ju de som är mycket bättre. Ingen idé jag söker det jobbet". Men under de senaste dagarna inser jag att jag bara sätter begränsningar för mig själv. Hindrar min egen framgång.

Inte fan tänkte linjemannen mellan Tyskland - England "Nej, det finns nog andra som är bättre på det här är än mig, ingen idé jag ansöker". Antagligen tvärtom, han ville absolut till VM och visa världen hur duktig han är på sin sysselsättning.

Som om inte det var nog så såg jag i dag boken "Grilla med Börje Samling". I presentationstexten så står det att det är "den ultimata grillboken".
Va? Grilla med Börje Salming? Varför då?

Jag har strypt mig mer än vad jag någonsin kunde drömma om. Detta öppnar ju vägar jag inte ens trodde fanns. Jag har alltid trott att självinsikt är någonting bra. Det visar sig ju vara precis tvärtom. Man ska inte ha några som helst insikter om vad man är bra på, vad man kan och vad man inte kan. Halvblinda springer på linjen i VM, gamla hockeyspelare ger ut kockböcker.

Möjligheterna är obegränsade.

Nu ska jag sätta mig och slipa på ett första manus till min bok "Hur du skaffar dig ett jobb".

Dag 595: Inte ett hår så långt ögat kan nå

Det här med unibrow måste räknas som ett av de projekt jag gått in mest helhjärtat i. Den 19 maj var jag och storhandlade mängder med ravioli, mjölk (På Liedl, den som håller i typ en månad, hur fan det nu är möjligt?), Regain och EN folköl. Väl hemma igen barrikadera jag mig i lägenheten.

Löftet till mig själv var enkelt: Jag kliver inte ur lägenheten, ringer eller använder internet förrän jag har odlat mig ett riktigt mustigt unibrow. Idéen kändes inte sämre av att jag som en bonus skulle få spendera massor av kvalitetstid med min ögonsten Roger(tamagotchin).

Jag har nu haft Regain mellan ögonbrynen i drygt tre veckors tid, hällt en cl folköl mitt mellan ögon varje dag. Öl ska ju sätta fart på hårväxten, sägs det. Tro mig, det gör det inte. Jag har spenderat 15 av dygnets 24 timmar med pannan under en glödlampa, i förhoppning om att det ska få fart på hårväxten.

Men Nada. Noll. Zip. Zero. Nada (ja, nada igen. Jag är inget lexikon). Inte ett jävla fjun ens! Och nu är maten slut, precis som mitt hopp. Så vad mer kan jag göra än att erkänna mina brister och ge mig ut i världen och på internet igen.

Det är bara inse fakta: Jag är inte av det rätta unibrow-virket.

Eller kanske ska man inte ge upp? Jag minns så väl när min lärare sa åt mig i sjuan: "Det är inget att oroa sig för, alla får hår där för eller senare". När hon sa det trodde jag inte på henne - jag skulle aldrig få hår. Men till slut fick hon ju faktiskt rätt. Vilken lättnad det var. Precis innan min 20-årsdag.

Det var visserligen inte unibrow håret min lärare pratade om, men samma sak kanske gäller för det? Och egentligen tror jag inte att jag var så sen med det andra håret heller, det var nog bara ett resultat av att man var enda svensken i klassen. Då blir pressen gigantisk. Hadji hade ju för fan hår på ryggen i trean, Zelik rakade sig redan i fyran och började bli flintskallig i 8:an. Trist för honom, men han var ett givet kort när det gällde att köpa ut på systemet.

Så kanske ska man inte ska ge upp hoppet? Jag kanske bara är lite sen in i unibrowstadiet.

Hadji håller låda på studenten

Dag 571: Nyckeln till framgång

Som ni förstår har jag lagt så gott som all min tid på familjen, på Roger. Det är viktigt att ge de små en trygg start i livet.

Måste erkänna att jag oroar mig en hel del för hur Roger ska se på mig när han blir lite äldre, jag ska ju vara hans förebild. Men det är bara att inse att jag inte är någon vidare förebild. Jag har inget jobb, ingen status, inga pengar, jag är ingen bidragande kraft i samhället. Men i och med att Roger kommit till världen tror jag att fått den motivation jag behöver för att verkligen göra det lilla extra för att lyckas.

Jag har suttit hemma och studerat, funderar, klurat och lurat. Hur får man framgång egentligen? Vad är det som behövs?

Framgång föder framgång, sägs det ju. Men det är ju en sak, men om man inte får den första framgången då? Vad gör man då? Finns det någonting man kan göra för att hjälpa den första framgången på vägen? Ja, jag tror mig hittat lösningen!

Unibrow!

Liam Gallagher. Ett klassiskt unibrow

Bill Berry (trummis i REM) med ett unibrow som får Liam att tro att han inte har unibrow.

Fellaini, stjärna i Everton och Belgiska fotbollslandslaget.

Det här är inga tillfälligheter! Så det jag har lagt min tid på senaste veckan är helt enkelt att försöka odla ett Unibrow. Men det visade sig vara ganska svårt. Jag inledde med att raka mig mellan ögonen, i förhoppning om att håret där sedan skulle växa ut kraftigare. Det har tyvärr inte gett resultat så här långt. Jag har provat diverse gödningsmedel, men mer än klåda och utslag har det inte gett.

Någon smart människa där ute kanske vill invända: "Bill Berry, han i REM, han är inte kvar i bandet. De är bara bara tre i REM nu".
Jag kan bara hålla med. Bill fick hybris, ville göra sig populärare hos damerna och vaxade sig mellan ögonbrynen. Han fick naturligtvis sparken från bandet direkt.

Jag menar inte att det blir instant succes bara för att man har ett unibrow, eller att man inte kan göra succe utan unibrow. Det kan man ju naturligtvis göra. Men chansen är större med ett riktigt rejält unibrow. Statistiken är övertygande - unibrows är överrepresenterade bland framgångsrika människor. Det är egentligen relativt få som har fått gudagåvan unibrow, men det är en väldigt stor % av dessa som blir framgångsrika.

Men det finns naturligtvis en baksida på unibrow-myntet och det är att det antingen blir himmel eller helvete. Inget där i mellan. Blir man inte den firade stjärnan så kan man räkna med att man blir byfånen. Den som tjejerna fnissar sitt elakaste fniss åt. Man kan räkna med att man blir mobbad, hånad, rånad och inte särskilt förvånad om man åker på stryk.

Nu är frågan om jag blir fånen eller stjärnan!

Dag 561: Storken levererar

En lång frånvaro. Men det finns skäl, mina vänner. Det gör det alltid.

