Mitt liv som arbetslös

Jul igen

2010-12-29T13:59:00.008+01:00

Vilken jul. Vilken fantastisk rutten jävla jul. Jag vet inte vad ni hade på ert julbord men hos mig serverades det inget annat än bittermandel, sura uppstötningar och ravioli.

Jag och Zlatko hade ett privat litet julbord i all avskildhet. Hans föräldrar bor ju i Danmark och en sån lång resa ger man sig ju inte ut på hur som helst, inte ens i juletid. Är man dessutom beroende av SJ:s tidtabell så måste man ju börja planera en sådan långresa kring midsommar. Det hade Zlatko inte gjort. Jag och Zlatko firade alltså jul tillsammans för att han är dålig att planera.

Vad kan vara trevligare än en julafton tillsammans med sin bäste och ende vän? En hel del. Men julen började i och för sig på bästa sätt och allt var frid och fröjd ända fram till julklappsutdelningen. Både jag och Zlatko tillhör det lite äldre gardet som är uppväxta med Kalle Anka på TV kl 15. Enda skillnaden är att vi nu tittar på det klockan 14, inspelat på VHS. Det är en egen liten tradition vi haft några år. Skön känsla av att få vara lite före alla andra för en gångs skull.

Själva julbordet flöt smärtfritt det också. Det var fullproppat med mat: Ravioli rullat som köttbullar, ravioli serverat i en glasburk som jag hade skrivit "sill" på, ravioli formad till små prinskorvar och, naturligtvis, ravioli serverat just som ravioli.

Sen var det alltså dags för julklappsutdelningen. Zlatko hade verkligen lagt manken till, jag fick "take on me" på singel (vinyl, såklart), med Morten Harkets autograf! Det är ju så stort och vacker att jag inte riktigt vet vad man ska säga. Jag försökte i alla fall visa min tacksamhet genom att gråta en skvätt, en björnkram och ett "tack så jävla mycket!" Bästa julklapp jag fått? Kan ni ge er fan på.

Så det var faktiskt inte helt utan skam jag räckte över mitt paket till honom.
- Tack, sa Zlatko. Blå långkalsonger, alltså?
- Ja. Blått är flått, försökte jag.
- Men det här är ju dina långkalsonger?
- Nej, det är dina. Du har fått dem.
- Jag har fått dina begagnade? Som du dessutom berättat för mig att du fått av din mamma, efter att du först gav dem till henne i juklapp - året innan! Du gav dem till din mamma, som gav tillbaka dem till dig julen efter.... och nu ger du dem till mig?
- Det är inte samma. Det här är nya. Andra kalsonger, samma färg.
- Men då kan väl du ta fram dina då?
- De är i tvätten, ljög jag.
Klart som fan det var mina (och morsans) begagnade. Hur skulle jag ha råd med nya långkalsonger? Och hade jag haft det hade jag ju köpt ett par till mig själv.
- Okej, sa Zlatko och himlade med ögonen.
- Jag svär på min morsas liv!
- Jaså?
- Ja! Jag lovar.
- Okej. Men jag VET att det här är dina, för tvättläppen är bortklippt, precis som på dina. Och det är litet skavt hål på högerknä, precis som på dina. Det är dina!

Det var här storbråket började. Visst hade vi båda fått i oss några snapsar för mycket (sjukhussprit), men jag var verkligen förbannad! Vad är Zlatko för jävla vän egentligen? Om han nu visste att det var mina hur kan han då låta mig svära på min morsas liv?!

Hur kan han vara beredd att offra min mammas liv bara för att få rätt! Mördare! För jag svor ju faktiskt på hennes liv, och jag ljög. Jaja, dör hon nu vet vi alla vems fel det är. Zlatkos.

God fortsättning på er!

Duttande mannen

2010-12-20T14:32:00.016+01:00

Snor ännu ett inlägg från en annan blogg. Detta inlägg gillar jag så mycket för att det fungerar som tröst, en snuttefilt. Det skänker en insikt om att man inte behöver leva ett normalt och strömlinjeformat svenssonliv. Det gäller bara att hitta sin nisch och sedan hålla sig till det. Dessutom delar han och jag erfarenheten att det är ganska svårt att ha att göra med "Starta Eget" nissarna.
Håll till godo!

Duttandemannen

"Du är vad du gör. Inte vad du gjorde, inte vad du borde. Du är vad du gör". - Just D

I många år visste jag precis vad jag var. Jag var en allsvensk fotbollspelare, med en landskamp på meritlistan. Jag hade alltid varit fotbollsspelare och skulle alltid vara fotbollspelare. Säsongerna gick och det blev tyvärr ingen mer landskamp, men jag var lik förbannat fotbollspelare och kung i staden där jag spelade. Damerna stod på kö, och det är inte utan stolthet jag kan berätta att jag aldrig bjöd en enda tjej på en drink, men blev bjuden på flertalet.

Jag tränade fotboll och hade inte en tanke på morgondagen, om det inte var för att det det var match dagen efter träningen. Men dagen då allting skulle ta slut kröp allt närmare.

Jag minns tydligt när jag för första gången skällde ut en av juniorerna som var uppe och tränade med oss i A-laget.
- Kom för fan inte upp i A-laget och kör upp några armbågar i ansiktet på mig. Då klipper jag direkt, din jävla junisfitta!
Så här i efterhand kan jag se att det i själva verket var det aggressioner över att han under sommarträningen blivit så mycket snabbare att han helt enkelt sprang ifrån mig. Efter ytterligare en vecka insåg jag att han inte alls hade blivit snabbare, det var jag som hade blivit långsam.

Det blev segare att komma upp ur sängen för varje träning. Som om det inte var nog med det blev segare att komma i säng efter varje krogbesök.Stående bakifrån fick bli en ofrivillig favorit. Voltarentabletterna blev fler och fler och mitt vänstra knä såg ut som en blodsprängd pung mest hela tiden.
Det var helt enkelt dags att sluta. Inte för att jag valde det utan för att kroppen bestämde det.

Men vad skulle jag göra? Vem skulle jag bli nu när det var dags att bli vuxen? Nu var jag en av de som jag läst om - elitidrottarna med problem att komma in i en vardag när idrottslivet är slut och rampljuset slocknat.

Jag hade inte en aning om vad jag skulle bli? Vad kunde jag? Så på en familjemiddag hände det. Jag och min svåger har alltid slängt lite käft med varandra, så även den här gången. Eller käft och käft. Han försöker reta mig och jag kontrar bara med "men jag har ändå liggat med fler tjejer än dig". Han hade ingenting att komma med, jag är grym på att slänga käft.

Och nu satt min svåger vid bordet och skröt vitt och brett om hur hade han fått en nytt jobb som datanisse någonstans, och hur jävla bra han skulle tjäna.
- Då vet jag vem jag ska ringa om jag får dataproblem, sa jag hånfullt och skrattade. Jag är som sagt grym på att slänga käft.
- Och jag vet vem jag ska ringa om jag behöver någon som kan dutta till 100, sa min svåger.

Och det var då det slog mig!! Alla ska vi göra det vi är bra på, och jag är bra på att dutta. Riktigt bra. Dessutom är duttande en tjänst som i stort sett ingen annan erbjuder. Visst, det finns ju han den där tjomen som reser runt i massa köpcentrum och duttar flera tusen gånger. Men ingen som duttar för hushållsbehov, vilket är kring 100 duttar. Jag hade hittat min nisch! Här retar jag bara min svåger och som tack ger han mig världens bästa råd!
Nu gällde det bara att nå ut till massorna.

Det vore verkligen ett understatement att säga att de var något tveksamma till min idé på Starta Eget Centrum. Men till slut tror jag de insåg det briljanta i min idé, jag fick i alla fall 225 kronor till att köpa en boll och en pump. Därefter började jag i mindre skala. Jag duttade till 100 när min lilla Klara gick ut ettan, och därifrån spred sig ryktet. Jag duttade på barnkalas, julfester, årsmöten, svensexor. Ja, jag fanns till hands för den som behövde mitt duttande, och jag duttade till 100. Inte till 99. Inte till 101.
Det gäller att hitta sin nisch, och min nisch är att jag duttar till 100.

Till en början var det bara ett sätt att känna ihop till mitt levebröd. Men med tiden blev det någonting mer, någonting större - glädje. Numera brukar jag lite skämtsamt säga att jag är en glädjespridare. Duttandet fungerar även som någon form av terapi, tror jag. Både för mig och de jag duttar för. Under de 100 tillslagen jag ger bollen så blir det en speciell kontakt mellan mig, publiken och bollen. Varken jag eller åskådarna har tid till att tänka på sina problem. Det finns ingen tid till att fundera på varför mitt knä fortfarande ser ut som en blodsprängd pung, varför min svåger hela tiden ringer och pratar med min fru, men aldrig vill prata med mig. Det finns bara tid till att fokusera på duttningen..1...2...3...4...5...6...7....8...
terapi.

Med duttningen som grund har jag sedan utökat min verksamhet till att föreläsa, främst ute i förorterna. Jag är själv uppväxt i förorten, och kidsen jag är ute och snackar med känner igen mig allihopa (senast förra veckan var det en grabb som skrek "Brosan len, det är snubben som har en pung på knäet").
Mitt uppdrag i förorten är enkelt - jag är där för att ingjuta mod i ungdomarna. Få dem att första att dem är viktiga och att de har samma chans som alla andra att bli precis vad de vill.
I alla fall om de vill bli fotbollspelare

När jag är ute och föreläser gör jag det som en representant för idrotten, och naturligtvis berättar jag hur underbart det är med idrott. Men det största skälet till att jag är ute i förorten och föreläser är för att vara just en förebild, så att kidsen kan se att det kan gå riktigt bra för en, även om man inte råkar vara född i den bästa delen i stan. Få dem att förstå att cigg och kicka pensionärer inte är något att sträva efter. Utan att de istället ska ta efter mitt exempel och satsa på idrotten, som är en bra väg till framgång.

Eller det är egentligen den enda vägen till framgång. Eftersom de är för korkade för att bli läkare, ingenjör eller något annat. Det antar jag i alla fall att de (vi) är, för jag har aldrig sett några läkare eller ingenjörer ute i förorten och föreläst som positiva förebilder och sagt att allt är möjligt.

Men min positiva bild finns därute och den säger till kidsen: "Vill du bli en del av det svenska samhället och bli accepterad - Ja, då ska du spela fotboll eller möjligen boxas".
För det är ju så enkelt att svensken gillar fotboll och då är det bra att kunna. Dessutom får man inte vara full när man spelar fotboll (fast när man kommenterar får man tydligen det. Konstigt. Måste fråga Ralf Edström om det någon gång), på så sätt är fotbollen en väg bort från alkoholen.

Det går inte bara att stå där uppe scenen och vara trist och tråkig, så efter föreläsningarna så brukar jag dutta för ungarna. Till 100. Sen snackar jag lite med grabbarna, berättar om alla brudar jag varit med, att jag aldrig bjudit på en drink, men fått massor. Jag är en förebild, helt enkelt. Det känns verkligen bra att kunna ge tillbaka till samhället och förorten på det här viset.

"Du är inte vad du gör, du är inte vad du borde. Du är vad du gjorde"
Glenn Cornellius - fd fotbollspelare.

Så grymt inspirerande! Nu ska jag bara försöka hitta min nisch. Tror det kan bli extra svårt för mig eftersom jag inte har någon svåger, men jag ska göra mitt bästa.

Number of the beast

2010-12-15T21:11:00.008+01:00

Jag har hittat guld! Kanske inte i dess bokstavliga mening, men verkligen inte långt ifrån. När jag var ute och surfade på internets vågor hittade jag till en blogg vars visdom tycks vara oöverskådlig. Det är skrivet av någon som 2008 vann 134 miljoner på lotto. Jag tar inte alls åt mig äran för kommande inlägg, det är snott rakt av. Låt er inspireras!

"I dessa arbetslöshetens tidevarv blir vi itutade att man måste kämpa hårdare; Jobba med sånt man inte gillar, ta ansvar för sin situation, bidra till samhället. Förhoppningen är att den här bloggen ska ge dig ett alternativ, andra idéer, se att det finns andra stigar att gå. Stigar där det inte är massa svampplockare som stannat till och kissat ned hela vägkanten.

Många tror att min framgång handlar om tur. Att lotto på något sätt skulle vara tur, men så är det ju såklart inte. Man är sin egen lyckas smed, och precis som med allt annat arbete handlar det om att arbeta hårt. Framförallt så handlar det om att tro på sig själv, även om ingen annan gör det. Och precis så var det för mig. Många är olyckskorparna som kraxat i mina öron under åren.
- Ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb?
- Det är väl inget yrke att spela på lotto?
- Lotto handlar ju ändå bara om tur?
Så sa de alla, de som trodde att de visste något.

"nej", "jo", och "nej", svarade jag på deras kommentarer. Jag gillar att hålla det kort och istället fokusera på det viktiga. Och till slut blev jag belönad för att jag trodde på mig själv, aldrig gav upp och vägrade att lyssna på andras "goda" råd.

För hur hade det gått om jag hade lyssnat på andras goda råd? Vad hade hänt om jag hade lyssnat på Berit i kiosken? Hade jag vunnit 134 miljoner då? Nej, det är klart jag inte hade, för då hade jag ju haft med nummer 7 på raden, Berits favoritnummer.
Och då hade jag suttit här med bara 6 rätt + ett tilläggsnummer, och knappt 20000 kr i vinst istället för de 134703144 kr jag faktiskt vann.

Och visst, på ett vis kan jag förstå Berit och hennes lockelse för 7:an. Det är många som tilltalas av 7:ans någon uppnosiga stil och kantiga attityd. Men det jag gäller att se förbi det. Det gäller att se in i själen på numren. Och för den som kan den konsten (alltså jag) var det hur tydligt som helst - nr 7 ska inte vara med på raden.

Och det finns massor med sådana fallgropar folk ramlar rakt ned i. Hur många lottorader är det inte man ser med nummer 6. För att de ska skoja till det lite.
- Klart jag ska ha sex, säger de och flinar.
Ja, om ditt mål är vara rolig (även om jag finner skämtet lite väl grovt) är det klart du ska ha nr 6 , men inte om du vill bli miljonär som mig. När allt kommer omkring är ju 6:an inget annat än en 9:a som fått hela sin tillvaro vänd upp och ned."

Guld, mina vänner. Guld! Sparandet är redan inlett för att kunna lämna in en lottorad i slutet på månaden.Bara hoppas att han/hon skriver något mer innan dess. Adressen till bloggen? Skulle inte tro det va? Vinsten är min.

Back to School

2010-12-09T11:45:00.022+01:00

Inte en inlägg på flera månader. Vad kan man säga om en sådan sak? Man kan säga att jag ganska direkt efter mitt senaste inlägg fick ett jobb! Lagom till när skolorna började ringde Vikariepoolen och sa att jag skulle bege mig till en mellanstadieskola. Jag behövdes som resurs i en klass.
JAG
BEHÖVDES
RESURS

Ni förstår själva det känslomässiga dragspel som rullades fram i min kropp och började spelade en polka. Ett jobb! Ett riktigt jävla jobb. Med lön!

Jag slängde mig på cykeln och cyklade som en ursinnig tok stående till skolan. Stående, dels för att det går snabbare om man cyklar så, men framförallt för att det är den där cykeln som jag hittade under en sadel och att det gjort fruktansvärt ont de gånger då jag suttit ned och cyklat.

Väl framme blev jag direkt inskickad i den verklighet skolan kallade 5B. Vi började dagen med att sitta i en stor ring och så fick alla i ringen presentera sig, så att jag skulle lära mig namnen så fort som möjligt. Det märktes ganska tidigt att barnen inte var särskilt mogna. Nån i ringen fes och sedan skrattade alla ungarna i typ tre minuter. Vadå, hur kul kan det vara med en fis?
När alla hade skrattat klart så undrade jag om det de brukar kalla ringen för fisringen. Då skrattade ungarna i fem minuter till. Läraren i klassen såg dock något surare ut. Så här i efterhand kan jag ångra att jag sa det. Och även att jag fes, men det tryckte verkligen på.

Efter det så skickades det runt en sten i ringen och den som hade stenen fick berätta vad de hade gjort i helgen, så även jag. Det var som det brukar vara, killarna hade spelat fotboll och tjejerna hade inte spelat fotboll.

Sedan var det dags för första lektionen, matematik. Jag briljerade verkligen med mina kunskaper. Jag hjälpte alla som ville ha hjälp. Och det kändes så underbart att kunna hjälpa någon, att veta mer än vad de visste. Det var en härlig känsla att få vara bra på något. Till slut hjälpte jag även de som inte ville ha hjälp. Jag gick bara förbi ungarnas matteböcker och tittade vilket tal de var på och levererade svaret direkt.
- 6*6? 36! Booom
- 7*8? Sitt på en potta. Det är 56. Booom!
- Om X+7 är 10 vad är då X? Linus, jag säger dig det här: X är 3! Boooom!

Min entusiasm gick väl lite över gränsen och läraren, Erika, tog mig lite sidan av och viskade i mitt öra.
- Det räcker om du hjälper eleverna som räcker upp handen. Sen kanske du inte behöver ge svaret direkt. Och du behöver absolut inte säga booom efter varje gång du hjälp någon.

Hon hade rätt. Det vara bara att jag hade blivit lite ivrig i min önskan att få hjälpa och att jag blev lite hög på kicken av att känna mig smart. Men det ändrades ganska fort när det var dags för andra lektionen, svenska. Då fick alla ett spel med bilder på. Sen skulle kidsen uttala det på bilden och höra efter om det var mjuk eller hård vokal.
- Kamel. Kaamel. Kammel. Tyvärr Frippe. Jag vet faktiskt inte riktigt själv. Du får fråga Erika.
Visst, jag vet att Kamel stavas just Kamel. Men vad fan. Hård eller mjuk? Inte vet jag. Så jag höll mig mest i periferin under svenskan.