Några dagar efter tillfrisknandet från min allvarliga sjukdom började tankarna sjunka in om vad jag egentligen varit med om. Insikten började komma och jag insåg att jag hade stått på kanten mellan liv och död och balanserat. Det är först nu jag inser jag att mitt tillstånd var betydligt värre än vad jag någonsin ville erkänna för mig själv. Läkarna hade inte en aning om vad det var för fel på mig (de funderar på att döpa sjukdomen till Gessle-feber) och döden var bara andetag bort. Jag slogs emot döden och jag vann på knockout.

Sådana händelser gör att man ställer sitt liv och sina val på sin spets. Man tvingas att tänka efter: Vad är viktigt här i livet? Vad är värdesätter man? Vad har egentlig mening? Är det en espressobryggare? Ja, det är det i och för sig, men jag har helt enkelt inte råd med det.

Men det finns faktiskt en sak som är viktigare än bryggaren - familjen.
Så vad gör man om man inte har någon familj. Vad gör man när ens bästa vän åkt dit för mordförsök och inte lär komma ut de närmaste 5-6 åren?

Man köper sig en familj!

Och det är det jag ägnat denna vecka till - skaffa kapital för att kunna köpa mig en familj. Efter ett tips från en vänlig bloggläsare så har jag begett mig in i den lukrativa bransch ni dödliga kallar pant. Jag har pantat och pantat och pantat och pantat. Sen gick jag och bajsa, sen pantade jag igen.

Och nu är målet uppnått, så här ser min familj ut.

Visst är han fin när han ligger där i magen? Efter det här inlägget är skrivet ska jag förlossa honom. Det blir en hemmafödsel, känns mer genuint och äkta. Jag har faktiskt tagit reda på könet redan innan födseln. Det är en kille och jag ska döpa honom till Roger, efter helgonet (Roger Moore, alltså).

Nu ska jag desinficera händerna och sedan är det dags för förlossning. Jag har en familj igen!!

Dag 554: FRISK

Jaha. Då var man tydligen frisk igen. Inte längre ont i halsen, håret har lagt ned sig ned istället för att se ut att tillhöra en igelkott på väg till psyket och ansiktets fåror har jämnat ut sig till det dockansikte jag känner igen. Kort och gott: Jag ser återigen ut som mig själv istället för Per Gessle.


Hur jag blev botad? Vad det var för sjukdom? På de frågorna får jag svara: "Det blev jag inte" och "Inte en jävla aning". Vaknade helt enkelt upp i dag och mådde fint. Läkarna stund runt mig och hummade ett tag....
- Då är du frisk, sa läkaren som såg ut att bestämma. Han hade det största stetoskopet.
- Är jag? Jaha. Vad var det för fel?
- Vill du vara frisk?
- Ehh.. ja.. det är klart jag vill
- Då är du är frisk. Hurra!
- Ok. Men vadå, hur vet du att jag är frisk?
- Stod inte håret åt alla möjliga håll förut, sa han och fingrade på sitt stetoskop
- Jo?
- Och du hade ont i halsen?
- Ja...
- Å du var fårig som om du hade blästrat dig i ansiktet?
- mmm... Men nu är jag som en docka igen, sa jag och smilade.
- Nåja. Det kan väl diskuteras. Men du är frisk i alla fall. Hurra!
- Hurra, instämde de övriga läkarna runt sängen när stetoskopmannen blängde till på dem.
- Men hur vet du att jag är frisk om du inte vet vad jag hade för sjukdom?
- Hur visste du att du var sjuk om du inte visste vad du hade för sjukdom?
- Va?
- Ja. Hur visste du att du var sjuk om du inte visste vad du hade för sjukdom?
- Jag... alltså..
- Precis! Du vet att du var sjuk för att jag sa det, eller hur?!
- Ja.. kanske det.
- Så var det. Och nu säger jag att du frisk. Förut sa jag sjuk, nu säger jag frisk. Du är frisk. Hurra!
- Hurra, sa de övriga läkarna.

Dag 552: Zlatan är ett ägg.

Vad kom först, hönan eller ägget? Det var ägget. Så det så.

Nästa fråga på menyn är om Zlatan är hönan eller ägget. Han är ett ägg, som spelar som en höna, orörlig och envis som en åsna. Han flyttar från klubb till klubb för att han ska "vinna den där jävla champions". Inter dög inte åt Zlatan, de kunde inte vinna Champions Leauge. Zlatan tänkte logiskt och flyttade till de som vann Champions senast - Barcelona.

Nu, efter att Inter slagit ut Barcelona från Champions, är det dags för Zlatan att inse att det inte spelar någon roll vilken klubb han flyttar till,det blir inget Champions. Och det beror inte på klubben, det beror på att det är dit Zlatan flyttat. Han kan flytta Europa runt utan att det gör någon skillnad, för där han är där vinner man inte Champions League.

Han är Hönan. Han är ägget. Han är Zlatan.

Dag 551: Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej

Det är inte ofta jag tillåter mig att bli upprörd över pressens fejkade rubriker vars enda mål är att väcka känslostormar. Men för detta kan inte ens mitt hjärta låta bli att blöda, ingen är så känslokall.

http://www.aftonbladet.se/brollopet/article7031209.ab

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka TT för denna artikel.

Dag 550: Ett virrvarr av prover

Hej på er läsekretsen. Jag ber om ursäkt att jag inte uppdaterat på länge men det hjar sina orsaker. Jag har blivit hastigt sjuk och har helt enkelt inte haft orken att sitta vid datorn. Istället har jag legat till sängs och kollat på underbara repriser av världens bästa TV-serie, Top Model.

Nu undrar ni säkert vad det är som är fel på mig, vilken sorts illdåd till sjukdom jag drabbats av? Det gör läkarna också. Det har gått så långt att det inte längre finns några prover att ta, läkarna samlas istället runt mig i ring och kör uteslutningsmetoden med allehanda mediciner. "Den här sprutan hjälpte inte så då är det alltså inte mässlingen". Så där håller det på.

Bieffekterna av detta ytterst tunga medicinerande är stora. Min hals har svullnat och jag har vattkoppor på stämbanden, dessutom har min ansiktsform förvridits i plågor. Jag ser numera i princip exakt ut som, och låter som, Per Gessle. Ett öde värre än det faktum att sjukdomen gör att jag varken kan äta eller dricka.

Nåväl, nu börjar snart Top Model. Jag skriver igen senare.

Dag 544; Ludde börjar plugget

Det här är Luddes första dag i skolan. Luddes fröken heter Jenny. Hon verkar jättesnäll, tycker Ludde.

Det här är Ludde första skolrast. Helst skulle Ludde vilja hoppa hopprep med tjejerna. Men Ludde tror att de andra killarna skulle bli arga då, så Ludde går till fotbollsplanen. Könsroller kallas det. Könsroller gjorde även att Ludde inte kunde få en rosa stålman-dräkt på sin födelsedag, fast Ludde älskar rosa. Det och att Luddes mamma köpte öl för pengarna.

Nu har alla valts in i varsitt lag. Alla utom Ludde.
- Ni får ta förstapladdaren, säger en kille i 3:an.
- Vi vill inte ha honom, säger han som väljer i det andra laget.

Ludde vänder sig om går och går bort från fotbollsplanen. Ludde är nära att börja gråta. Då ropar någon:
- Vänta! Du och jag kan spela! Det är min första dag också.
- Det kan vi väl göra, säger Ludde.
- Vad heter du? undrar den nya killen
- Ludde, säger Ludde.
- Ludde. Vilket fint namn. Jag heter ICAnder. Du och jag ska bli bästisar.

Dag 540: Ludde part II

Efter alla positiv respons jag har fått så har jag beslutat mig om att fortsätta på samma saga i hopp om att en dag ha tillräckligt många sidor för att ge ut en barnbok. Nu är det kanske en överdrift att påstå att det är speciellt mycket respons, men både Zlatko och Staffan Westberg har visat uppskattning.

Idag lyser morgonsolen genom fönstret på Ludde. Fåglarna kvittrar och sommardagen gryr. Det tycker Ludde är mysigt. Det tycker Luddes mamma också är mysigt. Då brukar hon dricka öl i parken hela dagen med Leffe. Leffe är Luddes andra pappa som brukar komma och bo hos Ludde och hans mamma när Luddes vanliga pappa åker på semester. Luddes pappa brukar vara på semester ungefär 6 månader åt gången. Luddes mamma säger att Luddes pappa är en småhandlare. Det är ett fint jobb att vara småhandlare, tycker Ludde. Ludde ska också bli småhandlare när han blir stor. Han ska inte bli luder som mamma. Det är inget fint jobb säger Luddes pappa.

Kanske kan illustrera med foton?!

Dag 539: Återvänder till litteraturen

Starta-eget-Nisse sparkade undan benen för mig. Men jag är van. Jag känner inte ens smällarna längre. Jag bara biter ihop käkarna, skakar på huvudet och går med bestämda steg emot nästa nederlag.

Den korta stunden jag såg mig själv som egen företagare har gett mersmak. Det är så det ska det vara, en riktig man styr sig själv och är ingen träl under kapitalismens piska. När jag la huvudet på kudden i natt funderade jag på inom vilken annan bransch jag skulle kunna starta eget. Då slog det mig - det är dags att återvända till litteraturen! Jag var ju, under någon vecka vecka, rödvinspoet med stor framgång, men det slet för hårt på min stackars själ - ångesten vällde ut ur varenda por i kroppen.

Ska satsa på något lite mer lättsmält den här gången - Barnböcker. Precis som med allt annat författande gäller det att ösa ur sig själv, skriva om det man kan kan.

Det här är Ludde. Ludde är 8 år. Ludde är själv hemma. Det är han alltid på fredagar. Då dricker Luddes föräldrar öl på en restaurang. Många öl, tror Ludde. För det tar jättelång tid innan de kommer hem. Ludde tycker det är både spännande och otäckt att vara själv. Spännande när det är ljust. Otäckt när det är mörkt. Väldigt otäck. Nu ska Ludde gå och lägga sig. Först borstar Ludde tänderna. Det måste man göra. Ludde låter alla lampor vara tända när han ska sova. Det blir inte lika otäckt då, tycker Ludde. Det spelade visst ingen roll, Ludde började att gråta i alla fall. Nu har Ludde gråtit i en timme. Nu har Ludde gråtit i två timmar. Nu somnade Ludde. Det var väl roligt. God Natt Ludde.

Nu ska jag bara försöka få tag i någon som är duktig att teckna och som kan illustrera böckerna. ICAnder hade helt klart varit rätt man för det jobbet. Kanske han får måla i häktet och kan posta mig bilderna?

Dag 537: Klippt

Har de senaste dagarna lagt all min energi och fokus på mitt starta eget projektet i den lukrativa gräsbranschen, därav bristen på de tänkvärda och genialiska inlägg jag brukar komma med.

Söndagen ägnade jag åt att skriva en detaljerad budget, en liten marknadsföringsplan och en presentation av mitt tänkta företag. I går, måndag, var det dags för examensprovet - möte på arbetsförmedlingen. Det var jag, Ruth och sedan någon annan jävla Nisse från företagardelen på AF. Jag menar inte att vara otrevlig, han hette verkligen Nisse, men jag minns inte hans efternamn. Nisse kom till mötet i en dressmankostym och en slipsnål jag tror att han köpt på glitter. Han utstrålade helt enkelt framgång och jag måste erkänna att jag blev imponerad.

Inledningsvis la jag fram min presentation, några axplock:
- Många saker är bra i livet, men gräs är ändå bäst.
- Vi klipper inte gräs, vi vårdar gräs.
- Din gräsmatta - vår patient.
- Inom tre år har vi expanderat och har filialer över hela Europa.
- Det är en framtidssäker bransch, även om alla människor dör finns det fortfarande gräs.

Här avbröt Nisse mig och poängterade att om alla människor dött så finns det rimligen ingen som vill ha sitt gräs klippt. Här ändrade jag min uppfattning om Nisse och tänkte att han är en negativ jävel. Dock i väldigt fina kläder.

Vidare förklarade jag att företaget kommer att sälja medlemskort. Ett medlemskort kostar 1000 kr och då har man köpt sig klippning för hela året. Sedan kommer det även finnas tilläggstjänster, så som vattning, gödsling och massage, men då tillkommer en kostnad utöver de initiala 1000 kr.

- Men hur ska du leva på vintern då? undrade Nisse
- Vadå hur? Som vanligt?
- Var ska du få in pengar om du inte kan klippa gräs på vintern?
- Det är ju det som är det geniala, sa jag och sprack upp i mitt vackraste leende. Medlemskortet är på ett år, men kan ju bara jobba drygt sex månader. Eller egentligen inte ens det. Man måste ju ha semester också. Den vill jag nog ha i Juli, så säg att jag kan arbeta fem månader.
- Och sen ska du göra något annat på vintern?
- Ja. Gå i ide, skojade jag. Nej, vadå? Vad ska jag göra på vintern? Ta igen mig?

Här skruvade Nisse lite på sin slips och fingrade på slipsnålen innan han fortsatte.
- Du är här och vill ha ett starta eget bidrag av mig? sa han
- Ja
- Året har 12 månader?
- 1..2..3..9..Ja...
- Och du tänker alltså jobba fem av dessa månader?
- Ja
- Och tror att du ska få ett bidrag av mig?
- Ja

Här gjorde Negativ-Nisse tummen ned och menade på att jag inte visade tillräcklig vilja och bristande ambition. Då brast det för mig!

- Bristande ambition? Jag har för fan undanhållit världen mina geniala insikter och tankar i två dagar, allt för att jobba med detta. Bristande ambition? Vad fan är du för jävla Nisse egentligen? Bara för att du har stilliga kläder ska du inte tro att du är nåt. Min polare heter Zlatko. Fattar du vad man är kapabel till med ett sånt namn? Tänk på det i natt när du ska sova!