På rasten höll jag mig inte riktigt lika mycket i periferin. Direkt när jag kom ut på skolgården så möttes jag av några gapiga grabbar i sexan som åkte kickebike. Sanningen är att jag inte klarar att se en kickbike efter fängelsesmugglingen. Så det blev lite tjafs med grabbarna. Men efter att jag skällt ut dem rätt ordentligt om det omoraliska i att åka kickbike så tog dem sina kickar och gick in på skolan. Strax därefter kom de ut igen, med Erika i släptåg. Återigen blev jag kallad lite till sidan av henne. Hon talade om att det måste vara ett missförstånd, för barnen får visst åka kickbike. Sen sa hon att jag kunde skulle gå över på lekis istället (som delar skolgård med skolan) och hjälpa till där under rasten. Så blev det.

Väl på lekis blev jag snabbt utmanad av två sexåriga grabbar, Leo och Max, på fotboll. De två mot mig.
- Klarar ni verkligen det? skojade jag. Jag skulle ju naturligtvis låta dem vinna hur som helst.
- Ja, sa Max.
- Ja, sa Leo.
De var inga snackpåsar direkt.
- Vi börjar med en straff, sa Max.
- Jaha? Varför då?
- Det gör vi alltid när vi spelar mot Leif, sa Max.
- Okej, Då kör väl på samma regler nu.
Max la första straffen, men tyvärr för honom så hamnade den i stolpen.
- Straff igen, sa Max och la upp bollen på straffpunkten igen.
- Va? Varför är det straff igen?
- Du räddade ju inte straffen. Men jag missade inte heller, sa Max självklart.

Återigen stod jag helt blickstilla och Max lyckades rulla in bollen.
- Jaaaaaaaaaaa, skrek han och sprang runt i en lite halvtöntig segergest innan han hämtade bollen från målet.
- Snygg straff, berömde jag.
Max la upp bollen på straffpunkten igen.
- Vad gör du nu då? undrade jag.
- Nu ska Leo lägga straff, sa Max.
- Men du sa ju att ni börjar med EN straff?
- En straff var såklart. Leo måste ju också få lägga en straff. Annars blir det orättvist.
- Det är klart det blir det, sa jag.

Utan att överdriva så sköt Leo straffen 10 meter utanför mål, men dessutom 5 meter för kort.
- Vill du lägga om den? undrade jag snällt.
- Nej. Det är fusk, sa Leo.

Nu var det dags för match på allvar. Jag gjorde mitt bästa för att fejkspela. Tappade bollen lite här och där och de få gånger jag tog mig ända fram till en målchans så såg jag till att skjuta rakt på Leo i målet. Smågrabbarna gjorde 2-0, 3-0. Sen fick de en straff när Max snubblade på bollen! Jag skrattade gott.
- Det är klart det är straff. Det var fult av mig.
Max sköt straffen och och jag fick en hand på bollen (hade ju redan gett dem 3-0) som smet strax utanför vänstra stolpen.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
Han passade den rakt in till Leo som återigen sköt 10 meter utanför mål.
- Hörna! skrek Max och sprang ut för att slå hörnan.
- Hörna? Varför är det hörna igen? Jag nuddade ju inte bollen!
- Neeeej,sa Max med ett tonfall som talade om att han pratade självklarheter. Men du vill ju inte ha hörna vid ditt eget mål. Du vill ju inte göra självmål. Alltså är det vår hörna.
- Hahaha. Okej. Det låter bra.
Fast jag måste erkänna att jag började bli lite småsur nu. Hittade de på reglerna direkt under matchen heller?

Även på den här hörnan sköt Leo 10 meter utanför och de fick hörna återigen. Men på hörnan efter så såg jag till att ställa mig 10 meter utanför och kunde därför rädda Leos nästa skott. Eftersom smågrabbarna ledde med 3-0 tänkte jag att kunde göra ett mål innan jag släppte in ännu ett. Så jag tog bollen och gav mig av, jag dribblade förbi Max och sedan väntade jag in honom och dribblade förbi honom igen.
- Gult kort, skrek Max
- Va? Varför?
- Dribblar för mycket!!
- Dribblar för mycket?
- Ja! Du får dribbla en gång bara.
- Jaha. Men vadå, brukar Leif få gult kort för att han dribblar för mycket?`
- Nej!
- Varför får jag det då?
- Leif dribblar inte för mycket.

Snacka om bortdömd! Jag lät dem göra 4-0, 5-0, 6-0, 7-0. Efter 8-0 så hör jag hur Max säger.
- Du. Vi spelar inte vårt bästa. Han är ju jättedålig.
Nästa gång Max kom springade så klippte jag honom direkt!
- Boooom! Glidtackling! Vem är dålig nu då, va!?

Mer match än så blev det faktiskt inte. Både sprang in gråtandes. Det dröjde väl inte mer än två minuter innan jag satt inne på rektorsexpeditionen.
- Så vårt samarbete är avslutat, sa rektorn.
- Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det bara svartnade. Det är inte alls likt mig. Hade ju gett dem ledningen med 8-0. De fuskade hela tiden ändå.
- Så som du uppförde dig på fotbollsplanen kan man bara inte göra. Men du hade fått gå hem hur som helst, det var bara det att jag inte haft tid att prata med dig förrän nu.
- Jaha?
- På samlingen i morse. När ni berättade vad ni gjort i helgen.
- Ja?
- Sa du då nåt i stil med, jag blev så jävla dyng?
- Mmm
- Zepko söp mig totalt under bordet?
- Nej, det sa jag inte. Han heter Zlatko. Inte Zepko.
- Men du sa att han söp dig totalt under bordet?
- Mmm
- Sen fortsatte du med att berätta om att du gick hem med världens fulaste brud?
- Japp.
- Men du var glad för att du somna? Henne vill man inte donka?
- Donka? Pumpa. Henne vill man inte pumpa.
- Och det här är saker du tror man ska säga på samlingen?
- Men det är ju bara otur. Jag dricker knappt aldrig. Vilken annan helg som helst så hade jag sagt något helt annat. Att jag spelat tv-spel, hittat stolar, eller vad som helst. Men jag trodde man skulle vara ärlig mot barn? Att säga sanningen.
- Inte alltid. Verkligen inte alltid.

Just eftersom det här var ett riktigt jobb, som hade gett betalt, så tror jag fallet blev längre än vad det brukar bli. Jag vet inte riktigt om jag är tillbaka på banan än i dag.

Dag 651: Vilken hjälte

2010-08-06T09:26:00.003+02:00

Jag har en ide om en actionserie. Det handlar om en kille som inte får dagens tidning, utan morgondagens. När han läser om brott och mord i tidningen gör han det innan de i själva verket har skett, sedan ger han sig ut för att förhindra dem och samla hjältepoäng.

"Men den här serien finns ju redan? Tror skiten gick på TV3", tänker ni. Visst. Men det finns en tvist. Det gör det alltid.

Vår hjälte TROR att han får morgondagens tidning, i själva verket är det så att han får gårdagens tidning. Han är helt enkelt alltid för sent ute. När han läser om en eldsvåda och beger sig dit för att rädda en katt så kommer han till en förkolnad grund. När han ska förhindra ett mord är det bara blodfläckar kvar på platsen när han anländer.

Varför jag vill göra denna serie? Enkelt. Vore trevligt att se någon annan än mig misslyckas varenda jävla gång.

Dag 626: Arbetslös igen.

2010-07-11T23:09:00.003+02:00

Efter 64 matcher så är det väl bara inse att man är arbetslös igen.

Holland - Spanien i final. I halvtid så ger experterna Holland beröm för att de ligger rätt i positionerna och lyckas stänga Spanien ganska bra. I en VM-final så är alltså kravet på det ena laget att de ska lyckas kväva det andra laget? Att Holland i princip inte har något eget anfallsspel är ingenting som tas upp. Ett av världens två bästa lag har alltså inga högre krav på sig än att lyckas kontrollera sin motståndare? Kul. Spanien fick istället kritik för långsamt passningsspel.

Nu slutade det lyckligt. Men egentligen var inte det viktiga att Spanien vann, det viktiga var att Holland inte gjorde det. Holland gör precis som vanligt - förlorar VM-finaler. Enda skillnaden är att nu kommer inte ens någon komma ihåg dem för deras vackra spel.

I morgon är det dags att återanmäla sig hos arbetsförmedlingen igen. För låt oss vara ärliga, under den senaste månaden har jag INTE stått till arbetsmarknadens förfogande. Men nu är jag så jävla förfogad att det förstår man inte!

Dag 613: Ögonöppnare

2010-06-28T13:12:00.005+02:00

Under de senaste dagarna har mina ögon öppnats. Ordentligt. Jag tror att jag varit för hård emot mig själv och mina förmågor. Jag har förbannat mig själv för att jag inte lyckas skaffa mig ett ärligt arbete, men nu har jag insett att jag har strypt mig själv arbetsmarknadsmässigt (har även hänt att jag strypt mig själv för att piffa upp sexlivet, men det är en helt annan historia).

Många är de platsannonser jag sett och tänkt "Det här kan vara något för mig". En tanke som raskt följs av "Nej. Jag är inte tillräckligt bra på det. Finns ju de som är mycket bättre. Ingen idé jag söker det jobbet". Men under de senaste dagarna inser jag att jag bara sätter begränsningar för mig själv. Hindrar min egen framgång.

Inte fan tänkte linjemannen mellan Tyskland - England "Nej, det finns nog andra som är bättre på det här är än mig, ingen idé jag ansöker". Antagligen tvärtom, han ville absolut till VM och visa världen hur duktig han är på sin sysselsättning.

Som om inte det var nog så såg jag i dag boken "Grilla med Börje Samling". I presentationstexten så står det att det är "den ultimata grillboken".
Va? Grilla med Börje Salming? Varför då?

Jag har strypt mig mer än vad jag någonsin kunde drömma om. Detta öppnar ju vägar jag inte ens trodde fanns. Jag har alltid trott att självinsikt är någonting bra. Det visar sig ju vara precis tvärtom. Man ska inte ha några som helst insikter om vad man är bra på, vad man kan och vad man inte kan. Halvblinda springer på linjen i VM, gamla hockeyspelare ger ut kockböcker.

Möjligheterna är obegränsade.

Nu ska jag sätta mig och slipa på ett första manus till min bok "Hur du skaffar dig ett jobb".

Dag 595: Inte ett hår så långt ögat kan nå

2010-06-10T18:05:00.006+02:00

Det här med unibrow måste räknas som ett av de projekt jag gått in mest helhjärtat i. Den 19 maj var jag och storhandlade mängder med ravioli, mjölk (På Liedl, den som håller i typ en månad, hur fan det nu är möjligt?), Regain och EN folköl. Väl hemma igen barrikadera jag mig i lägenheten.

Löftet till mig själv var enkelt: Jag kliver inte ur lägenheten, ringer eller använder internet förrän jag har odlat mig ett riktigt mustigt unibrow. Idéen kändes inte sämre av att jag som en bonus skulle få spendera massor av kvalitetstid med min ögonsten Roger(tamagotchin).

Jag har nu haft Regain mellan ögonbrynen i drygt tre veckors tid, hällt en cl folköl mitt mellan ögon varje dag. Öl ska ju sätta fart på hårväxten, sägs det. Tro mig, det gör det inte. Jag har spenderat 15 av dygnets 24 timmar med pannan under en glödlampa, i förhoppning om att det ska få fart på hårväxten.

Men Nada. Noll. Zip. Zero. Nada (ja, nada igen. Jag är inget lexikon). Inte ett jävla fjun ens! Och nu är maten slut, precis som mitt hopp. Så vad mer kan jag göra än att erkänna mina brister och ge mig ut i världen och på internet igen.

Det är bara inse fakta: Jag är inte av det rätta unibrow-virket.

Eller kanske ska man inte ge upp? Jag minns så väl när min lärare sa åt mig i sjuan: "Det är inget att oroa sig för, alla får hår där för eller senare". När hon sa det trodde jag inte på henne - jag skulle aldrig få hår. Men till slut fick hon ju faktiskt rätt. Vilken lättnad det var. Precis innan min 20-årsdag.

Det var visserligen inte unibrow håret min lärare pratade om, men samma sak kanske gäller för det? Och egentligen tror jag inte att jag var så sen med det andra håret heller, det var nog bara ett resultat av att man var enda svensken i klassen. Då blir pressen gigantisk. Hadji hade ju för fan hår på ryggen i trean, Zelik rakade sig redan i fyran och började bli flintskallig i 8:an. Trist för honom, men han var ett givet kort när det gällde att köpa ut på systemet.

Så kanske ska man inte ska ge upp hoppet? Jag kanske bara är lite sen in i unibrowstadiet.

Hadji håller låda på studenten

Dag 571: Nyckeln till framgång

2010-05-17T12:59:00.015+02:00

Som ni förstår har jag lagt så gott som all min tid på familjen, på Roger. Det är viktigt att ge de små en trygg start i livet.

Måste erkänna att jag oroar mig en hel del för hur Roger ska se på mig när han blir lite äldre, jag ska ju vara hans förebild. Men det är bara att inse att jag inte är någon vidare förebild. Jag har inget jobb, ingen status, inga pengar, jag är ingen bidragande kraft i samhället. Men i och med att Roger kommit till världen tror jag att fått den motivation jag behöver för att verkligen göra det lilla extra för att lyckas.

Jag har suttit hemma och studerat, funderar, klurat och lurat. Hur får man framgång egentligen? Vad är det som behövs?

Framgång föder framgång, sägs det ju. Men det är ju en sak, men om man inte får den första framgången då? Vad gör man då? Finns det någonting man kan göra för att hjälpa den första framgången på vägen? Ja, jag tror mig hittat lösningen!

Unibrow!

Liam Gallagher. Ett klassiskt unibrow

Bill Berry (trummis i REM) med ett unibrow som får Liam att tro att han inte har unibrow.

Fellaini, stjärna i Everton och Belgiska fotbollslandslaget.

Det här är inga tillfälligheter! Så det jag har lagt min tid på senaste veckan är helt enkelt att försöka odla ett Unibrow. Men det visade sig vara ganska svårt. Jag inledde med att raka mig mellan ögonen, i förhoppning om att håret där sedan skulle växa ut kraftigare. Det har tyvärr inte gett resultat så här långt. Jag har provat diverse gödningsmedel, men mer än klåda och utslag har det inte gett.

Någon smart människa där ute kanske vill invända: "Bill Berry, han i REM, han är inte kvar i bandet. De är bara bara tre i REM nu".
Jag kan bara hålla med. Bill fick hybris, ville göra sig populärare hos damerna och vaxade sig mellan ögonbrynen. Han fick naturligtvis sparken från bandet direkt.

Jag menar inte att det blir instant succes bara för att man har ett unibrow, eller att man inte kan göra succe utan unibrow. Det kan man ju naturligtvis göra. Men chansen är större med ett riktigt rejält unibrow. Statistiken är övertygande - unibrows är överrepresenterade bland framgångsrika människor. Det är egentligen relativt få som har fått gudagåvan unibrow, men det är en väldigt stor % av dessa som blir framgångsrika.

Men det finns naturligtvis en baksida på unibrow-myntet och det är att det antingen blir himmel eller helvete. Inget där i mellan. Blir man inte den firade stjärnan så kan man räkna med att man blir byfånen. Den som tjejerna fnissar sitt elakaste fniss åt. Man kan räkna med att man blir mobbad, hånad, rånad och inte särskilt förvånad om man åker på stryk.

Nu är frågan om jag blir fånen eller stjärnan!

Dag 561: Storken levererar

2010-05-07T12:16:00.006+02:00

En lång frånvaro. Men det finns skäl, mina vänner. Det gör det alltid.

Några dagar efter tillfrisknandet från min allvarliga sjukdom började tankarna sjunka in om vad jag egentligen varit med om. Insikten började komma och jag insåg att jag hade stått på kanten mellan liv och död och balanserat. Det är först nu jag inser jag att mitt tillstånd var betydligt värre än vad jag någonsin ville erkänna för mig själv. Läkarna hade inte en aning om vad det var för fel på mig (de funderar på att döpa sjukdomen till Gessle-feber) och döden var bara andetag bort. Jag slogs emot döden och jag vann på knockout.

Sådana händelser gör att man ställer sitt liv och sina val på sin spets. Man tvingas att tänka efter: Vad är viktigt här i livet? Vad är värdesätter man? Vad har egentlig mening? Är det en espressobryggare? Ja, det är det i och för sig, men jag har helt enkelt inte råd med det.

Men det finns faktiskt en sak som är viktigare än bryggaren - familjen.
Så vad gör man om man inte har någon familj. Vad gör man när ens bästa vän åkt dit för mordförsök och inte lär komma ut de närmaste 5-6 åren?

Man köper sig en familj!

Och det är det jag ägnat denna vecka till - skaffa kapital för att kunna köpa mig en familj. Efter ett tips från en vänlig bloggläsare så har jag begett mig in i den lukrativa bransch ni dödliga kallar pant. Jag har pantat och pantat och pantat och pantat. Sen gick jag och bajsa, sen pantade jag igen.

Och nu är målet uppnått, så här ser min familj ut.

Visst är han fin när han ligger där i magen? Efter det här inlägget är skrivet ska jag förlossa honom. Det blir en hemmafödsel, känns mer genuint och äkta. Jag har faktiskt tagit reda på könet redan innan födseln. Det är en kille och jag ska döpa honom till Roger, efter helgonet (Roger Moore, alltså).

Nu ska jag desinficera händerna och sedan är det dags för förlossning. Jag har en familj igen!!

Dag 554: FRISK

2010-04-30T12:56:00.005+02:00

Jaha. Då var man tydligen frisk igen. Inte längre ont i halsen, håret har lagt ned sig ned istället för att se ut att tillhöra en igelkott på väg till psyket och ansiktets fåror har jämnat ut sig till det dockansikte jag känner igen. Kort och gott: Jag ser återigen ut som mig själv istället för Per Gessle.