Då blev det världens holabalo och Nisse ville polisanmäla mig för mordhot. Med hjälp av Ruth lyckades vi förklara för Nisse att jag hade menat att Zlatko skulle sno hans jobb. Då gick han med på att inte polisanmäla mig, om jag lämnade arbetsförmedlingen ögonblickligen.

Ännu en gång har etablissemanget slagit undan benen på mig. Men mig kan de inte stoppa! Jag knyter bara handen i fickan och lovar att återvända starkare än tidigare!

Dag 534: El Clasico

Finns inte så mycket mer att säga om denna dag än: "El Clásico", Real Madrid - Barcelona. Mina sympatier ligger hos Barcelona. Hur ska de inte kunna göra det när man genom Barca lärde känna Romario, världens bästa biffgrillare och min största manliga förebild näst efter Peter Siepen.

Även om jag inte håller på Real Madrid är jag den första att erkänna att Christiano Ronaldo har världens största adamsäpple och den mest onödiga, bakvända synttofs i nacken man någonsin sett.

Dag 533: Nu är det klippt

I dag har jag varit på AF och diskuterat starta eget med Ruth. Ja, att jag ska starta eget alltså, inte att jag ska starta eget med Ruth. Det skulle aldrig gå, hon luktar fiskolja. Ruth menar på att man inte bara kan komma med en idé och få pengar i handen samma dag. Trist, tycker jag.

Hon höll dock med om att idéen var ganska bra (hon är alltid kritisk, så jag tolkar det som att hon tycker idéen är genial). Min uppgift nu är att räkna lite på det hela. Antal kunder, initiala kostnader, löpande utgifter och sånt där trams, för att sedan återkomma till henne. Jag är riktigt laddad nu så tror att jag hinner fixa allt det där till på måndag. Har redan börjat kikat på lite olika klippare som kan bli aktuella.

Vi snackar Honda motor! Vi snackar 56 cm klippbred och max hastighet på 4km! Bra grejer!

Man kan väl få drömma!! Combiaggregat, justerbar ratt, hydrostatisk transmission! Gräsklipparnas John Holmes. Eller vadå, vad ska det betyda? Inte en aning, glöm det. Det är hur som helst snarare John Holmes som är porrstjärnorsas Stiga Villa 14 HST, och inte tvärtom.

Vi snackar här om en cylinderklippare med en klippbred på 38 cm. Det går självklart inte. Men samtidigt vill jag inte håna den, det var den här sortens gräsklippare som väckte mitt intresse för gräs en gång i tiden. Dessutom är den väldigt retrosnygg. Ingenting man köper för att klippa gräs, utan mer till prydnad.

Dag 532: Bra gräs

Idag nöjer jag mig med att svara på en fråga som kommit in på mail. Pelle Rulli ifrån Grangärde skriver:

”Hallå! Du skriver att du älskar att klippa gräs. Vad är det som är så bra å kul med att klippa gräs?"

Ja du Pelle, vart ska jag börja. Vad är inte bra med att klippa gräs? Vad är inte bra med gräs överhuvudtaget? Tänk vad mycket man kan ha gräs till. Förutom det uppenbara, alltså att klippa gräset, så finns det så mycket annat man kan ha det till. Man kan gå barfota på gräset, det är mysigt. Man kan ligga på gräset. Man kan rulla runt naken jättesnabbt på gräset. Man kan klippa gräset och man kan strunta i att klippa gräset. Gräs är hejdundrande bra oavsett.

Sen kan man så klart göra en massa andra saker, som tex att spela kubb på gräset. Eller spela fotboll, det är en sak som blivit mycket populärt har jag märkt. Tyvärr till och med mer populärt än krocket och boccia, som ju också är sporter som gärna utförs på gräs.

Det är trevligt att sitta och filosofera på gräset också, gärna tillsammans med någon vän. Eller ensam, om man som jag inte har någon riktig vän (som inte tar ens jobb).

Ja Pelle du ser ju hur bra det är med gräs. Sen kan man ju röka gräs med, men det är varken gott eller nyttigt. Och då ska det helst vara en speciell sorts gräs, nämligen sådan där fingräs som man har på greenerna på golfbanor. Men det är dyrt som fan.

Imorgon är det möte med Arbetsförmedlingen, då ska jag delge min handläggare alla de här argumenten. Måste nog komma på några fler bra saker med gräs, vill inte gärna komma oförberedd.

Tjingeling!

Dag 531: Stå på egna ben

Arbetsmarknaden hjälper mig inte, eller om det nu är jag som inte hjälper arbetsmarknaden. Vi verkar inte ha något nytta av varandra i alla fall.

Därför är det dags att ta in lite attityd i den här späda kroppen: Vill man få något gjort får man göra det själv. Jag ska starta eget!

Låg i sängen i natt och funderade på vad jag egentligen kan, vad är jag duktig på? Vad kan jag bidra med till samhället? Vad tycker jag om att göra? Klippa gräs, blev svaret på samtliga dessa frågor.

Min pappa brukar ge mig mycket beröm om somrarna för hur "gediget och fina cirklar" jag klipper i. Det är dags att jag förädlar denna talang och gör den till mitt levebröd. Nu blir det ett besök på Arbetsförmedlingen och snacka starta eget bidrag!

Dag/natt 530: Zzzzzzzzzzzzzzz

Vinst på rouletten, dubblade min 100-ing. Den sköna känslan av att få vinna, att få vara en vinnare. Det kändes som om ödet, en högre makt (kalla det vad du vill)var på min sida just i dag. En sådan dag, en sån chans, måste man naturligvis utnyttja. Jag fortsatte med rouletten ett tag till.
200 kr blev till 400, som blev 800, som blev 1600 - allt på rött!!

Då tog jag en paus och grät av lycka!

1600 kr blev till 3200.

Paus, mer tårar.

"Äntligen någonting jag är bra på. Äntligen!!", gick tankarna. För varje snurr på roulettehjulet kände jag hur jag mer och mer blev till en man.

3200kr blev till 6400.

Paus, tårar.

6400 allt på rött. Rrrrrr, Rrrrr, Rrrrrrrrr....eller inte fan vet jag hur man skriver ljudeffekterna av ett roulettehjul. Det snurrade som fan i alla fall. Sen blev det tyst. Knäpptyst.

"Fan måste ha stängt av högtalarna", tänkte jag då ljudet av pengar som drogs till min sida uteblev. Sen trodde jag att det hade blivit fel på datorn. Till slut insåg jag att kulan hade stannat på svart! Jag gnuggade ögonen, men inget förändrades.
"Saldo: 0" stod det längst ned på skärmen.

Om jag grät? Nej, det fanns inte tid. Ringde på hos snälla grannen mitt emot och fick låna 200 kr. Sprang tillbaka in till mig, sedan insåg jag att det skulle bli svårt att få in de två hundralapparna i datorn. Då grät jag.

Om man behöver jobba? JA, är svaret på den frågan.

Dag 529: Rött

Rödare än så här blir inte i dag. I alla fall inte förrän revolutionen kommer. Men den tiden, den glädjen. Dessutom har jag blött näsblod idag, rött!

Tog hela det här röda som ett omen och loggade in på ett onlinecasino och satsade pengarna jag tjänade i korvvagnen på rött på rouletten. Vinst direkt! 100 kr blev 200 kr. Tänk om jag hade haft 100000, då hade de varit 200000 nu! 1 miljon, japp då hade det varit 2 miljoner nu!

Behöver man verkligen ett jobb? Tål att tänkas på.

Dag 529: Byteshandel

Till er som öppnade dörren i påsk:


Vad fan är det med er?? Köper ni på er 10 kilo apelsiner när det börjar närma sig påsk eller? Från så gott som varenda dörr som öppnades stack ni till mig en apelsin. Värst är ni som stuckit in torkade nejlikor i apelsinerna! Har ni sparat de apelsinerna ändå sedan i julas eller? Och vad är tanken med nejlikorna? Jag ser ju lik förbannat att du är så snål och bara skänker apelsiner. Eller är tanken att jag ska bli förblindad av små prickar i apelsinen? Tro mig, det blir jag inte! Lägg av med apelsiner! Varför inte skänka en burk ravioli, en köttbit eller en tetravin?

Men visst, det var inte vid varje dörr jag fick apelsin. Av en fullgubbe som öppnade fick jag en halv folköl och ett äpple. Inte illa alls. Ölen hivade jag i mig rätt fort, vilket ledde till att jag vid nästa dörr fick en örfil och en utskällning:
-Ska du gå runt full och skrämma barn. Fy skäms.

Allt ordnade sig rätt bra ändå till slut. Tur att ungar är så satans korkade. Träffade två småknattar, 4-5 år, som var ute och samlade godis med sin storebror, 8-9 år. De hade varit i i rikemansförorten och plingat på. De hade godis i mass! Klantigt av mig att knacka på i den fattiga förorten. Som tur var tog det mig inte mer än två minuter att lura i ungarna att de svarta godisarna i deras påsar inte alls var godis utan gift.
- Det är säkert. De svarta där är gift, sa jag och pekade ned i påsen. Har ni knackat på hos någon mördare?
De tittade lite oroligt på varandra.
- Nej. Då hade vi varit mördade ju, sa den kaxiga storebrorsan
- Enda sättet att bli frisk är att äta väldigt mycket apelsin.
- Tror du vi är dumma i huvudet din gubbe?
- Absolut inte. Jag berättar bara som det är. På dig har det redan börjat verka!
- Lägg av din gubbe. Hur dumma tror du vi är? kaxade han vidare
- Det är säkert! Du har redan fått utslag i ansiktet? Fråga dina brorsor! Eller hur han han?
- Mmm..ajxel dä har du fjått.. utslag, sa den ena ungen
- Ajajajajaj!! skrek den andre och pekade på sin storebrors ansikte.
- Du ser. Varför skulle jag ljuga om nåt sånt? sa jag. Att utslagen helt enkelt var hans ansiktsmålning var inget jag berättade.
Storebrodern tittade fortfarande misstänksamt på mig, sedan gav han med sig.
- OK.Kan vi få lite apelsiner av dig?
- Få? Den här är vuxenvärlden, grabben. Här får man ingenting. Vi byter. Jag tar allt ni fått i byte mot sex apelsiner.
- Ha! Alltså ljuger du, varför skulle du vilja ha giftigt godis? Gubbe! Han hade hittat tillbaka till kaxigheten.
- Du kanske ser att jag har ungefär 50 apelsiner? Så efter jag gett dig sex har jag 44 kvar. Du kan väl räkna?
- Klart jag kan!
- De apelsinerna räcker gott å väl som botemedel mot de svarta som finns kvar i påsarna. Unge! Men nu vill jag inte ens byta. Börja spring hem istället, kanske har du tur och ni har apelsiner hemma. Jag tror ni hinner hem innan ni dör! Men jag kan ju såklart inte lova nåt.

Av någon anledning började de två små gråta nu och affären var i hamn. 6 apelsiner mot 5 kg godis. En mycket bra affär. Kanske skulle satsa på att bli affärsman, säljare eller någonting i den stilen?

Dag 528: Gubbe

Jag tycker att vårt samhälle är alldeles för åldersindelat. Allt man gör, inte gör, ska göra, och inte ska göra, bedöms i mångt och mycket efter vilken ålder det är på personen ifråga.

Av någon anledning ska barn inte köra bil, det ser märkligt ut om pensionärer gungar på lekplatsen och ingen vettig människa under 40 bör titta på "Så ska det låta". Jag tycket det är helt fel att det är så här, folk ska få göra vad de vill oavsett ålder!

Köra bil ska jag dock inte göra, för jag har inte råd med körkort. Gunga blir det inget med heller, blir bara illamående. "Så ska det låta" tycker jag inte att någon vettig människa ska titta på, oavsett ålder, eftersom programmet är totalt menlöst.

I dag ska jag istället göra min egen lilla revolt mot åldersreglerna genom klä ut mig till påskgubbe och ge mig ut och knacka dörr. Jag ska helt enkelt jobba i dag och ta betalt i godis och vad annat gott det kan bjudas på.

Dag 527: Glad påsk

Tycker inte att jag förtjänar några gåvor innan jag skaffat mig ett jobb och blivit en man. Min första tanke var att ge mig själv ett påskägg fyllt med luft. Sen insåg jag att jag inte ens förtjänar det, så jag öppnade ägget och slängde ut luften. Istället fes jag i ägget och skyndade mig på med locket. Det och inget annat är vad jag förtjänar i mitt påskägg.

Dag 526: Försöker vara tuff

OK. Jag erkänner. Gårdagens inlägg var bara ett försök ifrån mig att vara tuff och cool. Tänkte att det är så en riktigt man är: Tuff mot djur, tuff mot sig själv. Men samtidigt så handlar det här om ärlighet och ärligt talat så är jag inte så tuff. Måste erkänna att jag inte ens har hunden fastkedjad egentligen. Så vek är jag! Skadad på benet är på riktigt. Vi skojbråkade lite och så råkade jag bita henne för hårt i benet.

Måste dessutom tillstå att jag faktiskt utvecklat känslor för den lille gynnaren. När man kommer hem viftar den på svansen, när man bjuder den på något gott (ravioli) viftar den på svansen, när den vaknar viftar den på svansen. Eller då slickar den sig mest mellan benen, men sen viftar den på svansen. Visst, den är rätt jävla korkad, fattar väl egentligen ingenting. Men den är snäll och jag gillar den. ICAnder har jag döpt den till, som en hyllning - den är lika genomgod som honom. Zlatko undrade varför jag inte döpt hunden till Zlatko.
- Därför att hunden inte snott något jobb för mig, sa jag.