Hur jag blev botad? Vad det var för sjukdom? På de frågorna får jag svara: "Det blev jag inte" och "Inte en jävla aning". Vaknade helt enkelt upp i dag och mådde fint. Läkarna stund runt mig och hummade ett tag....
- Då är du frisk, sa läkaren som såg ut att bestämma. Han hade det största stetoskopet.
- Är jag? Jaha. Vad var det för fel?
- Vill du vara frisk?
- Ehh.. ja.. det är klart jag vill
- Då är du är frisk. Hurra!
- Ok. Men vadå, hur vet du att jag är frisk?
- Stod inte håret åt alla möjliga håll förut, sa han och fingrade på sitt stetoskop
- Jo?
- Och du hade ont i halsen?
- Ja...
- Å du var fårig som om du hade blästrat dig i ansiktet?
- mmm... Men nu är jag som en docka igen, sa jag och smilade.
- Nåja. Det kan väl diskuteras. Men du är frisk i alla fall. Hurra!
- Hurra, instämde de övriga läkarna runt sängen när stetoskopmannen blängde till på dem.
- Men hur vet du att jag är frisk om du inte vet vad jag hade för sjukdom?
- Hur visste du att du var sjuk om du inte visste vad du hade för sjukdom?
- Va?
- Ja. Hur visste du att du var sjuk om du inte visste vad du hade för sjukdom?
- Jag... alltså..
- Precis! Du vet att du var sjuk för att jag sa det, eller hur?!
- Ja.. kanske det.
- Så var det. Och nu säger jag att du frisk. Förut sa jag sjuk, nu säger jag frisk. Du är frisk. Hurra!
- Hurra, sa de övriga läkarna.

Dag 552: Zlatan är ett ägg.

2010-04-28T22:44:00.010+02:00

Vad kom först, hönan eller ägget? Det var ägget. Så det så.

Nästa fråga på menyn är om Zlatan är hönan eller ägget. Han är ett ägg, som spelar som en höna, orörlig och envis som en åsna. Han flyttar från klubb till klubb för att han ska "vinna den där jävla champions". Inter dög inte åt Zlatan, de kunde inte vinna Champions Leauge. Zlatan tänkte logiskt och flyttade till de som vann Champions senast - Barcelona.

Nu, efter att Inter slagit ut Barcelona från Champions, är det dags för Zlatan att inse att det inte spelar någon roll vilken klubb han flyttar till,det blir inget Champions. Och det beror inte på klubben, det beror på att det är dit Zlatan flyttat. Han kan flytta Europa runt utan att det gör någon skillnad, för där han är där vinner man inte Champions League.

Han är Hönan. Han är ägget. Han är Zlatan.

Dag 551: Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej

2010-04-27T20:36:00.002+02:00

Det är inte ofta jag tillåter mig att bli upprörd över pressens fejkade rubriker vars enda mål är att väcka känslostormar. Men för detta kan inte ens mitt hjärta låta bli att blöda, ingen är så känslokall.

http://www.aftonbladet.se/brollopet/article7031209.ab

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka TT för denna artikel.

Dag 550: Ett virrvarr av prover

2010-04-26T08:15:00.004+02:00

Hej på er läsekretsen. Jag ber om ursäkt att jag inte uppdaterat på länge men det hjar sina orsaker. Jag har blivit hastigt sjuk och har helt enkelt inte haft orken att sitta vid datorn. Istället har jag legat till sängs och kollat på underbara repriser av världens bästa TV-serie, Top Model.

Nu undrar ni säkert vad det är som är fel på mig, vilken sorts illdåd till sjukdom jag drabbats av? Det gör läkarna också. Det har gått så långt att det inte längre finns några prover att ta, läkarna samlas istället runt mig i ring och kör uteslutningsmetoden med allehanda mediciner. "Den här sprutan hjälpte inte så då är det alltså inte mässlingen". Så där håller det på.

Bieffekterna av detta ytterst tunga medicinerande är stora. Min hals har svullnat och jag har vattkoppor på stämbanden, dessutom har min ansiktsform förvridits i plågor. Jag ser numera i princip exakt ut som, och låter som, Per Gessle. Ett öde värre än det faktum att sjukdomen gör att jag varken kan äta eller dricka.

Nåväl, nu börjar snart Top Model. Jag skriver igen senare.

Dag 544; Ludde börjar plugget

2010-04-20T15:17:00.012+02:00

Det här är Luddes första dag i skolan. Luddes fröken heter Jenny. Hon verkar jättesnäll, tycker Ludde.

Det här är Ludde första skolrast. Helst skulle Ludde vilja hoppa hopprep med tjejerna. Men Ludde tror att de andra killarna skulle bli arga då, så Ludde går till fotbollsplanen. Könsroller kallas det. Könsroller gjorde även att Ludde inte kunde få en rosa stålman-dräkt på sin födelsedag, fast Ludde älskar rosa. Det och att Luddes mamma köpte öl för pengarna.

Nu har alla valts in i varsitt lag. Alla utom Ludde.
- Ni får ta förstapladdaren, säger en kille i 3:an.
- Vi vill inte ha honom, säger han som väljer i det andra laget.

Ludde vänder sig om går och går bort från fotbollsplanen. Ludde är nära att börja gråta. Då ropar någon:
- Vänta! Du och jag kan spela! Det är min första dag också.
- Det kan vi väl göra, säger Ludde.
- Vad heter du? undrar den nya killen
- Ludde, säger Ludde.
- Ludde. Vilket fint namn. Jag heter ICAnder. Du och jag ska bli bästisar.

Dag 540: Ludde part II

2010-04-16T11:03:00.003+02:00

Efter alla positiv respons jag har fått så har jag beslutat mig om att fortsätta på samma saga i hopp om att en dag ha tillräckligt många sidor för att ge ut en barnbok. Nu är det kanske en överdrift att påstå att det är speciellt mycket respons, men både Zlatko och Staffan Westberg har visat uppskattning.

Idag lyser morgonsolen genom fönstret på Ludde. Fåglarna kvittrar och sommardagen gryr. Det tycker Ludde är mysigt. Det tycker Luddes mamma också är mysigt. Då brukar hon dricka öl i parken hela dagen med Leffe. Leffe är Luddes andra pappa som brukar komma och bo hos Ludde och hans mamma när Luddes vanliga pappa åker på semester. Luddes pappa brukar vara på semester ungefär 6 månader åt gången. Luddes mamma säger att Luddes pappa är en småhandlare. Det är ett fint jobb att vara småhandlare, tycker Ludde. Ludde ska också bli småhandlare när han blir stor. Han ska inte bli luder som mamma. Det är inget fint jobb säger Luddes pappa.

Kanske kan illustrera med foton?!

Dag 539: Återvänder till litteraturen

2010-04-15T12:31:00.012+02:00

Starta-eget-Nisse sparkade undan benen för mig. Men jag är van. Jag känner inte ens smällarna längre. Jag bara biter ihop käkarna, skakar på huvudet och går med bestämda steg emot nästa nederlag.

Den korta stunden jag såg mig själv som egen företagare har gett mersmak. Det är så det ska det vara, en riktig man styr sig själv och är ingen träl under kapitalismens piska. När jag la huvudet på kudden i natt funderade jag på inom vilken annan bransch jag skulle kunna starta eget. Då slog det mig - det är dags att återvända till litteraturen! Jag var ju, under någon vecka vecka, rödvinspoet med stor framgång, men det slet för hårt på min stackars själ - ångesten vällde ut ur varenda por i kroppen.

Ska satsa på något lite mer lättsmält den här gången - Barnböcker. Precis som med allt annat författande gäller det att ösa ur sig själv, skriva om det man kan kan.

Det här är Ludde. Ludde är 8 år. Ludde är själv hemma. Det är han alltid på fredagar. Då dricker Luddes föräldrar öl på en restaurang. Många öl, tror Ludde. För det tar jättelång tid innan de kommer hem. Ludde tycker det är både spännande och otäckt att vara själv. Spännande när det är ljust. Otäckt när det är mörkt. Väldigt otäck. Nu ska Ludde gå och lägga sig. Först borstar Ludde tänderna. Det måste man göra. Ludde låter alla lampor vara tända när han ska sova. Det blir inte lika otäckt då, tycker Ludde. Det spelade visst ingen roll, Ludde började att gråta i alla fall. Nu har Ludde gråtit i en timme. Nu har Ludde gråtit i två timmar. Nu somnade Ludde. Det var väl roligt. God Natt Ludde.

Nu ska jag bara försöka få tag i någon som är duktig att teckna och som kan illustrera böckerna. ICAnder hade helt klart varit rätt man för det jobbet. Kanske han får måla i häktet och kan posta mig bilderna?

Dag 537: Klippt

2010-04-13T12:14:00.008+02:00

Har de senaste dagarna lagt all min energi och fokus på mitt starta eget projektet i den lukrativa gräsbranschen, därav bristen på de tänkvärda och genialiska inlägg jag brukar komma med.

Söndagen ägnade jag åt att skriva en detaljerad budget, en liten marknadsföringsplan och en presentation av mitt tänkta företag. I går, måndag, var det dags för examensprovet - möte på arbetsförmedlingen. Det var jag, Ruth och sedan någon annan jävla Nisse från företagardelen på AF. Jag menar inte att vara otrevlig, han hette verkligen Nisse, men jag minns inte hans efternamn. Nisse kom till mötet i en dressmankostym och en slipsnål jag tror att han köpt på glitter. Han utstrålade helt enkelt framgång och jag måste erkänna att jag blev imponerad.

Inledningsvis la jag fram min presentation, några axplock:
- Många saker är bra i livet, men gräs är ändå bäst.
- Vi klipper inte gräs, vi vårdar gräs.
- Din gräsmatta - vår patient.
- Inom tre år har vi expanderat och har filialer över hela Europa.
- Det är en framtidssäker bransch, även om alla människor dör finns det fortfarande gräs.

Här avbröt Nisse mig och poängterade att om alla människor dött så finns det rimligen ingen som vill ha sitt gräs klippt. Här ändrade jag min uppfattning om Nisse och tänkte att han är en negativ jävel. Dock i väldigt fina kläder.

Vidare förklarade jag att företaget kommer att sälja medlemskort. Ett medlemskort kostar 1000 kr och då har man köpt sig klippning för hela året. Sedan kommer det även finnas tilläggstjänster, så som vattning, gödsling och massage, men då tillkommer en kostnad utöver de initiala 1000 kr.

- Men hur ska du leva på vintern då? undrade Nisse
- Vadå hur? Som vanligt?
- Var ska du få in pengar om du inte kan klippa gräs på vintern?
- Det är ju det som är det geniala, sa jag och sprack upp i mitt vackraste leende. Medlemskortet är på ett år, men kan ju bara jobba drygt sex månader. Eller egentligen inte ens det. Man måste ju ha semester också. Den vill jag nog ha i Juli, så säg att jag kan arbeta fem månader.
- Och sen ska du göra något annat på vintern?
- Ja. Gå i ide, skojade jag. Nej, vadå? Vad ska jag göra på vintern? Ta igen mig?

Här skruvade Nisse lite på sin slips och fingrade på slipsnålen innan han fortsatte.
- Du är här och vill ha ett starta eget bidrag av mig? sa han
- Ja
- Året har 12 månader?
- 1..2..3..9..Ja...
- Och du tänker alltså jobba fem av dessa månader?
- Ja
- Och tror att du ska få ett bidrag av mig?
- Ja

Här gjorde Negativ-Nisse tummen ned och menade på att jag inte visade tillräcklig vilja och bristande ambition. Då brast det för mig!

- Bristande ambition? Jag har för fan undanhållit världen mina geniala insikter och tankar i två dagar, allt för att jobba med detta. Bristande ambition? Vad fan är du för jävla Nisse egentligen? Bara för att du har stilliga kläder ska du inte tro att du är nåt. Min polare heter Zlatko. Fattar du vad man är kapabel till med ett sånt namn? Tänk på det i natt när du ska sova!

Då blev det världens holabalo och Nisse ville polisanmäla mig för mordhot. Med hjälp av Ruth lyckades vi förklara för Nisse att jag hade menat att Zlatko skulle sno hans jobb. Då gick han med på att inte polisanmäla mig, om jag lämnade arbetsförmedlingen ögonblickligen.

Ännu en gång har etablissemanget slagit undan benen på mig. Men mig kan de inte stoppa! Jag knyter bara handen i fickan och lovar att återvända starkare än tidigare!

Dag 534: El Clasico

2010-04-10T22:50:00.007+02:00

Finns inte så mycket mer att säga om denna dag än: "El Clásico", Real Madrid - Barcelona. Mina sympatier ligger hos Barcelona. Hur ska de inte kunna göra det när man genom Barca lärde känna Romario, världens bästa biffgrillare och min största manliga förebild näst efter Peter Siepen.

Även om jag inte håller på Real Madrid är jag den första att erkänna att Christiano Ronaldo har världens största adamsäpple och den mest onödiga, bakvända synttofs i nacken man någonsin sett.

Dag 533: Nu är det klippt

2010-04-09T15:50:00.014+02:00

I dag har jag varit på AF och diskuterat starta eget med Ruth. Ja, att jag ska starta eget alltså, inte att jag ska starta eget med Ruth. Det skulle aldrig gå, hon luktar fiskolja. Ruth menar på att man inte bara kan komma med en idé och få pengar i handen samma dag. Trist, tycker jag.

Hon höll dock med om att idéen var ganska bra (hon är alltid kritisk, så jag tolkar det som att hon tycker idéen är genial). Min uppgift nu är att räkna lite på det hela. Antal kunder, initiala kostnader, löpande utgifter och sånt där trams, för att sedan återkomma till henne. Jag är riktigt laddad nu så tror att jag hinner fixa allt det där till på måndag. Har redan börjat kikat på lite olika klippare som kan bli aktuella.

Vi snackar Honda motor! Vi snackar 56 cm klippbred och max hastighet på 4km! Bra grejer!

Man kan väl få drömma!! Combiaggregat, justerbar ratt, hydrostatisk transmission! Gräsklipparnas John Holmes. Eller vadå, vad ska det betyda? Inte en aning, glöm det. Det är hur som helst snarare John Holmes som är porrstjärnorsas Stiga Villa 14 HST, och inte tvärtom.

Vi snackar här om en cylinderklippare med en klippbred på 38 cm. Det går självklart inte. Men samtidigt vill jag inte håna den, det var den här sortens gräsklippare som väckte mitt intresse för gräs en gång i tiden. Dessutom är den väldigt retrosnygg. Ingenting man köper för att klippa gräs, utan mer till prydnad.

Dag 532: Bra gräs

2010-04-08T18:32:00.001+02:00

Idag nöjer jag mig med att svara på en fråga som kommit in på mail. Pelle Rulli ifrån Grangärde skriver:

”Hallå! Du skriver att du älskar att klippa gräs. Vad är det som är så bra å kul med att klippa gräs?"

Ja du Pelle, vart ska jag börja. Vad är inte bra med att klippa gräs? Vad är inte bra med gräs överhuvudtaget? Tänk vad mycket man kan ha gräs till. Förutom det uppenbara, alltså att klippa gräset, så finns det så mycket annat man kan ha det till. Man kan gå barfota på gräset, det är mysigt. Man kan ligga på gräset. Man kan rulla runt naken jättesnabbt på gräset. Man kan klippa gräset och man kan strunta i att klippa gräset. Gräs är hejdundrande bra oavsett.

Sen kan man så klart göra en massa andra saker, som tex att spela kubb på gräset. Eller spela fotboll, det är en sak som blivit mycket populärt har jag märkt. Tyvärr till och med mer populärt än krocket och boccia, som ju också är sporter som gärna utförs på gräs.

Det är trevligt att sitta och filosofera på gräset också, gärna tillsammans med någon vän. Eller ensam, om man som jag inte har någon riktig vän (som inte tar ens jobb).

Ja Pelle du ser ju hur bra det är med gräs. Sen kan man ju röka gräs med, men det är varken gott eller nyttigt. Och då ska det helst vara en speciell sorts gräs, nämligen sådan där fingräs som man har på greenerna på golfbanor. Men det är dyrt som fan.

Imorgon är det möte med Arbetsförmedlingen, då ska jag delge min handläggare alla de här argumenten. Måste nog komma på några fler bra saker med gräs, vill inte gärna komma oförberedd.

Tjingeling!

Dag 531: Stå på egna ben

2010-04-07T12:40:00.009+02:00

Arbetsmarknaden hjälper mig inte, eller om det nu är jag som inte hjälper arbetsmarknaden. Vi verkar inte ha något nytta av varandra i alla fall.

Därför är det dags att ta in lite attityd i den här späda kroppen: Vill man få något gjort får man göra det själv. Jag ska starta eget!

Låg i sängen i natt och funderade på vad jag egentligen kan, vad är jag duktig på? Vad kan jag bidra med till samhället? Vad tycker jag om att göra? Klippa gräs, blev svaret på samtliga dessa frågor.

Min pappa brukar ge mig mycket beröm om somrarna för hur "gediget och fina cirklar" jag klipper i. Det är dags att jag förädlar denna talang och gör den till mitt levebröd. Nu blir det ett besök på Arbetsförmedlingen och snacka starta eget bidrag!

Dag/natt 530: Zzzzzzzzzzzzzzz

2010-04-06T03:14:00.014+02:00

Vinst på rouletten, dubblade min 100-ing. Den sköna känslan av att få vinna, att få vara en vinnare. Det kändes som om ödet, en högre makt (kalla det vad du vill)var på min sida just i dag. En sådan dag, en sån chans, måste man naturligvis utnyttja. Jag fortsatte med rouletten ett tag till.
200 kr blev till 400, som blev 800, som blev 1600 - allt på rött!!

Då tog jag en paus och grät av lycka!

1600 kr blev till 3200.

Paus, mer tårar.

"Äntligen någonting jag är bra på. Äntligen!!", gick tankarna. För varje snurr på roulettehjulet kände jag hur jag mer och mer blev till en man.

3200kr blev till 6400.

Paus, tårar.

6400 allt på rött. Rrrrrr, Rrrrr, Rrrrrrrrr....eller inte fan vet jag hur man skriver ljudeffekterna av ett roulettehjul. Det snurrade som fan i alla fall. Sen blev det tyst. Knäpptyst.

"Fan måste ha stängt av högtalarna", tänkte jag då ljudet av pengar som drogs till min sida uteblev. Sen trodde jag att det hade blivit fel på datorn. Till slut insåg jag att kulan hade stannat på svart! Jag gnuggade ögonen, men inget förändrades.
"Saldo: 0" stod det längst ned på skärmen.