Allmän undran: The Chipmunks, har de anlitat gamla sångaren i smurfarna? Låter ju sjukt lik! Måste vara samma kille.

Dag 525; Onödig utgift

Nu måste jag bara bli av med den här byrackan! Den kostar för mycket pengar. Visst, i grund och botten får jag väl skylla mig själv. Jag har sagt åt den flera gånger "det spelar ingen roll hur mycket du rycker och sliter, enda chansen att du kommer loss från den där kedjan är att du biter av ditt ena ben". Inte trodde jag att byrackan var dum nog att försöka göra just det.

Dag 524: Blott ett inlägg

Nedanstående är egentligen ett inlägg ifrån februari. Jag skickade inläggen via mobilen, men av någon anledning hamnade meddelandena under "utkast" istället för att publiceras. "Tur det", tänkte jag i efterhand. Men jag inser nu att hela den här bloggen bygger ju på ärlighet, främst mot mig själv. Så därför känner jag mig tvungen att publicera detta.

20100214
07.03
Godmorgon bloggen!
Har precis stigit ur sängen och hinner inte skriva särskilt mycket, i dag ska jag nämligen jobba! Som ni vet har jag varit arbetslös på tok för länge, tror snart att jag dör av tristess. Senaste veckorna har jag provat på lite yrken på egen hand; Testade att snickra på lite grejer - trist. Städa - supertrist.

I dag har jag tänkt outside the box och bestämt mig för att prova något riktigt alternativt: Blottare! Lönen är ju inte den bästa, men det är fria arbetstider, valfri klädsel och man får vistas mycket ute i naturen. Underbart!

Idag kommer jag iklädda mig en fårskinnsrock med enkel knäppning. Under? Röda, genomskinliga spandex är det sjävklara valet. Enkelt, men ändå flärdfullt. Nu måste jag avsluta. Det gäller att slänga sig ut i världen medan morgonståndet är ett faktum!



07.19 (via mobilen)
Nu sitter jag på cykeln. Har ni tänkt på vad det blåser skönt på kroppen när man cyklar jättefort med rocken uppknäppt? Underbart! En frihetskänsla som går utöver det mesta. Jag är på väg till villaområdet Hagen. Där finns massor av hemmafruar som väntar på att få njuta av den fina utsikten (mig)

07.33 (via mobilen)
Puh! Jag cyklade som en ursinnig tok, och är nu dyblöt av svett. Nu är det dags för mig att putsa fjädrarna och visa upp mig i alla min prakt. Känner mig dock lite nervös så här på mitt första uppdrag. Tror jag ska värma upp lite med en liten enkel ollning av ett fönsterbläck.

07.39 (via mobilen)
Vänner! Hjälp! Om det är någon som befinner sig på Grönsångaregatan får ni gärna bege er til nr 23. Jag hade verkligen cyklat för snabbt, blev helt svett och nu när jag ollade ett fönsterbläck fastnade jag förstås!! Har försökt rycka loss den, men den sitter som berget! Så om ni befinner er i närheten kom hit!

07.40 (via mobilen)
Ta gärna med lite ljummet vatten!

08.15 (via mobilen)
Hallå? Någon?!?! SNÄLLA!!!

08.55 (via mobilen)
Tack för inget!! Men jag klarar mig utan er! Till slut lyckades jag spotta loss mig själv.

Så var alltså den nakna sanningen, i dubbel bemärkelse. Inget jag är särskilt stolt över, eller har tänkt att fortsätta med. Jag måste varit väldigt desperat under den här tiden. Så pass att jag kunde tänka mig att provjobba med ett jobb som aldrig kommer att ge lön. Ja, om man inte vidareutvecklar det och börjar jobba på klubb. Men det tror jag inte passar mig.

Dag 523: Groupen kommer igång

I dag tog jag idéen med "Red Man Group" vidare, ringde och pratade med ett produktionsbolag i Stockholm. För att inte hänga ut produktionsbolaget allt för mycket är jag trevlig nog att inte skriva ut deras namn.

Efter många om och men i växeln blev jag slutligen kopplad till utvecklingschefen.
Jag redogjorde noggrant min idé för honom, och tryckte på att färg har jag redan och även avloppsrör, så det blir ingen dyr satsning. Såna här bolag tenderar att hålla pengarna väldigt hårt.
- Finns redan en Blue Man Group, sa han
- Jaha?
- Ja, det är taget, fortsatte han.
- Vad är taget?
- Hela den här idéen. Det finns redan.
- Men har du inte lyssnat på vad jag säger?
- Jo? Det är därför jag säger att det redan finns.
- Men hör du inte vad jag säger! Jag är röd! sa jag något upprörd.
- Jo, jag förstår att du är röd. Men det finns redan några som gör exakt det du vill göra som kallar sig Blue Man Group.
- Så vad du säger är alltså att ingen har gjort det jag vill göra?
- Men vad fan... det fattar du väl? Idéen är tagen! Det går inte. Herregud.
- Men jag är Röd. R Ö D! Det är unikt. Tror du någon sa "det finns redan hockey" när någon kom på bandy eller?
- OK. Du är unik. Jag önskar dig lycka till, sa han och la helt enkelt bara på!

Dag 522: Earth Hour

Hade i flera veckor, ja månader, sett fram emot Earth Hour. Äntligen fanns det en chans för mig att bidra på samma sätt som alla andra. Det må vara hänt att jag för tillfället inte är en som går till jobbet varje dag. Men just den här kvällen skulle jag, precis som alla andra, släcka ned ljusen och tänka på miljön. Vi skulle alla ha nedsläckt i en timme, vi skulle alla bidra lika mycket. Jag kanske till och med skulle släcka en minut tidigare, bara för att för en kort stund få känna mig lite bättre än någon annan.

Planen var enkel: Zlatko skulle komma hit, sen skulle vi tända värmeljus och ha myspys under den nedsläckta timmen. I väntan på nedsläckningen så spelade vi lite TV-spel, Nintendo 8-bitars.

När klockan blev 21.29 och vi skulle släcka ned (kunde inte stå emot tanken på att få vara lite bättre än någon annan) klarade vi precis värld 7:s Boss på Super Mario Bros 3!! Ja, ni förstår ju själva vad jag pratar om. Värld 7!!! Ludwig van Koopa! Bossarnas Boss!! Sjukt luriga moves och i stort sett omöjlig att ta sig förbi. Men det gjorde vi! Så då kan jag ju inte bara stänga av, när vi är så nära att klara av ett (i alla fall för mig) stort livsmål: Varva Super Mario Bros 3.

Så det blev ingen nedsläckning. Inget myspys med Zlatko. Det känns verkligen inte bra. Istället för att vara bättre än någon annan var jag precis som vanligt väldigt mycket sämre.

Jag hade ju kunnat tröstat mig med att vi varva SMB 3. Om vi hade gjort det. Men klart som fan vi dog emot sista bossen! Han var i stort sett död, så kommer ett sista eldklot - sen var jag död istället!

Dag 521: The group

I dag märker jag av en liten nackdel med att jobba i en korvvagn. Om man inte duschar (vilket jag inte gör i onödan) stinker man verkligen korv dagen efter. Eller förresten....det är ju en fördel. Korvvagn är helt enkelt grymt!

Har en annan liten idé på gång i dag. Kan inte förklara det på annat vis än att den kom till mig i drömmen. Jag ska be Zlatko att komma över med lite rödfärg, han har skuldkänslor fortfarande så borde inte bli något problem. Sen ska jag måla hela mig röd och starta något unikt: "Red Man Group".

När jag sedan står där, röd och konstigt, tar jag lite avloppsrör som jag står och trummar på, samtidigt gör jag ett jättekonstigt ansiktsuttryck!!

Efter det gäller det bara att få något produktionsbolag intresserat av den här idéen, spela in en totalt obegriplig reklamfilm och sedan är jag är en stjärna! Och stjärnor tjänar fett! Men jag kommer inte bli en sån här divig stjärna som glömmer sina rötter. Jag kommer säkert att köpa en korvvagn som jag kan jobba i lite då och då, bara för att det är så härligt.

Dag 520: Medgång!

En lättnadens suck kan idag höras ifrån mitt håll. Nej, jag snackar inte om Barbalögnerna för de är fortfarande i allra högsta grad just det – lögner. Jag snackar om min ekonomiska situation som har förbättrats avsevärt.

Jag var tvungen att ta en paus i mina efterforskningar och tänkte att idag var en dag så god som någon att tjuvjobba lite. Så idag har jag jobbat svart. Jag har länge funderat på det där, under de gångna månaderna har jag ju provat en hel del. Frisör, snickare, byggjobbare osv. Men jag har aldrig testat att jobba svart.

Det var sjukt tråkigt. Jag förstår att folk gillar det här med att jobba svart eftersom det enligt uppgift ger så mycket mer pengar än att jobba vitt, men om ni frågar mig så är svartjobbarna värda varenda krona. Först gick jag runt lite på stan och jobbade svart på måfå, men jag kände inte att det gav mig så mycket så jag specificerade mig lite och började istället att jobba svart inne på gallerian. Inte heller där gav det några pengar och precis när jag kände att jag var på vippen att ge upp mina nattsvarta jobbarplaner så fick jag se en sån där klassisk korvvagn stå och skräpa, med korv i och allt! Min första tanke var naturligtvis att ”hitta” den, och tänkte precis skriva en gammal hederlig post-it med texten ”korvvagn upphittad…” osv.

Som tur är så kom jag på andra tankar. Man skulle kunna säga att fan flög i mig, och innan jag visste ordet av hörde jag mig själv så och skråla för full hals.

”Korvar korvar – här var det korvar!! Prima fina korvar!! Heter du Orvar så köper du korvar!!”. Det sista var kanske inte så genomtänkt men den gamle rödvinspoeten i mig behövde det.

Jag var i färd med att slänga på gurkmajonäs på min 6:e sålda wienerkorv när ägaren till vagnen öppnade dörren till den offentliga toaletten ett trettiotal meter ifrån mig, och han tog ett par riktiga löparkliv emot mig när han fick se vad jag gjorde. Skrikandes några, vad jag förmodar, riktigt elaka fraser på utländska tog han upp jakten. Lyckligtvis hade jag min kickbike med mig (har köpt en sån till mig själv också) och kickade snabbt ifrån honom, fri som en jävla kakkaduva.

Så i skrivande stund sitter jag här och tittar på exakt 100 svenska kronor, vilket är exakt 100 svenska kronor mer än jag hade imorse när jag vaknade. Hade det inte varit för den arge iraniern så hade det varit 120 svenska kronor. Och det känns fantastiskt!

Slutsats: Jobba svart – dåligt. Jobba med korvvagn – bra!

Dag 519: Barbahot?!?!

De har ringt hela natten och dagen:
"Menteur, bâtard, tu mourras!!! Barbapapa est pour de vrai!!!!"

Jag vet inte vad de säger, men de låter inte glada. Men mig kan de inte skrämma till tystnad! Men nästan. Det får bli allt för i dag.

Dag 518: Barbatokljug!

Det är så man baxnar. Ju djupare man dyker i arkiven ju närmare är man att drunkna av chocken. Tror jag får se detta som ett provjobb - skjutjärnsjournalist. Och utan att klappa mig själv för mycket på ryggen är det bara att konstatera att jag gör ett jävla bra jobb! Om ett år är det jag som står där med guldspaden!


De har verkligen putsat fasaden. Helt godtyckligt har de kommit fram till vilka som ska, och inte ska, visas upp i rutan och i böckerna. Han som gillade konst, Barbaskön, minns ni va? Men Barbastön då? Nej, precis. Honom har de lämnat utanför!

Barbahög? Barbabög? Nej nej. De fick vi aldrig lära känna. I bland tycks censuren vara helt obegriplig. Ni kommer ihåg Barbafin? Gullig liten tjej, men de har redigerat bort hennes tvillingbror, Barbagabardin, bara för att det inte kändes moderiktigt att ha en som gick i gabardinoverall programmet igenom!!

Barbastark minns vi alla, men Barbaknark togs bort direkt. Han var aldrig aktuell för att visas upp i rutan. Tydligen var det så att Barbahög och Barbaknark rökte en del gräs i unga år, sen klev Barbaknark över på tyngre grejor. Nu knallar han tydligen runt på Paris gator och säljer horse.

Den musikaliska Barbalala hade ju även hon en tvillingsjäl, Barbablabla, som tjatade hål i huvudet på var och varannan Barba med massa meningslöst nonsens. Var inte tyst en sekund! Vid något tillfälle verkar det som att brutit ut ett rejält handgemäng mellan Barbahög och Barbablabla, vilket resulterade i att Barbablabla lämnade ensemblen frivilligt, tillsammans med påläggskalven Barbapastej. Ingen av dem har sett sedan dess.

De kanske mest chockerande uppgifterna (enligt ännu ej bekräftade källor) är att Barbapapa själv inte skulle vara far till alla Barbabarnen! Detta skulle i så fall göra hela serien till en lögn. Initierade personer i den innersta kretsen gör naturligtvis allt för att dölja detta. Att ändra Barbapapas namn till Barbastyvpappa skulle vara förödande för hela serien, för att inte tala om att ändra Barbamama till Barbaslampa.


Barbastyvpappa till vänster, Barbaslampa till höger.