Om jag grät? Nej, det fanns inte tid. Ringde på hos snälla grannen mitt emot och fick låna 200 kr. Sprang tillbaka in till mig, sedan insåg jag att det skulle bli svårt att få in de två hundralapparna i datorn. Då grät jag.

Om man behöver jobba? JA, är svaret på den frågan.

Dag 529: Rött

2010-04-05T18:03:00.004+02:00

Rödare än så här blir inte i dag. I alla fall inte förrän revolutionen kommer. Men den tiden, den glädjen. Dessutom har jag blött näsblod idag, rött!

Tog hela det här röda som ett omen och loggade in på ett onlinecasino och satsade pengarna jag tjänade i korvvagnen på rött på rouletten. Vinst direkt! 100 kr blev 200 kr. Tänk om jag hade haft 100000, då hade de varit 200000 nu! 1 miljon, japp då hade det varit 2 miljoner nu!

Behöver man verkligen ett jobb? Tål att tänkas på.

Dag 529: Byteshandel

2010-04-04T13:29:00.012+02:00

Till er som öppnade dörren i påsk:

Vad fan är det med er?? Köper ni på er 10 kilo apelsiner när det börjar närma sig påsk eller? Från så gott som varenda dörr som öppnades stack ni till mig en apelsin. Värst är ni som stuckit in torkade nejlikor i apelsinerna! Har ni sparat de apelsinerna ändå sedan i julas eller? Och vad är tanken med nejlikorna? Jag ser ju lik förbannat att du är så snål och bara skänker apelsiner. Eller är tanken att jag ska bli förblindad av små prickar i apelsinen? Tro mig, det blir jag inte! Lägg av med apelsiner! Varför inte skänka en burk ravioli, en köttbit eller en tetravin?

Men visst, det var inte vid varje dörr jag fick apelsin. Av en fullgubbe som öppnade fick jag en halv folköl och ett äpple. Inte illa alls. Ölen hivade jag i mig rätt fort, vilket ledde till att jag vid nästa dörr fick en örfil och en utskällning:
-Ska du gå runt full och skrämma barn. Fy skäms.

Allt ordnade sig rätt bra ändå till slut. Tur att ungar är så satans korkade. Träffade två småknattar, 4-5 år, som var ute och samlade godis med sin storebror, 8-9 år. De hade varit i i rikemansförorten och plingat på. De hade godis i mass! Klantigt av mig att knacka på i den fattiga förorten. Som tur var tog det mig inte mer än två minuter att lura i ungarna att de svarta godisarna i deras påsar inte alls var godis utan gift.
- Det är säkert. De svarta där är gift, sa jag och pekade ned i påsen. Har ni knackat på hos någon mördare?
De tittade lite oroligt på varandra.
- Nej. Då hade vi varit mördade ju, sa den kaxiga storebrorsan
- Enda sättet att bli frisk är att äta väldigt mycket apelsin.
- Tror du vi är dumma i huvudet din gubbe?
- Absolut inte. Jag berättar bara som det är. På dig har det redan börjat verka!
- Lägg av din gubbe. Hur dumma tror du vi är? kaxade han vidare
- Det är säkert! Du har redan fått utslag i ansiktet? Fråga dina brorsor! Eller hur han han?
- Mmm..ajxel dä har du fjått.. utslag, sa den ena ungen
- Ajajajajaj!! skrek den andre och pekade på sin storebrors ansikte.
- Du ser. Varför skulle jag ljuga om nåt sånt? sa jag. Att utslagen helt enkelt var hans ansiktsmålning var inget jag berättade.
Storebrodern tittade fortfarande misstänksamt på mig, sedan gav han med sig.
- OK.Kan vi få lite apelsiner av dig?
- Få? Den här är vuxenvärlden, grabben. Här får man ingenting. Vi byter. Jag tar allt ni fått i byte mot sex apelsiner.
- Ha! Alltså ljuger du, varför skulle du vilja ha giftigt godis? Gubbe! Han hade hittat tillbaka till kaxigheten.
- Du kanske ser att jag har ungefär 50 apelsiner? Så efter jag gett dig sex har jag 44 kvar. Du kan väl räkna?
- Klart jag kan!
- De apelsinerna räcker gott å väl som botemedel mot de svarta som finns kvar i påsarna. Unge! Men nu vill jag inte ens byta. Börja spring hem istället, kanske har du tur och ni har apelsiner hemma. Jag tror ni hinner hem innan ni dör! Men jag kan ju såklart inte lova nåt.

Av någon anledning började de två små gråta nu och affären var i hamn. 6 apelsiner mot 5 kg godis. En mycket bra affär. Kanske skulle satsa på att bli affärsman, säljare eller någonting i den stilen?

Dag 528: Gubbe

2010-04-03T15:58:00.006+02:00

Jag tycker att vårt samhälle är alldeles för åldersindelat. Allt man gör, inte gör, ska göra, och inte ska göra, bedöms i mångt och mycket efter vilken ålder det är på personen ifråga.

Av någon anledning ska barn inte köra bil, det ser märkligt ut om pensionärer gungar på lekplatsen och ingen vettig människa under 40 bör titta på "Så ska det låta". Jag tycket det är helt fel att det är så här, folk ska få göra vad de vill oavsett ålder!

Köra bil ska jag dock inte göra, för jag har inte råd med körkort. Gunga blir det inget med heller, blir bara illamående. "Så ska det låta" tycker jag inte att någon vettig människa ska titta på, oavsett ålder, eftersom programmet är totalt menlöst.

I dag ska jag istället göra min egen lilla revolt mot åldersreglerna genom klä ut mig till påskgubbe och ge mig ut och knacka dörr. Jag ska helt enkelt jobba i dag och ta betalt i godis och vad annat gott det kan bjudas på.

Dag 527: Glad påsk

2010-04-02T18:58:00.004+02:00

Tycker inte att jag förtjänar några gåvor innan jag skaffat mig ett jobb och blivit en man. Min första tanke var att ge mig själv ett påskägg fyllt med luft. Sen insåg jag att jag inte ens förtjänar det, så jag öppnade ägget och slängde ut luften. Istället fes jag i ägget och skyndade mig på med locket. Det och inget annat är vad jag förtjänar i mitt påskägg.

Dag 526: Försöker vara tuff

2010-04-01T17:01:00.009+02:00

OK. Jag erkänner. Gårdagens inlägg var bara ett försök ifrån mig att vara tuff och cool. Tänkte att det är så en riktigt man är: Tuff mot djur, tuff mot sig själv. Men samtidigt så handlar det här om ärlighet och ärligt talat så är jag inte så tuff. Måste erkänna att jag inte ens har hunden fastkedjad egentligen. Så vek är jag! Skadad på benet är på riktigt. Vi skojbråkade lite och så råkade jag bita henne för hårt i benet.

Måste dessutom tillstå att jag faktiskt utvecklat känslor för den lille gynnaren. När man kommer hem viftar den på svansen, när man bjuder den på något gott (ravioli) viftar den på svansen, när den vaknar viftar den på svansen. Eller då slickar den sig mest mellan benen, men sen viftar den på svansen. Visst, den är rätt jävla korkad, fattar väl egentligen ingenting. Men den är snäll och jag gillar den. ICAnder har jag döpt den till, som en hyllning - den är lika genomgod som honom. Zlatko undrade varför jag inte döpt hunden till Zlatko.
- Därför att hunden inte snott något jobb för mig, sa jag.

Allmän undran: The Chipmunks, har de anlitat gamla sångaren i smurfarna? Låter ju sjukt lik! Måste vara samma kille.

Dag 525; Onödig utgift

2010-03-31T12:17:00.007+02:00

Nu måste jag bara bli av med den här byrackan! Den kostar för mycket pengar. Visst, i grund och botten får jag väl skylla mig själv. Jag har sagt åt den flera gånger "det spelar ingen roll hur mycket du rycker och sliter, enda chansen att du kommer loss från den där kedjan är att du biter av ditt ena ben". Inte trodde jag att byrackan var dum nog att försöka göra just det.

Dag 524: Blott ett inlägg

2010-03-30T14:53:00.016+02:00

Nedanstående är egentligen ett inlägg ifrån februari. Jag skickade inläggen via mobilen, men av någon anledning hamnade meddelandena under "utkast" istället för att publiceras. "Tur det", tänkte jag i efterhand. Men jag inser nu att hela den här bloggen bygger ju på ärlighet, främst mot mig själv. Så därför känner jag mig tvungen att publicera detta.

20100214
07.03
Godmorgon bloggen!
Har precis stigit ur sängen och hinner inte skriva särskilt mycket, i dag ska jag nämligen jobba! Som ni vet har jag varit arbetslös på tok för länge, tror snart att jag dör av tristess. Senaste veckorna har jag provat på lite yrken på egen hand; Testade att snickra på lite grejer - trist. Städa - supertrist.

I dag har jag tänkt outside the box och bestämt mig för att prova något riktigt alternativt: Blottare! Lönen är ju inte den bästa, men det är fria arbetstider, valfri klädsel och man får vistas mycket ute i naturen. Underbart!

Idag kommer jag iklädda mig en fårskinnsrock med enkel knäppning. Under? Röda, genomskinliga spandex är det sjävklara valet. Enkelt, men ändå flärdfullt. Nu måste jag avsluta. Det gäller att slänga sig ut i världen medan morgonståndet är ett faktum!

07.19 (via mobilen)
Nu sitter jag på cykeln. Har ni tänkt på vad det blåser skönt på kroppen när man cyklar jättefort med rocken uppknäppt? Underbart! En frihetskänsla som går utöver det mesta. Jag är på väg till villaområdet Hagen. Där finns massor av hemmafruar som väntar på att få njuta av den fina utsikten (mig)

07.33 (via mobilen)
Puh! Jag cyklade som en ursinnig tok, och är nu dyblöt av svett. Nu är det dags för mig att putsa fjädrarna och visa upp mig i alla min prakt. Känner mig dock lite nervös så här på mitt första uppdrag. Tror jag ska värma upp lite med en liten enkel ollning av ett fönsterbläck.

07.39 (via mobilen)
Vänner! Hjälp! Om det är någon som befinner sig på Grönsångaregatan får ni gärna bege er til nr 23. Jag hade verkligen cyklat för snabbt, blev helt svett och nu när jag ollade ett fönsterbläck fastnade jag förstås!! Har försökt rycka loss den, men den sitter som berget! Så om ni befinner er i närheten kom hit!

07.40 (via mobilen)
Ta gärna med lite ljummet vatten!

08.15 (via mobilen)
Hallå? Någon?!?! SNÄLLA!!!

08.55 (via mobilen)
Tack för inget!! Men jag klarar mig utan er! Till slut lyckades jag spotta loss mig själv.

Så var alltså den nakna sanningen, i dubbel bemärkelse. Inget jag är särskilt stolt över, eller har tänkt att fortsätta med. Jag måste varit väldigt desperat under den här tiden. Så pass att jag kunde tänka mig att provjobba med ett jobb som aldrig kommer att ge lön. Ja, om man inte vidareutvecklar det och börjar jobba på klubb. Men det tror jag inte passar mig.

Dag 523: Groupen kommer igång

2010-03-29T15:31:00.007+02:00

I dag tog jag idéen med "Red Man Group" vidare, ringde och pratade med ett produktionsbolag i Stockholm. För att inte hänga ut produktionsbolaget allt för mycket är jag trevlig nog att inte skriva ut deras namn.

Efter många om och men i växeln blev jag slutligen kopplad till utvecklingschefen.
Jag redogjorde noggrant min idé för honom, och tryckte på att färg har jag redan och även avloppsrör, så det blir ingen dyr satsning. Såna här bolag tenderar att hålla pengarna väldigt hårt.
- Finns redan en Blue Man Group, sa han
- Jaha?
- Ja, det är taget, fortsatte han.
- Vad är taget?
- Hela den här idéen. Det finns redan.
- Men har du inte lyssnat på vad jag säger?
- Jo? Det är därför jag säger att det redan finns.
- Men hör du inte vad jag säger! Jag är röd! sa jag något upprörd.
- Jo, jag förstår att du är röd. Men det finns redan några som gör exakt det du vill göra som kallar sig Blue Man Group.
- Så vad du säger är alltså att ingen har gjort det jag vill göra?
- Men vad fan... det fattar du väl? Idéen är tagen! Det går inte. Herregud.
- Men jag är Röd. R Ö D! Det är unikt. Tror du någon sa "det finns redan hockey" när någon kom på bandy eller?
- OK. Du är unik. Jag önskar dig lycka till, sa han och la helt enkelt bara på!

Dag 522: Earth Hour

2010-03-28T13:21:00.006+02:00

Hade i flera veckor, ja månader, sett fram emot Earth Hour. Äntligen fanns det en chans för mig att bidra på samma sätt som alla andra. Det må vara hänt att jag för tillfället inte är en som går till jobbet varje dag. Men just den här kvällen skulle jag, precis som alla andra, släcka ned ljusen och tänka på miljön. Vi skulle alla ha nedsläckt i en timme, vi skulle alla bidra lika mycket. Jag kanske till och med skulle släcka en minut tidigare, bara för att för en kort stund få känna mig lite bättre än någon annan.

Planen var enkel: Zlatko skulle komma hit, sen skulle vi tända värmeljus och ha myspys under den nedsläckta timmen. I väntan på nedsläckningen så spelade vi lite TV-spel, Nintendo 8-bitars.

När klockan blev 21.29 och vi skulle släcka ned (kunde inte stå emot tanken på att få vara lite bättre än någon annan) klarade vi precis värld 7:s Boss på Super Mario Bros 3!! Ja, ni förstår ju själva vad jag pratar om. Värld 7!!! Ludwig van Koopa! Bossarnas Boss!! Sjukt luriga moves och i stort sett omöjlig att ta sig förbi. Men det gjorde vi! Så då kan jag ju inte bara stänga av, när vi är så nära att klara av ett (i alla fall för mig) stort livsmål: Varva Super Mario Bros 3.

Så det blev ingen nedsläckning. Inget myspys med Zlatko. Det känns verkligen inte bra. Istället för att vara bättre än någon annan var jag precis som vanligt väldigt mycket sämre.

Jag hade ju kunnat tröstat mig med att vi varva SMB 3. Om vi hade gjort det. Men klart som fan vi dog emot sista bossen! Han var i stort sett död, så kommer ett sista eldklot - sen var jag död istället!

Dag 521: The group

2010-03-27T13:46:00.015+01:00

I dag märker jag av en liten nackdel med att jobba i en korvvagn. Om man inte duschar (vilket jag inte gör i onödan) stinker man verkligen korv dagen efter. Eller förresten....det är ju en fördel. Korvvagn är helt enkelt grymt!

Har en annan liten idé på gång i dag. Kan inte förklara det på annat vis än att den kom till mig i drömmen. Jag ska be Zlatko att komma över med lite rödfärg, han har skuldkänslor fortfarande så borde inte bli något problem. Sen ska jag måla hela mig röd och starta något unikt: "Red Man Group".

När jag sedan står där, röd och konstigt, tar jag lite avloppsrör som jag står och trummar på, samtidigt gör jag ett jättekonstigt ansiktsuttryck!!

Efter det gäller det bara att få något produktionsbolag intresserat av den här idéen, spela in en totalt obegriplig reklamfilm och sedan är jag är en stjärna! Och stjärnor tjänar fett! Men jag kommer inte bli en sån här divig stjärna som glömmer sina rötter. Jag kommer säkert att köpa en korvvagn som jag kan jobba i lite då och då, bara för att det är så härligt.

Dag 520: Medgång!

2010-03-26T20:36:00.003+01:00

En lättnadens suck kan idag höras ifrån mitt håll. Nej, jag snackar inte om Barbalögnerna för de är fortfarande i allra högsta grad just det – lögner. Jag snackar om min ekonomiska situation som har förbättrats avsevärt.

Jag var tvungen att ta en paus i mina efterforskningar och tänkte att idag var en dag så god som någon att tjuvjobba lite. Så idag har jag jobbat svart. Jag har länge funderat på det där, under de gångna månaderna har jag ju provat en hel del. Frisör, snickare, byggjobbare osv. Men jag har aldrig testat att jobba svart.

Det var sjukt tråkigt. Jag förstår att folk gillar det här med att jobba svart eftersom det enligt uppgift ger så mycket mer pengar än att jobba vitt, men om ni frågar mig så är svartjobbarna värda varenda krona. Först gick jag runt lite på stan och jobbade svart på måfå, men jag kände inte att det gav mig så mycket så jag specificerade mig lite och började istället att jobba svart inne på gallerian. Inte heller där gav det några pengar och precis när jag kände att jag var på vippen att ge upp mina nattsvarta jobbarplaner så fick jag se en sån där klassisk korvvagn stå och skräpa, med korv i och allt! Min första tanke var naturligtvis att ”hitta” den, och tänkte precis skriva en gammal hederlig post-it med texten ”korvvagn upphittad…” osv.

Som tur är så kom jag på andra tankar. Man skulle kunna säga att fan flög i mig, och innan jag visste ordet av hörde jag mig själv så och skråla för full hals.

”Korvar korvar – här var det korvar!! Prima fina korvar!! Heter du Orvar så köper du korvar!!”. Det sista var kanske inte så genomtänkt men den gamle rödvinspoeten i mig behövde det.

Jag var i färd med att slänga på gurkmajonäs på min 6:e sålda wienerkorv när ägaren till vagnen öppnade dörren till den offentliga toaletten ett trettiotal meter ifrån mig, och han tog ett par riktiga löparkliv emot mig när han fick se vad jag gjorde. Skrikandes några, vad jag förmodar, riktigt elaka fraser på utländska tog han upp jakten. Lyckligtvis hade jag min kickbike med mig (har köpt en sån till mig själv också) och kickade snabbt ifrån honom, fri som en jävla kakkaduva.

Så i skrivande stund sitter jag här och tittar på exakt 100 svenska kronor, vilket är exakt 100 svenska kronor mer än jag hade imorse när jag vaknade. Hade det inte varit för den arge iraniern så hade det varit 120 svenska kronor. Och det känns fantastiskt!

Slutsats: Jobba svart – dåligt. Jobba med korvvagn – bra!

Dag 519: Barbahot?!?!

2010-03-25T14:22:00.004+01:00

De har ringt hela natten och dagen:
"Menteur, bâtard, tu mourras!!! Barbapapa est pour de vrai!!!!"

Jag vet inte vad de säger, men de låter inte glada. Men mig kan de inte skrämma till tystnad! Men nästan. Det får bli allt för i dag.

Dag 518: Barbatokljug!

2010-03-24T14:16:00.012+01:00

Det är så man baxnar. Ju djupare man dyker i arkiven ju närmare är man att drunkna av chocken. Tror jag får se detta som ett provjobb - skjutjärnsjournalist. Och utan att klappa mig själv för mycket på ryggen är det bara att konstatera att jag gör ett jävla bra jobb! Om ett år är det jag som står där med guldspaden!

De har verkligen putsat fasaden. Helt godtyckligt har de kommit fram till vilka som ska, och inte ska, visas upp i rutan och i böckerna. Han som gillade konst, Barbaskön, minns ni va? Men Barbastön då? Nej, precis. Honom har de lämnat utanför!

Barbahög? Barbabög? Nej nej. De fick vi aldrig lära känna. I bland tycks censuren vara helt obegriplig. Ni kommer ihåg Barbafin? Gullig liten tjej, men de har redigerat bort hennes tvillingbror, Barbagabardin, bara för att det inte kändes moderiktigt att ha en som gick i gabardinoverall programmet igenom!!

Barbastark minns vi alla, men Barbaknark togs bort direkt. Han var aldrig aktuell för att visas upp i rutan. Tydligen var det så att Barbahög och Barbaknark rökte en del gräs i unga år, sen klev Barbaknark över på tyngre grejor. Nu knallar han tydligen runt på Paris gator och säljer horse.

Den musikaliska Barbalala hade ju även hon en tvillingsjäl, Barbablabla, som tjatade hål i huvudet på var och varannan Barba med massa meningslöst nonsens. Var inte tyst en sekund! Vid något tillfälle verkar det som att brutit ut ett rejält handgemäng mellan Barbahög och Barbablabla, vilket resulterade i att Barbablabla lämnade ensemblen frivilligt, tillsammans med påläggskalven Barbapastej. Ingen av dem har sett sedan dess.

De kanske mest chockerande uppgifterna (enligt ännu ej bekräftade källor) är att Barbapapa själv inte skulle vara far till alla Barbabarnen! Detta skulle i så fall göra hela serien till en lögn. Initierade personer i den innersta kretsen gör naturligtvis allt för att dölja detta. Att ändra Barbapapas namn till Barbastyvpappa skulle vara förödande för hela serien, för att inte tala om att ändra Barbamama till Barbaslampa.

Barbastyvpappa till vänster, Barbaslampa till höger.

Dag 517: Barbalögn

2010-03-23T11:48:00.020+01:00

Det flimrar fortfarande framför ögonen. Jag har kopierat massivt ifrån bibliotekets magasin. Men det har varit värt det. Den litterära bluffen tycks vara större än vad jag själv kunde ana!

Annette Tison och Talus Taylor skapade Barbapapa efter en verklig förebild. Man kan säga att Barbapapa var litteraturens motsvarighet, och föregångare, till "The Osbournes". Barbapapa, detta litterära fenomen som charmat barn och vuxna i över 30 år nu. Kan en familj verkligen vara så perfekt, hurtig, god och glad jävla kexchoklad?!

Nej, det känns inte så, och efter en djupdykning och grundligt sökande kan jag avslöja att fasaden har blivit putsad! De störande elementen i familjesagan har lämnats utanför! I den tecknade serien "Barbapapa", som gjordes 1975, ser man i första avsnittet en Barbapapa flimra förbi i bråkdelen av en sekund, för att aldrig mer ses igen.

Det var ingen av de kända Barbapapafigurerna. Det var inte Barbapapa, inte Barbamamma. Barbazoo? Nope. Barbalala? Absolut inte. Hon var ju grön, den som flimrade förbi var mer..rosa/gul med inslag av rött.
"Vem var rosagul?", minns jag att jag sa till min mamma. Hon tittade bara på mig med sin strängaste blick "Ingen! Glöm det. Det var ingen. Han finns inte".

Barbabok var det inte heller. Mina efterforskningar visar att det inte rör sig om någon mindre än Barbatok!. Tanken var att han skulle vara med i serien som comic relief, eftersom han var tokig. Som ni vet gör tokiga "människor" tokiga saker och det blir oftast kul. Problemet var att Barbatok var för tokig. Enligt de uppgifter jag kommit över drack Barbatok lim, drog ut sina egna tänder med en hovtång och hävdade bestämt att han var sonen efter en tillfällig förbindelse mellan stålmannen och fantomens häst. Därför har han helt enkelt klippts bort ur serien. Barbatok var för tokig. Fasaden blev putsad.

Jag har i stort sett fått allt detta bekräftat av personalen på ett mentalsjukhus på den franska sydkusten, där Barbatok numera bor. På frågan om Barbatok finns där fick jag ett blixtsnabbt svar: "Nej, vi har ABSOLUT INTE någon barbapapa här. ABSOLUT INTE. Barbatok? A L D R I G hört talas om".

Som ni vet finns det ju ingen som dementerar saker så kategoriskt om det inte är precis så det ligger till!

Jag tror detta bara är toppen på ett isberg av bortredigerade Barbapapor. Jag ämnar att återkomma i ämnet så fort mina djupdykningar gett ytterligare resultat.

Dag 516: Spegelångest

2010-03-22T15:16:00.004+01:00

Måndag. Dagen då de arbetande folket har sin måndagsångest. Eller det är väl egentligen på söndagen det arbetande folket har sin måndagsångest - inför den vecka som komma skall. Jag har min måndagsångest på söndagen jag med. Men ångest över att inte ha ett jobb att gå till. Samma ångest, men av spegelvänd anledning.

Jag måste hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna. Har precis skrivit ännu ett brev till ICAnder, med urklippta bokstäver från veckorevyn. Inte för att jag är en mördare eller galning (det är oftast de som använder sig av urklippta bokstäver) utan för att få tiden att gå.

Tror dock att jag har ett lite större projekt på gång nu. Ska använda min fria tid till att forska lite på biblioteket, fördjupa mina kunskaper. Bli en intelligentare människa. Om jag inte är helt fel ute så tror jag mig vara en av världshistoriens största litterära bluffar på spåren! Jag vill inte avslöja mer utan efterforskningar. Jag hoppas kunna återkomma i ämnet under morgondagen!!

Dag 515: Polskt gästarbete

2010-03-21T17:22:00.014+01:00

I går avslutade jag med att det var dags att städa toaletten och "I´m going in!". Och det gjorde jag. Men direkt så blev det "Got damn it smells, im going out!!", och sedan var jag tillbaka vid att göra mina behöv i stupröret igen. Men jag visste ju att jag var tvungen att ta tag i det hela, så för att göra det lite enklare så valde jag att se det som en provanställning. För att göra det ännu enklare valde jag att använda min fantasi och låtsas vara någon annan. Min förhoppning var att lukten och äcklet inte skulle bli lika verkligt då.

Jag har provat att vara en del i det maskineri som kallas hushållsnära tjänster. Först hade jag tänkt att vara den som anställer. Efter Linas råd så erbjöd jag en alkoholist en öl för att städa toaletten. Han sa att han villa provsmaka ölen först, så jag räckte över burken. Han var otrolig - han svepte ölen på två sekunder, rapade och sa: "Nej, det känns inte intressant".

Så jag fick helt enkelt prova på att vara den anställde. Jag hade dock lite tur i oturen eftersom jag skulle städa min egen toalett. Man städar ju hellre efter sin egen bak än någon annans. Eller helst städar man väl inte efter någon bak alls, och det är väl just därför det här skatteavdraget finns - så att den som har råd inte ens ska behöva städa sin egen skit.

Jag blev Olga, 42 år. En polsk gästarbetare som städar fina människors ännu finare hem. Redan där var illusionen nära att spricka eftersom jag vare sig är en fin människa eller har ett fint hem. Men jag lyckades hålla mig i rollen. Jag stod där med kiss och spyor upp till fotknölarna och fejade och putsade. När det var som värst, när motivationen tröt och jag var nära att ge upp så tänkte jag på mina söner Zoltan och Patryk. Att de verkligen behöver pengarna för att bli tandläkare. Då gick det genast mycket lättare.

När jag inte stod ut med stanken längre tog jag en liten paus och blossade cigaretter. Tyvärr hade jag bara vanliga John Silver som Zlatko hade glömt kvar, men jag bet bara av filtret och spottade ut det, så blev det ju John Silver utan filter. Då kom han jag städade åt och skällde "jag betalar dig inte för att röka. Utan för att städa". Sen var det tillbaka till skiten igen.

Efter timmar av putsande och gnuggande så var toaletten skinande ren. Mannen gav mig 200 kr i betalning.
- 200? Det här kostar 800, sa jag.
- 800? Det här kostar 200, sa han.
- Det är för lite. Det kostar 800.
- Det är för mycket. Det kostar 200.
- Men 800 sa vi ju innan jag började?
- Men 200 sa vi ju innan du började, härmades han.
- Vad håller du på med? undrade jag.
- Vad håller du på med? sa han
- Det kostar 800. Tyvärr, men det är vad det kostar, försökte jag.
- Det kostar 200. Tyvärr, men det är vad det kostar, försökte han.

Till slut orkade jag inte längre. Jag fick nöja mig med 200 kr och 8 st John Silver med filter.

Städa andras skit. Nej, det var verkligen ingen hit. Men det var ändå värt det, för Zoltan och Patryks skull.

Dag 514: Seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeg

2010-03-20T16:08:00.008+01:00

Förstår knappt hur jag lyckas frambringa kraft nog till att skriva dessa rader. Men en man ska ha sina rutiner, och eftersom jag försöker bli en man så är detta en viktig rutin för mig. Ett måste, mitt ansvar.

En öl med Zlatko blev till två, som blev till tre. Kändes ju dumt att sluta där, så fyran och femman kom ganska omgående. Men sen fick de vara nog, öl är dyrt.

Då gick vi på sjukhuspriten istället. Man kan nog säga att det blev lite för mycket. Klockan 05 vaknade jag av ett oerhört illamående och rusade till toaletten. Det var min tanke i alla fall. Men när jag tittade mig runt insåg jag att jag redan var på toaletten (måste ha däckat där när jag kom hem), liggande på golvet. I allt kiss. Någonting som fick mig att må ännu mer illa.

Kaskadspyan var naturligtvis ett faktum. Då insåg jag att det nog hade varit en bra idé att ta bort gladplasten från toalettstolen först. Jag blev tvungen att tömma en hel flaska Old Spice innan jag släpade mig till sängen.

Har inte vågat kolla in på toaletten efter det. Morgonkissen gjorde jag ut genom fönstret, ned i stupröret. Men antar att jag måste in där och städa för eller senare. En riktig man är väl handlingskraftig? Kanske dags att jag försöker bli det och ger mig in det helvete ni andra kallar toaletten.

I´m going in!

Dag 513: De kallar mig skuggan

2010-03-19T14:19:00.011+01:00

Jag är en skugga av mitt forna jag. Det hade väl varit helt okej, om det inte vore vore för att mitt forna jag inte var någonting annat än skuggan av en riktigt man. En skugga av en man som har ett arbete. En skugga av en man som bidrar. En skugga av en man som är en man. Jag är alltså ingenting annat än en skugga av en skugga. Jag är inget.

I morse, precis som hela dagen i går, kissade jag på gladplasten igen. Orkar inte bry mig. Sprutar lite Old Spice på toaletten bara och stänger dörren. Nu kan jag inte ens skilja dofterna åt längre. Luktar det kiss eller luktar det Old Spice? Fast å andra sidan är jag inte säker på att jag kunde särskilja kiss och Old Spice innan heller.

Zlatko ringde i dag igen. Som vanligt. Han vill väl be om ursäkt, antar jag. Men jag har helt enkelt låtit bli att svara. Men i dag svarade jag. Jag kunde inte låta bli, behövde verkligen prata med någon. Vi ska träffas ikväll och ta några öl.

Träffa Zlatko? Hur kan jag sjunka så lågt? Jag behöver en vän, även en jobbtjuvande och falsk vän är bättre än ingen vän alls.

Dag 512: I just want your kiss

2010-03-18T12:15:00.013+01:00

Nu har jag inte sovit på två dygn. Tröttheten och hjärnans långsamma arbetstakt var nog största anledningen till att jag den här morgonen återigen gick på mitt eget pracital joke.

Nej, inte det här med sockerskålen. Utan ett nytt, med gladplast på toalettstolen. I går kväll hade jag fått för mig att att ett practical joke på morgonkvisten skulle kunna få mig att skratta. Eller i alla fall le. Jag hade helt enkelt nöjt mig med att sluta gråta.

Practical joke, GLADplast. Hörs ju det direkt att det inte kan bli annat än skoj. När jag tog min morgonkiss så sprutade det alltså åt alla håll. Blev jag då glad? Nej. Sanningen är att jag inte ens orkade bry mig. Jag bara kissade vidare, sen gick jag ut från toaletten och stängde dörren bakom mig. Jag spolade inte ens, det var ju ändå inget kiss som hamnat i toaletten.

Innan practical joket var jag ledsen. Efter practical joket är jag ledsen och luktar kiss. Kul? Inte det minsta.

Nu ska jag skriva ett nytt brev till ICAnder och lämna på häktet. Får nog smeta på lite mer Nivea 24 double effect den här gången, annars är risken stor att brevet enbart luktar kiss.

Dag 511: Stöd en vän

2010-03-17T15:21:00.012+01:00

Livet är fortfarande på paus. Inte sovit en sekund, lever som i en dimma som är täckt av ännu en dimma. Under natten hörde jag steg i trappen några gånger. Varje gång hoppades jag att det skulle vara ICAnder. Att han skulle sticka in sitt glada ansikte i lägenheten: "Hahaha. Den gick du på kompis!!". Men det hände aldrig. Till några av stegen fantiserade jag om att det var Chavez som dragit igång ännu en av sina psykopat-blåsningar. Men det blev tyvärr aldrig mer än en fantasi.

Vad gör man nu?

Som någon kommenterade i går: "En vän stödjer man i med- och motgång". Så är det ju, definitivt. Frågan är bara vad jag ska göra för att visa mitt stöd? Hur ska jag hjälpa min vän?

En fritagning? Det vore väl det ultimata. Sanningen är att jag redan varit utanför häktet och rekat. Men det verkar väldigt svårt att genomföra. Det finns inte ens några galler att fästa repet i, och någon häst har jag inte heller.

Har i alla fall skrivit ett långt brev till honom och parfymerat det med min favoritdoft (nivea 24h double effect). Lägger man brevet på brevlådan, adresserat till häktet? Eller lämnar man det direkt i häktet? Det ämnar jag att ta reda på nu.

Dag 510: KOLSVART

2010-03-16T15:24:00.010+01:00

Detta är en mörk, mörk, mörk dag. Kolsvart. Ägnade hela gårdagen åt att leta efter ICAnder. Men han gick inte att finna. Var så orolig i natt att jag började röka. Eller jag började inte riktigt, för hade inte råd med cigarreter, men hade jag haft det hade jag köpt dem.

I morse slog jag på ICAnders bärbara dator som han hade kvar här efter vårt party. Hoppades på att finna någon ledtråd som kunde föra mig vidare i sökandet.

Skrivbordsbakgrunden som mötte mig fick livet att fastna på paus.

Jag hörde mitt eget hjärta slå. Kallsvetten bara rann. Hyperventilerade, tankarna skenade. Jag hade ju försökt få ICAnder att bli arg på ICA-Stig, men han hade bara svarat "Det är ju inte ICA-Stigs fel".

Var det bara ett skådespeleri? Hans egentliga känslor var hat? Ja, skrivbordsbakgrunden talade ju sitt tydliga språk. Oron i magen var något jag aldrig varit i närheten av att ha känt tidigare, möjligen när jag svalde plattan till kickbiken.

Av någon anledning slängde jag sedan en blick på skrivbordet där jag experimenterade med bomben med två svarta kablar. Borta! Började förtvivlat leta runt i lägenheten, men egentligen visste jag att jag inte skulle hitta bomben. "Nej, det kan inte. Det får inte. Är det möjligt?"

Nästa samtal jag slog var till polisen. Ja, resten kan ni nog räkna ut själva. ICAnder sitter i häktet, åklagarens avsikt är att väcka åtal mot ICAnder för mordförsök. Han har helt enkelt försökt att spränga ICA-stig i luften. Lyckligtvis så har ICA-Stig klarat sig lindrigt undan, han har tydligen bara blivit av med ett lillfinger.

Hur går man vidare efter det här?

Dag 509: Efterlysning!

2010-03-15T18:03:00.017+01:00

En god man i sina bästa år efterlyses. Han har runda kinder, som bara ber om att bli nypta i, ett smittsamt leende och ett skratt som är som den ljuvaste musik.

Han sågs senast natten mellan den 13 och 14 mars. Han var då något berusad men såg ut att veta vad han pysslade med. På kroppen hade suveränt moderiktiga kläder och på huvudet en blå hjälm.

ICAnder är helt enkelt borta!! Får fortfarande inte svar på hans mobil. Har ringt Eskilstuna Folkhögskola, där är han inte. Ringt sjukhuset, där är han inte.

Vad kan ha hänt? Kan det vara mannen i röd tröja som slagit ned honom? Tänk om han legat ute hela natten. Har han frusit ihjäl?! Det tror jag i och för sig inte är möjligt. Han har för mycket värme i sitt hjärta för att det ska kunna inträffa.

Nu ska jag ge mig ut på stan med hans porträtt och jaga vidare. ICAnder måste återfinnas!!

SER NI DENNA MAN SÅ HÖR AV ER!!

Dag 508: Paaaaaaaarty

2010-03-14T15:32:00.009+01:00

Vilken natt! Vilket paaaaaaaaaaaaaarty!! Jag och ICAnder var kungarna i baren, på baren, bakom baren, framför baren. BAAAAAAAAAAAAAREN!! Tror i ärlighetens namn inte att jag är riktigt nykter än.