Dag 517: Barbalögn

Det flimrar fortfarande framför ögonen. Jag har kopierat massivt ifrån bibliotekets magasin. Men det har varit värt det. Den litterära bluffen tycks vara större än vad jag själv kunde ana!


Annette Tison och Talus Taylor skapade Barbapapa efter en verklig förebild. Man kan säga att Barbapapa var litteraturens motsvarighet, och föregångare, till "The Osbournes". Barbapapa, detta litterära fenomen som charmat barn och vuxna i över 30 år nu. Kan en familj verkligen vara så perfekt, hurtig, god och glad jävla kexchoklad?!

Nej, det känns inte så, och efter en djupdykning och grundligt sökande kan jag avslöja att fasaden har blivit putsad! De störande elementen i familjesagan har lämnats utanför! I den tecknade serien "Barbapapa", som gjordes 1975, ser man i första avsnittet en Barbapapa flimra förbi i bråkdelen av en sekund, för att aldrig mer ses igen.

Det var ingen av de kända Barbapapafigurerna. Det var inte Barbapapa, inte Barbamamma. Barbazoo? Nope. Barbalala? Absolut inte. Hon var ju grön, den som flimrade förbi var mer..rosa/gul med inslag av rött.
"Vem var rosagul?", minns jag att jag sa till min mamma. Hon tittade bara på mig med sin strängaste blick "Ingen! Glöm det. Det var ingen. Han finns inte".

Barbabok var det inte heller. Mina efterforskningar visar att det inte rör sig om någon mindre än Barbatok!. Tanken var att han skulle vara med i serien som comic relief, eftersom han var tokig. Som ni vet gör tokiga "människor" tokiga saker och det blir oftast kul. Problemet var att Barbatok var för tokig. Enligt de uppgifter jag kommit över drack Barbatok lim, drog ut sina egna tänder med en hovtång och hävdade bestämt att han var sonen efter en tillfällig förbindelse mellan stålmannen och fantomens häst. Därför har han helt enkelt klippts bort ur serien. Barbatok var för tokig. Fasaden blev putsad.

Jag har i stort sett fått allt detta bekräftat av personalen på ett mentalsjukhus på den franska sydkusten, där Barbatok numera bor. På frågan om Barbatok finns där fick jag ett blixtsnabbt svar: "Nej, vi har ABSOLUT INTE någon barbapapa här. ABSOLUT INTE. Barbatok? A L D R I G hört talas om".

Som ni vet finns det ju ingen som dementerar saker så kategoriskt om det inte är precis så det ligger till!

Jag tror detta bara är toppen på ett isberg av bortredigerade Barbapapor. Jag ämnar att återkomma i ämnet så fort mina djupdykningar gett ytterligare resultat.

Dag 516: Spegelångest

Måndag. Dagen då de arbetande folket har sin måndagsångest. Eller det är väl egentligen på söndagen det arbetande folket har sin måndagsångest - inför den vecka som komma skall. Jag har min måndagsångest på söndagen jag med. Men ångest över att inte ha ett jobb att gå till. Samma ångest, men av spegelvänd anledning.

Jag måste hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna. Har precis skrivit ännu ett brev till ICAnder, med urklippta bokstäver från veckorevyn. Inte för att jag är en mördare eller galning (det är oftast de som använder sig av urklippta bokstäver) utan för att få tiden att gå.

Tror dock att jag har ett lite större projekt på gång nu. Ska använda min fria tid till att forska lite på biblioteket, fördjupa mina kunskaper. Bli en intelligentare människa. Om jag inte är helt fel ute så tror jag mig vara en av världshistoriens största litterära bluffar på spåren! Jag vill inte avslöja mer utan efterforskningar. Jag hoppas kunna återkomma i ämnet under morgondagen!!

Dag 515: Polskt gästarbete

I går avslutade jag med att det var dags att städa toaletten och "I´m going in!". Och det gjorde jag. Men direkt så blev det "Got damn it smells, im going out!!", och sedan var jag tillbaka vid att göra mina behöv i stupröret igen. Men jag visste ju att jag var tvungen att ta tag i det hela, så för att göra det lite enklare så valde jag att se det som en provanställning. För att göra det ännu enklare valde jag att använda min fantasi och låtsas vara någon annan. Min förhoppning var att lukten och äcklet inte skulle bli lika verkligt då.

Jag har provat att vara en del i det maskineri som kallas hushållsnära tjänster. Först hade jag tänkt att vara den som anställer. Efter Linas råd så erbjöd jag en alkoholist en öl för att städa toaletten. Han sa att han villa provsmaka ölen först, så jag räckte över burken. Han var otrolig - han svepte ölen på två sekunder, rapade och sa: "Nej, det känns inte intressant".

Så jag fick helt enkelt prova på att vara den anställde. Jag hade dock lite tur i oturen eftersom jag skulle städa min egen toalett. Man städar ju hellre efter sin egen bak än någon annans. Eller helst städar man väl inte efter någon bak alls, och det är väl just därför det här skatteavdraget finns - så att den som har råd inte ens ska behöva städa sin egen skit.


Jag blev Olga, 42 år. En polsk gästarbetare som städar fina människors ännu finare hem. Redan där var illusionen nära att spricka eftersom jag vare sig är en fin människa eller har ett fint hem. Men jag lyckades hålla mig i rollen. Jag stod där med kiss och spyor upp till fotknölarna och fejade och putsade. När det var som värst, när motivationen tröt och jag var nära att ge upp så tänkte jag på mina söner Zoltan och Patryk. Att de verkligen behöver pengarna för att bli tandläkare. Då gick det genast mycket lättare.

När jag inte stod ut med stanken längre tog jag en liten paus och blossade cigaretter. Tyvärr hade jag bara vanliga John Silver som Zlatko hade glömt kvar, men jag bet bara av filtret och spottade ut det, så blev det ju John Silver utan filter. Då kom han jag städade åt och skällde "jag betalar dig inte för att röka. Utan för att städa". Sen var det tillbaka till skiten igen.

Efter timmar av putsande och gnuggande så var toaletten skinande ren. Mannen gav mig 200 kr i betalning.
- 200? Det här kostar 800, sa jag.
- 800? Det här kostar 200, sa han.
- Det är för lite. Det kostar 800.
- Det är för mycket. Det kostar 200.
- Men 800 sa vi ju innan jag började?
- Men 200 sa vi ju innan du började, härmades han.
- Vad håller du på med? undrade jag.
- Vad håller du på med? sa han
- Det kostar 800. Tyvärr, men det är vad det kostar, försökte jag.
- Det kostar 200. Tyvärr, men det är vad det kostar, försökte han.

Till slut orkade jag inte längre. Jag fick nöja mig med 200 kr och 8 st John Silver med filter.

Städa andras skit. Nej, det var verkligen ingen hit. Men det var ändå värt det, för Zoltan och Patryks skull.