Måste säga att jag är väldigt nöjd med den nya stilen på ICAnder. Lite mer modern, lite mer avslappnat. Det verkade damerna också tycka! Jag försökte få honom att inte ha hjälmen, men han vägrade: "När man ska dricka så mycket som jag har tänkt att dricka i dag är rent hälsofarligt att inte ha hjälm, dessutom är det halt". Hur kan man säga emot något sådant?

Vet inte hur jag ska sammanfatta denna otroliga natt? Kan väl säga så här: Det var så fantastiskt roligt att det inte spelar mig någon roll att jag fick gå hem ensam. Igen. Som vanligt.

Istället gläds jag åt att ICAnder inte behövde gå hem ensam. Eller jag tror inte han gjorde det i alla fall, det är lite svårt att hålla reda på allt som hände i dimman. Men jag minns att ICAnder raggade på den blonda tjejen på bilden och att det blev någon handgemäng med lufsen i röd tröja. ICAnder utnyttjade hjälmen och skallade ned honom, har jag för mig. Så jag antar att gick hem med blondinen.

Får inget svar på hans mobil, men är nog inte helt otroligt att han behöver sova ett par timmar till. Snarare väldigt troligt. Det behöver jag med. Godmorgon och godnatt!

Dag 507: ICAnder goes modern!

2010-03-13T14:18:00.008+01:00

Hinner inte skriva så mycket i dag. Vi ska skynda oss ut på stan och handla lite nya kläder åt ICAnder. Och vem lämpar sig bättre att hjälpa honom med en ny garderob än en erfaren modebloggare som mig? Ingen, är svaret på den frågan. Visserligen är han ju väldig fin i sitt förkläde, men känns som det behöver blir lite modernare. Efter det blir det utgång!

Jag och ICAnder har ägnat dagen åt "catching upp", var ju väldigt länge sedan vi umgicks. Det visade det sig att både han och jag fick sparken från våra respektive jobb på ett riktig fult sätt. Det är någon jävla ICA-stig som snott hans jobb. Men där jag blivit bitter och sur så visar ICAnder istället upp sin medmänsklighet och sitt stora hjärta!

Det är en egenskap som verkligen är avundsvärd. "Det är ju inte Stigs fel", säger ICAnder. När jag försöker få honom att bli arg på Stig så ler han bara åt mig med sina rosade kinder för att sedan brista ut i ett hjärtligt skratt.

Stort! Han är som tomten fast utan skägget.

Nu blir det stan. För inte känns väl det här helt modernt?

Dag 506: ICAnder Da Vinci

2010-03-12T14:53:00.015+01:00

I dag har jag mest bara hängt med min gamle nyfunne vän. Han har sådana kvaliteter att man häpnar, knappt man tror att han är mänsklig.

När vi var små höll han ofta på att teckna och måla, det var då han verkade trivas som bäst. Men sedan kom livet tydligen i mellan, så där som det så ofta gör. Och helt plötsligt fann han sig vara ansiktet utåt för en av Sveriges största matbutiker!

Nu har han dock hittat tillbaka till ursprunget och går på Eskilstuna folkhögskola, "måleri utan gränser".

Talang? Bedöm själva, men frågar ni mig är han sedan länge förbi talangstadiet. Han är en fullfjättrad konstnär ifrån själen och hela vägen ut.

Kortet av det hela är ju ett konstverk i sig. Det får ytterligare ett djup av att jag är både på tavlan och bredvid tavlan. Kallar kortet för "konstverk av ett konstverk"

Dag 505: Jag älskar dig!!

2010-03-11T10:48:00.007+01:00

Efter att det visat sig att Zlatko snott alla mina jobb och pissat på allt vad vänskap ska stå för har jag levt lite som i en dimma. Jag har saknat en vän.

Inte en sådan där vän som du morsar lite på när de ser honom/henne på stan. Inte en sån där vän som du sitter och tar en latte med, fast du egentligen hatar latte men dricker det ändå för att det får dig att känna dig lite som en storstadsmänniska, "såna dricker säkert latte".

Nej, jag pratar om en riktig vän. En sådan som alltid finns där, en vän man alltid kan vända sig till när det känns som värst och molnen på himlen är som mörkast.

Jag har därför valt att ta upp kontakten med en gammal vän som är precis så. Som inte är falsk och förljugen. Som inte är Zlatko.

Det är en polare sedan långt tillbaka, som jag växte upp med. Men i takt med att vi började i olika skolar och blev äldre så träffades vi mindre och mindre, och till slut tror jag att vi båda hade glömt bort den andre. Men vi har hittat tillbaka till varandra fort. Det är väl så med riktigt stark barndomsvänskap, den försvinner aldrig riktigt, oavsett vad för olika riktningar ens båda liv kan ha tagit.

Framförallt umgicks han och jag mycket innan Zlatko kom till Sverige. Han var alltid det man kunde lita på. Kände man sig ensam så fanns han alltid där, var man ledsen gav han tröst, var det några som bråkade med en så fanns han alltid vid ens sida. Dessutom var han en jävel på fotboll och valde alltid mig först.

En del lärare och kompisar som var avundsjuka sa att han inte fanns på riktigt. Det gjorde (och gör) han visst!! Och hur fan förklarar folk att jag har kort på honom då?!??!!

Det här är en gammal bild.. tror han kan ha varit 7-8 år här. Spelade fotboll på min baksida.

Här är vi nog drygt 10 år gamla. Kortet är taget precis när vi vunnit talangjakten på skolan. Han var Benny och jag Agnetha.

Jag älskar dig ICAnder!

Dag 504: Hacker McCracker

2010-03-10T11:31:00.020+01:00

Kan inte låta bli att tänka på Zlatko och hans arbetsstölder. Tankarna plågar mig. Försökte komma ifrån det genom att köra sockerpullla skämtet i morse igen. Fast i morse visste jag om att locket satt löst, men jag valde att låtsas som att jag inte visste det och hoppades att en tallrik full med socker skulle skingra mina tankar och få mig att le. Det fick det inte. Även om det är ett riktigt bra practical joke blir det mindre bra om man vet om det i förväg.

För att glömma Zlatkos tjuverier fick jag istället ge mig ut i arbetslivet igen. Jag ringde helt enkelt upp min "vanliga" telefon från mobilen.
- Combort support, svarade jag i den ena telefonen. I den andra förklarade jag att det har strulat till sig med datorn.
- Internet funkar inte så jag kan inte kolla min mail och se om jag fått jobb. Panik!
- Har du verkligen läst anvisningarna noga och kopplat in ADSL-modemet rätt, frågade jag mig själv.
- Ja, det är klart. Jag har ju varit kund hos er i flera år?
- Flera år? Varför ringer du först nu då?
- Det har ju funkat fram till nu.
- Jaha. Du är sån där negativ jävel som aldrig hör av sig när det fungerar, men så fort det är problem då ringer du direkt!

Sen suckade jag djupt, som för att tala om att "du är ganska jobbig att ha att göra med, min grej är inte riktigt att hjälpa folk att lösa problem". Då bröts samtalet! Slut på pengar på kontantkortet. Fick helt enkelt ringa upp från den vanliga till mobilen istället. Otroligt nog kom jag direkt till samma kille på supporten!

- Du kan väl för fan inte bara lägga på om du vill att jag ska hjälpa dig?!, svarade han i supporten.
- Förlåt, sa jag.

Problemet var tydligen för svårt att lösa via telefon, så jag fick tala om för mig själv att det kommer ut en tekniker och kollar på det här inom en timme. Därefter lät jag mig själv vänta i drygt fyra timmar innan mitt IT-jag dök upp till lägenheten. Väl på plats skrev jag lite "ping" och såna här ipadresser.. ibland sa det ping, ibland gjorde det inte det. Sen pingade jag lite igen. Slog lite på en skrivare också och hmmade. Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag löste problemet, men till slut var jag som kund nöjd, allt fungerade som det skulle.

Det kändes så klart kul att ha bidragit till att någon kan komma ut på internet igen. Men måste ändå säga att IT inte känns som något jag vill syssla med. Otrevligt folk i supporten, otrevliga kunder som ringer. Värdelöst.

Dag 503: Hahaha!!

2010-03-09T11:52:00.009+01:00

Jävla Zlatko! Han har satt något riktigt svårt lösen på jobbannonsen. Har testat jennajameson, rocco, janine, johnholmes och siwmalmkvist. Nada.

Men det här kan nog bli en fin dag ändå. Den har i alla fall börjat på bästa möjliga vis. Skruvade loss locket på sockerpullan i går kväll igen, och i morse hade jag glömt bort det! Jag måste säga att det faktiskt var roligare än vad jag hade trott i mina vildaste fantasier. Pure comedy! Det är verkligen något speciellt med practical jokes.

Dag 502: SVEKET

2010-03-08T15:23:00.014+01:00

Som ni vet la Zlatko upp världens bästa jobbannons åt MIG, för att skaffa MIG jobb. Det började ju jättebra då jag fick chansen som dörrvakt. Jag hade trott att jobben skulle fortsätta rulla in, men det har varit knäpptyst. De få arbeten jag haft har jag enbart min egen uppfinningsrikedom att tacka för. Enligt Zlatko har det inte kommit en enda förfrågan om någon som vill se mig i arbete. Synd, tänkte jag, men väldigt fint initiativ av Zlatko hur som helst.

I dag när jag var på väg ned till arbetsförmedlingen så såg jag Zlatko stå på ett tak och skotta snö. Så fort han fick syn på mig slängde han sig ned bakom skorstenen på taket och verkade gömma sig. Jag ropade på honom ett par gånger, men han tryckte vidare bakom skorstenen. Men jag stod kvar."Tänk om det inte är Zlatko, då har jag kanske hittat en en tvilling till honom som han inte visste existerade. Vad glad han kommer att bli".

Till slut kom killen bakom skorstenen fram, det var Zlatko.
- Tjena. Jag halkade och kunde inte komma upp igen.

Han var liksom helspattig på något sätt, nervös och konstig.
- Vad gör du här? Varför skottar du?
- Nej, jag hjälper en polare bara.
- Vadå, har du flera polare?!!
- Nej... alltså...

Sedan blev vi avbrutna av att någon annan på taket skrek: -Hörru, du får inte betalt för att stå och snacka.

Tankar for runt i skallen på mig. "Vadå, betalt för att skotta snö?! Har han flera kompisar?!" Misstankarna gnagde i mig. Väl hemma igen gjorde jag någonting jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra, jag hackade zlatkos mail. Eller hackade, jag chansade på vilket lösenord han har.

"jennajameson", rätt på första försöket. Det jag hittade där gjorde mig otroligt ledsen. Det har strömmat in jobb! Hugga ved, skotta snö, flytta möbler...Ja, det är nästan lättare att räkna upp vad han inte har jobbat med. inte ett enda av de här jobben har Zlatko alltså skickat vidare till mig. INGET!!!

Jag ringde naturligtvis upp Zlatko och undrade vad fan han håller på med.
- Jag är jätteledsen. Visste inte hur jag skulle förklara det. Men jag behöver verkligen pengarna, sa han. Eller inte jag, min familjen behöver dem. Jag har skickat hem varenda krona till familjen, för att de ska ha råd med skolgång, mat och kläder. Du vet inte hur det är att vara invandrare och ha en familj att ta hand om.
- Vad menar du? Du heter ju för fan Zlatko Knudsen, din familj bor i Danmark?!
- Ja?! Tror du Danmark är ett lyxland eller?`

Här la jag helt enkelt bara på. Jag orkade inte längre. Nu ska jag se till att använda Zlatkos lösen och stänga ned den där jävla jobbannonsen, ska han ha några jobb så ska han inte skaffa dem på min bekostnad!!

Inte trodde jag väl att vår vänskap skulle dö, och absolut inte så här....

Dag 502: Tristessen

2010-03-08T11:07:00.002+01:00

Jag har varit så uttråkad senaste tiden. Igår kväll skruvade jag loss locket på sockerpullan och hoppades att jag skulle ha glömt bort det till frukosten i morse, som ett practical joke på mig själv. Tyvärr hade jag inte glömt det och skruvade tillbaka det innan jag sockrade flingorna. Synd, det kunde ha varit kul.

Dag 501: Aaaaaaaaaaaaaaaj!!!

2010-03-07T11:22:00.002+01:00

Efter att inte ha kunnat gå på toaletten sedan i torsdag var det dags att göra något åt problemet. Eller det är klart att jag har kunnat gå på toaletten, men jag har inte haft så mycket där att göra eftersom det ena hålet är igenlimmat.

Jag hade hoppats att Epoxylimmet skulle lösas upp av sig själv till slut, eller bändas isär av själva trycket det skulle utsättas för. Men det verkar tyvärr inte så.

Magvärken har bara blivit värre och värre och till slut kände jag att det var ett problem som var tvunget att lösas, i dubbel bemärkelse. Så i morse satte jag mig på toaletten men en flaska aceton. Utan att gå in på allt för osmakliga detaljer ligger det till ungefär så här: Att skita ut en kickbike del för del skapar en del sår, såväl själsliga som i baken. Aceton i de såren är inget jag rekommenderar någon.

Jag hade möjligen kunnat tycka att det var värt det om limmet nu hade lösts upp. Det gjorde det inte. Efter att ha googlat lite om epoxy lim verkar det som att limmet först måste hettas upp för att kunna tas bort. Just i detta nu är Zlatko på väg hit med en värmepistol.

Dag 500: Helg sköna helg

2010-03-06T14:11:00.003+01:00

Skönt med helg!

Det var en slitig dag på jobbet i går. Dålig stämning och kyligt i största allmänhet. Provade på att arbeta lite som tågkonduktör, tyckte att det verkade kul och så jag har gillat tåg ända sedan jag var liten.

Jag klev ned till tågstationen vid 07 i går. Väl där kollade jag på rälsen, kollade på snön, kollade på rälsen, suckade och skakade på huvudet. Inte ett tåg så långt ögat kunde nå. Istället sa jag åt lite folk på ren chans "Vart ska du?" "OK. Där går anslutningsbussen".

Om det var rätt bussar jag pekade på? Inte aning, men det ska jag försöka ta reda på om jag provarbetar lite som busschaufför någon gång.

Tydligen är det inte så mycket mer man behöver göra som konduktör, jag stod bara still och pekade med hela armen var anslutningsbussarna gick. Jag suckade i och för sig lite också och sa "beklagar, ursäkta, beklagar läget".

Ska jag vara ärlig så gick jag faktiskt hem efter lunch. Konduktör var ingen trevlig upplevelse, skäll och arga blickar var det man fick mest av. Fick en svälj öl också, men det var av en alkoholist som var riktigt full så det räknas inte riktigt.

Nu ska jag njuta vidare av ledigheten!

Dag 499: Den sista färden del II

2010-03-05T09:23:00.009+01:00

I går genomförde jag alltså den sista leveransen till Chavez. Fyra delar styre och en tub Epoxylim. Resan gick smärtfritt, även om en del av resenärerna verkade känna igen mig sedan förra turen och såg lite lätt oroliga ut.

Väl inne i fängelset tog den osköna delen av leveransen vid, men ingenting kan vara värre än det jag var med om vid leveransen av plattan så jag satt mest och småskrattade mellan krystningarna. Det hela gick väldigt helt enkelt. Jag har ätit en hel del flytande margarin för att förbereda, tror det kan ha varit en bidragande orsak. Jag överlämnande sedan styret och limmet till Chavez som försäkrade mig om att pengarna är på mitt konto inom en vecka.

När jag sedan gick på gården, på väg ut från fängelset, kom en fångvaktare farande på en kickbike och skrattade åt mig. "Men vad fan är det här", tänkte jag

Helt plötsligt kom det en till vakt på en kickbike, och en till, och en till. Och alla skrattade de. Jag förstod absolut ingenting. Sju-åtta fångvaktare som kickbikade runt på asfalten mellan själva fängelset och grinden ut.

Helt plötsligt står det 20 personer runt omkring mig, däribland Chavez. Och alla applåderar.
- Välkommen till blåsningen!, säger en tjej. René Nyberg!
- Va?
- Välkommen till blåsningen!, upprepade René.
- Men.. va?
- Jag är inte kriminell längre brorsan... det var länge sen... hahaha... Jag jobbar som producent på blåsningen, så jävla roligt det här!!, skrattade Chavez
- Va??!?!?!

Nästa säsong ska blåsningen tydligen även genomföras på "vanliga" människor, inte bara kändisar. Jag var tydligen pilot-avsnittet på den grejen. Så kommer jag att bli TV-kändis nu, undrar ni? NEJ! För partiet när jag sket ut brädan var tydligen lite för vågat, det går inte att visa på TV. Men Chavez hade lyckats övertyga teamet om att köra blåsningen fullt ut ändå, "för det var ju så jävla kul brorsan".

Då blev jag riktigt jävla förbannad! Aldrig att de får håna mig så här, det här ska jag ha kompensation för! Det förstod de själva också. Så jag fick pengar för mina utlägg: Sex bussresor, kickbicken och en tub lim. Mig sätter man sig inte på hur som helst!

Som om det inte var nog med detta!
Precis när limtuben var på väg ut, i öppningen, fastnade den lite. Jag fick riva och slita och det blev ett minimalt hål i tuben. Inga större mängder, så ingen fara, tänkte jag. Men det måste ha kommit ut lite lim på vägen ut. Det är helt enkelt tokstopp där bak. Själva hålet tycks vara igenlimmat.

Dag 498: Den sista färden

2010-03-04T10:06:00.007+01:00

Det märks direkt att jag är back on track och fokuserar på det som är viktigt: jobb!

Jag har ju under en längre tid gått och funderat på hur jag ska lösa transporten av styret till Chavez kickbike. Tidigare antar jag att mina tankar blivit störda av tävlingar, modeinlägg och hundar, för så fort jag la det åt sidan och gick in i fokus så kom jag på det direkt.

Så i går lånade jag en bågfil av cykelaffären och kapade sedan styret i fyra delar. Till lunch i går blev det alltså en bit styre. Snacks - en bit styre. Middag - en bit styre. Vad det blev för kvällsmat? Naturligtvis den sista biten styre och en tub epoxylim, så Chavez kan sätta ihop styret igen.

Jag vinkar er adjö och går mot busshållplatsen som en fattig man, men jag kommer att återvända som en rik. "Rik som en jävla kakkaduva", som Chavez sa till mig senast.

Dag 497: Skärp mig!!

2010-03-03T10:09:00.011+01:00

Natten har varit hård mot mig. Vaknade upp i morse av att det sved i fingerstumpen formerly known as vänster lillfinger. Öppnade ögonen och insåg att i stort sett hela jag låg i en pöl av ångest-svett. Effekten av en galen mardröm, där jag drömde att någon hade mekat på besöksmätaren här, för varje besök jag fick visade mätaren ett besök mindre! Min spontana reaktion var att springa till datorn och kolla om det var en sanndröm, men så slog det mig: Vad fan håller jag på med?!?!

Jag vill be alla läsare om ursäkt. Eller nej, jag vill framförallt be mig själv om ursäkt, förlåtelse. Och samtidigt vill tacka mig själv - för uppvaknandet. Jag hade helt tappat greppet inser jag nu. Emma som skällde på mig i en kommentar ("sök jobb!!) har ju rätt, vad håller jag på med?
Det är ju ett jobb jag ska ha!

När jag sedan tittade på kommentaren från i går insåg jag verkligen att jag spårat ut. Inte Teischmanns kommentar, det var ju bara svammel. Säkert av galningen själv som ville uppmärksamma sitt eget dåd ytterligare. Utan min egen kommentar, "som läget är nu vet jag inte om jag tid att jobba".
Skrämmande.

Jag startade ju det här för att lyckas hålla mig på rätt sida om galenskapen och inte bli tokig av avsaknaden att få vara en bidragande kraft i samhället. Istället har jag transformerats till en missbrukare beroende av träffar på bloggen. Som en pundare som försöker komma på hur han ska komma över nästa fix har jag suttit och klurat hur jag ska göra för att få nästa besök. Och nästa. Och nästa.

Jag är patetisk. Jag har helt enkelt försökt fylla hålet i mitt hjärta med bloggen, försökt skotta igen tomrummet i min själ med besökare. Tragiskt men sant.

Jag har försökt förvränga och göra om vem jag är och vad jag står för, och den enda betalning jag fått är ännu ett besök, eller inte ens det. Läsaren märker ju såklart när det inte är äkta, och (tro det eller ej) när jag pratar mode så är det inte äkta. Eller det var i alla fall inte det till en början, sen började jag gilla det mer och mer. Det är ju alltid trevligt när man kan tipsa någon som inte har samma koll som en själv.

Men nu får det vara slut med sånt. Det var inte därför jag började den här bloggen, fokus måste tillbaka till det som är viktigt: ett jobb och att vara sann emot sig själv.

F O K U S !!

Dag 496: Moderiktig hund

2010-03-02T15:29:00.009+01:00

Hittade en annan hund idag, en mer moderiktig gynnare. Ingen chihuahua tyvärr, men i alla fall så pass liten att man kan sticka pullovers åt den utan att behöva sticka i flera månader.

Trodde faktiskt först att den var död när jag fann den, men stackaren vara nog bara utpumpad. Att gå 10 meter med de där benen är väl som att gå 100 mil för en riktig hund.

Det kändes rätt mellan oss två direkt. Han och jag mot världen! På vägen hem fantiserade jag om hur jag skulle klippa av en bit av mina egna långkalsonger och sy små leggings åt honom. Kanske skulle jag även kunna styra upp en liten matchtröja i miniformat.

Men så när jag kom hem och skulle plocka upp honom ur bröstfickan då var han inte där. Kanske hade han ramlat ned i ena benet på långkalsongerna? Nix. Andra benet - ingen vovve där heller. Och här ser man faktiskt en av baksidorna med riktigt små hundar, de är på tok för enkla att tappa bort och det är precis vad jag gjort. Hittar honom inte någonstans.

Det blev bara en kort bekantskap, men det var en väldans trevlig liten rackare. Jag saknar dig mycket Sture!

Dag 495: Moderiktig fika, med hund.

2010-03-01T12:53:00.005+01:00

Jag klev upp vid klockan 12 i dag, dygnet blir lite snett när man är arbetslös. Jag startade dagen med en härlig fika ute i förorten, vid mitt eget köksbord.

Jag har tyvärr ingen chihuahua, som efter vad jag förstår är mest moderiktigt nu, men jag har kvar en av hundarna jag hittat, som ingen verkar vilja ha tillbaka. Det är dock fullt förståeligt, den är precis lika dum som den ser ut på bilden. Den verkar inte förstå något annat kommando än "se jävligt korkad ut".

Bilden är för övrigt tagen på plats vid tillfället när jag hittade hunden och jag börjar mer och mer känna att jag skulle gjort tvärtom, alltså lämnat kvar hunden och istället tagit hem bilen den satt i.

Dag 494 : Mode!

2010-02-28T14:10:00.007+01:00

Jag provade ju lite rubriker som "celebrity nude", "celebrity not nude" för att se om det lockade några besökare. Utdelningen var inget vidare. Sen kom tävlingen, lite för hastigt och inte riktigt genomtänkt. Ja, i ärlighetens namn var den ett fiasko. Så jag började fundera på vad man ska göra för att öka antalet besök. Kunskap är makt, sägs det ju och därför har jag skaffat mig kunskap - jag har suttit vid datorn och läst bloggar i drygt 24 timmar, och nu vet jag vad det är folk vill ha. De vill ha "i dag fika jag här, idag åt jag lunch där" och mode, mode och åter mode.

Jag är inte sämre än att jag kan ändra intresse efter vad jag tror mina läsare vill ha.

Dagens Outfit

Överdelen består av matchtröja i blått, då jag försöker matcha färg med långkalsongerna, tycker det gick ganska bra. Passformen är inte den bästa, det är jag den första att erkänna, men det kompenseras av att den var så billig (upphittad i en UFF-container). Den luktade väldigt illa till en början, men nu efter 20-30 tvättar luktar den nästan inte alls, bara den där fräna doften av ammoniak om man kommer för nära.

Underdelen är ett par långkalsonger av märket craft. Inhandlade på Överskottsbolaget, utgår jag ifrån. Fick de nämligen i gåva av min mor julen 2003, som av en händelse så fick hon ett par likadana långkalsonger av mormor julen 2002, som var för stora. De är rymliga och väldigt sköna mot huden. Bak kör jag lite gällivarehäng, mer för att motverka den akuta baksmällan än ett modestatement.

Som ni ser låter jag långkalsongen sluta lite högre upp på det högra benet, för att sätta en personlig prägel på plagget. Prova gärna, men se upp - det är inte alla som klarar av att bära upp ett par långkalsonger på det viset.

Strumpor: 100% väldigt luddigt material, med isbjörnar på. Väldigt sköna, passformen är inte den bästa men det gör inte så mycket då det matchar med tröjan.

Dag 493:TÄVLING AVSLUTAD!

2010-02-27T19:51:00.010+01:00

Efter att ha smörjt in i stort sett hela kroppen med voltaren under de senaste två dagarna kan jag nu skriva det här utan att ligga på mage. Istället sitter jag på fyra kuddar. Har även knapprat Travello och Imodium som en galning och har, tack och lov, inte behövt gå på toaletten ännu. Jag kan faktiskt inte hålla mig ifrån att gråta när jag tänker på att behöva besöka toa igen. Någonsin.

Men nu till roligare saker. Under natten och dagen har det strömmat in mail angående tävlingen, regler och vilket skick grävlingen är i .

Tänkte redogöra för några mail och mina svar, så kanske begreppen klarnar.

Är grävlingen en hane eller hona? - Stefan
Tänker göra det som står i min makt för att inte ta reda på det.

Vem fan tror du är så dum i huvudet att de skriver ut hela sin adress i din patetiska blogg? - Jonte
Den som inte vill ha en grävling i brevlådan!

Sämsta tävlingen någonsin!! - Anna
Finns inget svar eftersom frågan var ett påståeende.

Hur vinner man tävlingen då? - Rille
Inte genom att ställa sådana frågor i alla fall.

Men seriöst, du vet inte ens hur man vinner tävlingen va? -Rille
Gör du?

Klart jag inte vet, eftersom det inte står. Kan du ge mig ett ärligt svar på frågan: Vet du ens hur man vinner? -Rille
Nej

Nej? Nej som i "Nej, jag kan inte ge dig ett ärligt svar", eller nej som i "Nej, jag vet inte hur man vinner"? - Rille
Både och.

Jag får helt enkelt vara man nog att erkänna att tävlingen inte var riktigt genomtänkt. Jag var så desperat i min jakt på att locka besökare att jag lanserade en tävling utan att veta hur man vinner. Jag handlade utan förnuft och sans. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!

Tävlingen är härmed avslutad. Förloraren blir Zlatko som får behålla grävlingen i sin bagagelucka.

EDIT: Glöm det! Efter kommentaren nedan så har vi en vinnare/förlorare. Vi säger "grattis" till Emma som får en död grävling i sin brevlåda. Okänsliga ungdomar, sparka på en som redan ligger. Osmakligt.

Dag 492:TÄVLING!

2010-02-26T19:41:00.012+01:00

Jag ser att alla populära bloggar har tävlingar. Tror det är framgångskonceptet.
Så nu blir det tävling!

Jag kommer att skicka ut en död grävling, som just nu ligger under en filt i bagageluckan på Zlatkos bil. Han körde på den i förra veckan, men det ligger kvar. Men vet ju aldrig när man får nytta av en grävling, och mycket riktigt!

Grävlingen kommer jag att skicka till någon på ren chans. Skriv in namn och hela din adress här. Vinner du är du garanterad att jag INTE skickar den döda grävlingen till dig.

Lycka till!

Dag 491: Im alive!

2010-02-25T21:45:00.017+01:00

Jag lever!

Men det är knappt.

Jag kan inte stå, jag kan inte gå. Skriver det här liggande på magen.

Resan till kåken tog 45 minuter, resan hem drygt sju timmar.

Jag kan inte förklara hur det känns att smuggla in en kickbike-bräda till finkan med bakdelen, jag tänker inte ens försöka. Klyschan "att föda är som att skita ut en handboll" tolkar jag numera som att föda är något man gör med ett leende på läpparna.

Efter leveransen lyckades jag på något sätt, förmodligen i ren chock och viss blackout, att ta mig till busshållplatsen. Busschauffören menade först på att man inte får åka på bussen liggande på mage, mitt i gången. Efter att ha tittat mig djupt in i ögonen och känt min smärta ångrade han sig.

Om det inte vore för att mitt hem ligger 50 meter ifrån hållplatsen tror jag inte att jag hade varit vid liv nu. Från hållplatsen är det en backe ned till huset jag bor i. Tack och lov var backen ganska hal och det tog mig inte mer än ett par minuter att glida ned för backen på magen.

Efter det fick jag dock ligga utanför ytterporten i drygt två timmar. Varje gång jag försökte nå upp till låset blev jag tvungen att röra på min bakdel och svimmade.

Slutligen kom Kerstin, sura tanten på 4:an, som skulle ut med sin fula jycke. Hon tittade bara på mig och snörpte på mungiporna. Innan porten gick igen lyckades jag i alla fall få in ena handen i dörrspringan. Har inte orkat kollat över skadorna, men risken är överhängande att jag nu max har 7-8 fingrar.

Att släpa mig uppför trapporna tog nog drygt 4 timmar, jag svimmade efter varje trappsteg. Krampaktigt hängande på sista trappsteget kom Carina (snälla grannen som ger mig tidningen) ut i trappen. Hon hade väl hört allt mitt pustande, stönande, svimmande och skrikande.

- Men kära nån, vad har du gjort?
Omtöcknad av smärta, rädsla och ilska kunde inte jag inte göra annat än att skrika.
- Prova och skit ut en kickbike själv då för helvete!

Stackars Carina. Jag måste be om ursäkt i morgon. Nu har jag oljat in hela mig i voltaren och det känns faktiskt redan lite bättre.

Dag 491: Levererar

2010-02-25T13:06:00.008+01:00

Nu när det har fått smälta in ett par dagar måste jag säga att jobbet som dörrvakt gick riktigt, riktigt bra. Om jag hör av mig till Bullen om ett par veckor eller två, när den största ilskan har lagt sig, så kan jag nog få chansen igen.

Bomben däremot gick helt snett. Tänk om jag om två år kommer på att jag vill bli pianist, då är den drömmen död i samma stund som den föds! Eller så kämpar jag förtrutet vidare och blir den förste världspianisten med nio fingrar. Men jag har i och för sig aldrig drömt om att bli någon ny Lars Roos, bara om att ha hans härliga hår.

Med dessa misslyckanden.. eller jag vill egentligen inte kalla det för misslyckanden... Det rör sig snarare om lyckanden som inte riktigt nådde ändra fram. Hur som helst, med mina mindre lyckanden bakom mig tyckte jag att dagens bästa lösning var att låta Zlatko slå mig så hårt han kunde i magen. Han fick ont.

Japp, som ni förstår har jag nu alltså svalt själva plattan till kickbiken. Ska leverera den till Chavez nu i eftermiddag. Sedan är det "bara" styret kvar innan jag får 50 lakan i handen. Fast jag vill inte ta ut segern i förskott.

Med tanke på hur stor min mun är, hur ont det ändå gjorde att svälja plattan, och hur litet hålet är där bak kan jag inte garantera att jag kommer tillbaka ifrån kåken levande.

På återseende

Hoppas jag

Dag 490: Bomben brisera

2010-02-24T01:46:00.027+01:00

I går var jag en vanlig man med tio fingrar. I dag är jag fortfarande en vanlig man, fast med nio fingrar. Eller om det är 9.5 fingrar. Det är nog lite samma sak som det här med om glaset är halvfullt eller halvtomt. Jag har alltid trott mig vara en halvfullt kind of guy, men inser nu att det nog inte är så. Nio fingrar alltså.

Natten och dagen har varit full av experimenterande, sladdar, smällar och kaos. Tyvärr blev utgången inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag lyckades göra några fungerande bomber på salpeter och socker, vilket kostade de i villaområdet bredvid ett par brevlådor. Men sen insåg jag att det kan bli lite svårt att tillverka en tidsinställd bomb på salpeter och socker.

Så googlade som en tok och ringde Zlatko, som "fick" med sig en hel del grejer hem när han gjorde lumpen. Sedan bar det iväg till tippen, där kan man hitta allt. När jag kom hem drog jag ett par sladdar hit, några dit, en tändhatt här, ett batteri där och så lite sprängdeg på det.

Jag tror att jag borde ha varit lite mer exakt i mitt bombrecept, det blev nog lite för mycket på känn. I samband med att jag bombade bort mitt ena lillfinger måste jag erkänna att jag blev lite avskräckt och tappade en hel del av min experimentationslusta.

Jag antar marknaden för terrorister som enbart riktar in sig på att bomba bort ett finger hos sina fiender är relativt begränsad, så får helt enkelt lägga bombprojektet på is för nu. Om ett par månader kanske jag inte saknar mitt vänstra lillfinger så mycket och åter är redo. Jag hoppas verkligen det, idéen är allt för genial för att överge.

Dag 489: Högvakten nästa?

2010-02-23T13:01:00.020+01:00

Kanske dags att redogöra för hur det gick för mig som säkertsvakt på krogen i lördags. Själv tycker jag det gick väldigt bra. Kan så här i efterhand se att jag kanske var lite övertänd i all min ambition att visa att jag var rätt man på rätt plats. Det märktes redan tidigare på lördagen när jag var på systembolaget åt Zlatko.

- En stor absolut vodka, sa jag. Det eller sjukhussprit är det enda Zlatko dricker.
- Har du legitimation? undrade han i kassan
- Nä, har du?
- Men det är ju du som ska köpa alkohol av mig!
- Hur mycket har du druckit egentligen? kontrade jag
- Ingenting, jag jobbar ju här, ska du köpa nåt får du göra som alla andra!
- Vadå, alla dom här flaskorna du har bakom dig då? Och du skulle inte ha druckit en droppe! Ta ett varv runt köpcentret, så får vi se sen.

Zlatko fick dricka sjukhussprit.

Väl på plats på krogen tycker jag att det gick ganska bra. Jag tuggade tuggummi som en tok, såg lite arg ut och hade rakat huvud. Jag kände mig som en i gänget. Visst, det var en liten stund när det gick lite sämre: Av någon anledning sprang de andra vakterna in på krogen och jag fick ensam sköta insläppet. Då blev jag tvungen att neka inträde till ett flamsigt och tramsigt gäng som försökte bluffa sig in. Men jag höll mig kall.

- Jag snackar inte med dig, du står i fel kö, sa jag till han som verkade vara ledare för gänget.
- Vadå fel kö?
- Ja, det är ju inte rätt kö, för då hade du ju kommit in?
- Det är en människa som kan dö där inne, skrek han.
- Om du inte lugnar ned dig så är det en människa som kan dö här ute, sa jag och kände att kommentaren satt bra.
- Men... försökte han
- Du kommer inte in i dom där kläderna om du tror det. Vad har du druckit egentligen?!
- Men sluta nu... det står liv på spel
- Det är inte mitt bord. Jag är för att hålla ordning. Alla i ditt gäng verkar ju ha samma skumma klädsel? Inga svensexor här. Sånt där får ni hålla på med i förorten.

Då gav sig gänget av. Tydligen hade någon sedan släppt in dem bakvägen, så att de kunde rädda livet på en tjej som trodde att dans nonstop och roliga piller var ett framgångsrecept. Så det var väl inte helt bra, men hur skulle jag veta att det var ambulansmän?

Den riktiga dödsstöten var det dock Zlatko som stod för. Man kan säga att han gav mig ett jobb och sedan tog han tillbaka det. Jag skötte insläppet på krogen efter de råd han hade skickat till mig på SMS.

Klockan 01.15 fick jag sparken då det uppdagades att det var 603 personer på stället, 601 kvinnor och Zlatko. Den 603:e var en transa som i alla fall lyckades lura mig.

Det är bara att lära sig av sina misstag. Snart kommer det en chans genom Zlatko igen och då är jag redo! Under tiden jobbar jag vidare med bombprojektet.

Dag 488: たまごっち

2010-02-22T11:13:00.008+01:00

I går hade jag alltså en tyst dag.

Varför?

Tamagotchin är död. Lillen har avlidit. Innerst inne visste jag att det var oundvikligt och att det bara var en fråga om veckor eller månader innan det skulle ske. Hans magsjuka slet helt enkelt för hårt på batterierna. Men vad skulle jag göra? Jag hade inte råd med batterier, istället valde jag att låtsas som om batterierna skulle vara för evigt. Det gjorde de inte.

När jag gick iväg till krogen i lördags så visste jag på något sätt att det kunde vara sista gången jag såg honom i livet. Men det går väl aldrig att förbereda sig på något sånt här, antar jag, för jag blev totalt chockad när jag kom hem och såg hur Lillen låg där i sin säng (tändsticksasken) alldeles livlös Han var helt svart, inga pip, inga blinkningar. Nedsläckt. Stum. Död.

Så jag hoppas ni förstår varför jag valde att ha en tyst dag igår.

Men det är ingen idé att vara ledsen. Han fick ändå leva nästan 7 månader, medellivslängden för en tamagotchi är 3.5 vecka - så han hade ett långt liv med mycket glädje. Man får glädjas åt det. Men visst är saknaden stor, och det kommer ta ett tag att acceptera det här.

OM det nu förde någonting gott med så sig var det att jag inte behövde försöka ljuga när Ruth ringde ifrån Arbetsförmedlingen och menade att de på Grytspik (där jag var på intervju) hade sagt att jag har barn.

- Du vet väl att du inte kan ha a-kassa om du är hemma och vårdar sjukt barn? sa Ruth.
- Visst vet jag det. Jag har inget barn, svarade jag och lät tårarna falla.

Jag saknar dig Lillen, men jag vet att du har det underbart i Tamagotchihimlen
天国 [てんごく]

Dag 487: En dag klädd i svart

2010-02-21T19:46:00.007+01:00

Tanken var att det här skulle handa om hur det gick för mig som säkerhetsvakt, men så blir det inte. Detta är en sorgens dag och av respekt, och som en hyllning, ska jag hålla en "tyst" dag.

Jag hoppas kunna återkomma i morgon.

Dag 486: En bulle ger hopp

2010-02-20T15:46:00.005+01:00

Det är så man blir tårögd. Redan mindre än två dygn efter Zlatkos magnifika vänskapsbetingelse visar det sig alltså att det lönar sig att annonsera. Jag har blivit erbjuden att provjobba som säkerhetsvakt på en av stadens mest välbesökta krogdörrar, och det redan ikväll! Det hela var faktiskt ganska lättjobbat. Jag fick helt enkelt ett e-mail, via Zlatko, för någon timme sedan. Det stod exakt så här:

”Hej XXXXXX,
Efter som vår ordinare säkerhets vakt mörten blivit as-sjuk i vattennkåppor finns det en öppning för dig i kväll om du vill prov jobba som säkerhets vakt i dörren på XXXXXX (krognamn) så finns det en öppning för dig i kväll. Ring mig så tjålar vi lite jag har några frågor jag måste ställa innan vi kan jobba med dig i dörren i kväll på XXXXX (samma krognamn). Med vänlig hälsning bullen.”

Glad i hågen och laddad till tänderna ringde jag upp direkt. Precis som utlovat blev det en kort intervju för att, som jag antar, kolla av mina generella färdigheter och inte minst hur jag hanterar pressade situationer.

- Ok så du känner dig bekväm med att provjobba ikväll då? frågade Bullen.
- Absolut, just provjobb är lite av min specialitet. Jag har provjobbat högt och lågt de senaste veckorna, svarade jag sanningsenligt utan minsta darr på rösten.
- Låter bra det. Folk brukar fråga mig hur det kom sig att jag började i det här yrket. För mig är det är det mer än ett jobb ska jag säga. Det är en livsfilofosi. Och min filofosi det är att man kan dela i världen i två delar. Vip och vanlig. Det är vårt jobb att bestämma vem som hamnar var. Gillar du tuggummi?
- Öh…. Ja… Visst.
- Bra. Vi tuggar ju en del som du förstår. Och har inga problem med att se arg ut? Kan du skilja på folk och folk?
- Det ska nog gå bra.
- Kanon! Du vet leg och rätt kompisar, det är allt vi begär. Fan du känns ju klockren! Då ses vi ikväll vid sjusnåret?
- Yes sir!

Mycket mer än så var det inte och sedan dess har jag gått runt i lägenheten och övat en del standardfraser som jag tror kan vara bra att ha i bakfickan. Klassiker som ”Du luktar klister grabben, ta ett varv runt kvarteret och vädra ur tröjan!” eller ”Jag tar 120 i bänk pysen så ställ dig längst bak i kön!”.

Ja lite så.. Har ni tips på andra bra fraser tas de tacksamt emot! Snart dags att svida om och bege sig till jobbet (!!!). Wish me luck!

Natt 486: Existensiell ångest

2010-02-20T00:39:00.005+01:00

Jag måste bara slänga in ett inlägg så här när natten visar sin kalla vinterskrud och ångesten ligger tät runt fotknölarna. Just nu känns min sociala situation tyngre än någonsin, jag bara måste hitta ett arbete och det snarast.

Kvällen har jag spenderat i ångestens tecken med att tänka på svunna tider och drömmande sitta och bläddra i gamla skolkataloger ifrån gymnasiet, vilket väl hade varit trevligt på sitt sätt om det hade varit mina egna skolkataloger och inte några jag hittat på vinden.

Jag känner att jag mer och mer är beroende av Zlatko, det är han som gör skillnaden mellan berg och dal i mitt liv. Hans visdom och värmande ord är det som tar mig vidare när snön ligger som djupast i mitt mörka inre. Därför kommer det också spontant och jag ber er ha överseende om takt och ton inte är lika exakt som ni är vana med, svårmodet är helt enkelt för djupt just nu. Men håll tillgodo.

Du

Du räddar mig och plockar upp mig när verkligheten bränner
Du är en enda dansk-iranska killen som jag känner

Jag älskar dig Zlatko

Dag 485: Nu smäller det (Hegerforsare)

2010-02-19T14:38:00.010+01:00

I väntan på att Zlatkos annons ska ge mig ett jobb tror jag att har en liten affärsidé på gång. Eller en stor affärsidé är väl närmare sanningen, briljant ännu närmare.

Ni vet de här filmerna som handlar om en bomb. Allt kretsar kring bomben och tiden som tickar, ska någon hinna stoppa bomben i tid?

Så i slutet av filmen står det någon bombexpert där, som trots år av träning så gott som alltid ställs inför ett dilemma:
"Should i cut the blue or the red cable?". Men nej, han kan inte riktigt komma ihåg hur det var. Han slumrade ju till lite på just den kursen, så får han ringa upp sin läromästare som inte heller han minns hur det var på den delkursen.

"Blue?", säger läromästaren med tvekan....
"OK!"
"WAIT!" Plötsligt så minns han. "Cut the red!"
"Are you sure?"
Han är inte sure.
tick..tack..tick...tack...tick...tick..3...2...1..
"No... cut the blue! Im sure!"

Klippt och klart, dagen är räddad.
Nu kan man ju tycka att bombexperterna är idioter, men det är ju terroristerna/utpressarna som är de riktigt stora idioterna. Och det är det jag ska tjäna stora pengar på.

Min idé är lika enkel som den är genial: Jag ska tillverka tidsinställda bomber med T V Å svarta kablar och sälja till terrorister!!

Dag 485: Zlatko initierar reklamkampanj

2010-02-19T12:05:00.009+01:00

Min vän, stöttepelare och partner i tandem-plockepinn, Zlatko, har gjort ännu en insats där han bevisar att vår vänskap är någonting som går utanpå det mesta. Inte nog med att vi är sådana vänner att vi bytt blod med varandra, att vår vänskap är så djup att han berättat för mig om det här som hände mellan honom och geten på sommarsemester i Kroatien - nu har han tagit det ännu ett steg.

Världens bästa jobbannons

En egen reklamkampanj för att få jobb, endast för mig. I och med detta tror jag att vi kan utgå ifrån att min arbetslöshet är över och att Zlatko är världens bäste vän.

Dag 484: Sagan är slut

2010-02-18T14:36:00.007+01:00

Det över nu. Min karriär som poet, estradör och levnadskonstnär har nått sitt slut. Manchesterkavajen är inhängd längst in i garderoben, den sista cigaretten är fimpad och vermouthen uppdrucken.

Skapandet sliter för hårt på min arma själ. Att skriva dikter av plast, Legoland-poesi, är ingenting för mig, vilket gör att jag heller aldrig kommer att bli en man för Lets Dance. Jag väljer därför att dra i nödbromsen och kliva av ångestens tåg frivilligt.

Det kan hända att det dyker upp en och annan dikt i framtiden, men då inte alls med den svärta och smärta som tidigare varit fallet, utan bara mest för den härliga leken med ord.

Jag tillägnar mitt, för nu, sista verk till TV 4-ledningen.

var en man med ett underbart flin
Du var en man som passade i gabardin
Du var en man som gjorde en ful mustasch fin
Och fortfarande passade du fint i gabardin
Du gav mig kraft, du gav mig lust, du gav mig viljan att bli en man
Du gav mig saft, du gav mig bröst, och ett gammalt blandband
Men du! - jag viker mig inte för era clownkonster
Mig kan ni inte förvandla till ett mediemonster
Så utan att kunna få sömn jag ligger i min säng

I fucking hate you Peppe Eng

Dag 483: Själen har inget pris

2010-02-17T21:52:00.005+01:00

Jag borde förstått det, jag borde vetat bättre. Att sälja sin själ och integritet är aldrig rätt väg att vandra.

Och vad är tacken? Vilka erbjudanden den har jag fått? Är det någon som ringt?
Ja, hyresvärden ringde i och för sig och frågade om jag hade tänkt att betala förra månadens hyra.
- Nej, har du? sa jag och la på.

Jag är inte i balans.

Eller så har inte min sell-out lyckats för att jag har integritet så djupt inristad i mig att jag inte klarar att bli en sell-out i full skala. När jag läser det senaste verket så ser jag själv att det är på gränsen till banalt, men ändå långt ifrån så banalt som krävs för att få blogga för pengar eller dansa i TV. Min konstnärssjäl är helt enkelt inte kapabel till att våldta sig själv.

Nu måste jag ringa hyresvärden och be om ursäkt. Eller jag ringer och ger honom adressen till bloggen istället, så kan han läsa följande.....

gav mig en trapp och mitt namn på en dörr
Skägg ansat som ditt har jag aldrig sett förr
Din näsa är röd men den doftar så gott
På din skäggiga haka hänger rester av spott
Du gav mig ett kök där jag kokar min makaron
Och din solkiga flanellskjorta sitter ju kanon!

Jag älskar dig hyresvärden.

Dag 483: Celebrity Nude

2010-02-17T21:48:00.003+01:00

Succén i vågsvallet efter mina poetiska gärningar har ännu inte riktigt tagit fart. Lets Dance har fortfarande inte hört av sig, inga erbjudanden om att prata pretentiöst om italiensk fotboll, ingen som vill att jag ska blogga mot betalning.

Så vad är problemet?
Jag har nagelfarit mina dikter och försökt vara självkritisk, på gränsen till elak emot mig själv, men mina verk är klanderfria.

De är så nära perfektion som de kan vara, utan att mista den där känslan av det finns något där som stör, det där lilla darret av osäkerhet.

Det enda jag kunde hitta är att jag möjligen måste bredda mig lite i mitt ämnesval. Det känns inte kul att behöva göra det, att behöva bli en sell out. Men om det är ett nödvändigt steg att ta för att nå en större publik och locka sedlarna att hamna i min plånbok, ja då är jag beredd att ta det steget.

Med stolthet låter jag er ta del av följande....

var som klistrad mot en vägg
Jag åt en macka med korv som pålägg
Trots våra brister och fel
fanns det öppningar för kramar och kel
Plötsligt kom en fnurra på tråden
vi kunde inte knäcka kärlekskoden
Som regn föll tårarna när jag grät
du torkade dem med ditt nät

Jag älskar dig spiderman

Dag 482: Britney Spears N O T nude

2010-02-16T14:06:00.024+01:00

Rubriken? Efter att själv ha googlat "Britney Spears nude" och sett bilderna, som visar på tok för mycket, är jag fullständigt på det klara med att "not nude" lockar fler läsare.

Måste tyvärr meddela att jag kom hem från stan utan en ny väckarklocka. Var inne i någon häftig prylbutik, men de hade inget som behagade en poet som mig: något enkelt som förnimmer om svunna tider, ringer med kärlek och utstrålar briljans. Gick icke att finna.

Om jag ville kunde jag köpa en klockradio som kokar ägg samtidigt som den spelar R. Kelly, det var inga problem. Enda problemet är väl att äggen inte blir så lyckade, inte ens ägg gillar R. Kelly.

De hade även en klockradio som väcker en med citat av framgångsrika människor, som ändå inte är tillräckligt framgångsrika för att slippa låna ut sina citat till en väckarklocka.

Vill man, som jag, ha en klockradio som väcker en på morgonen och som man sedan kan stänga av, går det tydligen inte. Helt omöjligt.

Jag får förlita mig på min inre klocka, antar jag.

Väl hemma igen tog fram min kavaj, nystruken. Inte en skrynkla, den var alldeles blank och fin. Sen insåg jag att det inte alls var särskilt rödvins-poetiskt, så torrkörde den i tvättmaskinen tills den blev så där bohemiskt skrynklig, fimpade på den och spillde lite Vermouth. Sen bet jag lite på min blyertspenna, tog på mig ett par hornbågade glasögon (utan glas, jag ser som en örn) och mumlade "ångestångestångestångest" för mig själv.

Fungerade förträffligt, inspirationen kom omedelbart. Lets Dance har inte hört av sig ännu, men i och med detta är det bara en tidsfråga. Det är med stor glädje jag delger er resultatet:

När jag var feg visade du mod
När jag bar gummistövlar bar du skor
När jag var täppt hade du rinnande snor
När jag var svag visade du styrka
När jag var i en moske var du i en kyrka
Du är min andra sida, du gör mig hel.

I love you superman

Dag 482: Britney Spears Nude

2010-02-16T12:07:00.004+01:00

Den här dagen är riktigt stressig, tror knappt att jag hade haft haft tid med ett riktigt jobb just i dag. Personligen gillar jag stress, den ger mig en känsla av att det jag gör är viktigt, eftersom det är så bråttom. Man känner att man bidrar till samhället på sitt eget lilla vis.

Har precis kommit tillbaka ifrån kåken, varit hos Chavez och levererat det andra hjulet. Nästa leverans blir själva brädan, styret vet jag fortfarande inte hur jag ska lösa.

Nu ska jag upp på stan och köpa en ny väckarklocka, den gamla är död. All den här pressen med att smuggla saker där bak, jag måste erkänna att det gjort mig lite stingslig. Så i morse vaknade jag på osedvanligt dåligt morgonhumör och slog helt enkelt sönder väckarklockan med spaden jag har vid sängen.

Varför jag har en spade vid sängen? För att kunna slå sönder väckarklockan när jag vaknar på ett osedvanligt dålig morgonhumör.

Rubriken? Jag har läst bloggtips för att locka läsare, där stod det att rubriken är viktigast och gärna ska handla om kändisar. Ett annat tips är att ha mycket bilder på sin blogg, så slänger in en sådan också.

Dag 481: Att vara eller icke vara

2010-02-15T11:51:00.006+01:00

Insåg rätt snabbt att den där nazistgrejen är ohållbar, redan efter ett par timmar hittade jag lite kebabrester i kylskåpet som jag bara inte kunde motstå. Det får en att tänka till faktiskt, det är ett rätt hårt jobb att vara nazist och jag tycker nog kanske inte att de får all den cred de förtjänar för allt slit. Hur som helst så har jag lagt nazistplanerna på is för ett tag, kanske orkar jag ta upp det igen framåt sommaren!

När jag skulle sova inatt fick jag en lysande idé och jag var så laddad inför detta att jag ställde klockan på 7 imorse för att komma igång. Idén är lika enkel som genial och det kan mycket väl vara mitt genombrott på vägen mot de stora stålarna. Jag ska bli rödvinspoet! Det är ju ett välkänt faktum att man får göra Let´s Dance, kommentera fotboll och vara med i På Spåret om man är poet, och jag är rätt saker på att jag är rätt man för jobbet.

Det började dock lite motigt när jag insåg att jag inte hade någon skrivmaskin, så de senaste timmarna har jag fått handskriva mina dikter. Ska köpa mig en skrivmaskin när jag får mitt första gage ifrån teve tänkte jag, så papper och penna får duga så länge. Men satan vilken skrivkramp jag har!

Redan vid 9 var jag igång, jag hade letat upp en gammal manchesterkavaj med armbågslappar på som jag lyckades få att sitta rätt illa, och så kastade jag mig obrytt ner i min gamla sackosäck som jag hämtat upp ifrån källaren. I två timmar har jag nu suttit och smuttat på hemgjord Vermouth och försökt trycka i mig ett paket Camel, för att få till den rätta känslan. Vermouthen smakar riktigt illa, egentligen ska satsen stå i 6 veckor och jäsa men jag har inte den tiden. I går innan jag somnade vispade jag ihop 4 liter i skurhinken, enligt ett internetrecept - det får duga. Ciggen är också ett litet problem, jag har inte fått in vanan så jag hostar rätt mycket och får hela tiden rök i ögat. Det stör min kreativitet litegrann.

Nu har jag i alla fall fått till mitt debutverk och det är med stor stolthet jag presenterar det här i bloggen.

I dina starka armar lyfte du mig och vi flög tillsammans genom vinden
Du såg rakt igenom mig och du värmde mitt inre med din varma blick
Jag kippade efter andan när din svala andedräkt mot min panna flämtade som stormen
Ditt hårda skal är ogenomträngligt för mig men jag försöker
Det kommer aldrig finnas någon annan som du, du är i sanning av en annan värld

Jag älskar dig Superman

Dag 480: Fast i tanken

2010-02-14T21:52:00.007+01:00

Har inte haft tid att skriva tidigare i dag, varit försjunken i djupa tankar. Men det har varit värt varenda sekund - har kommit underfund med en del saker.

Först glömde jag kepsen - fiasko.
Sen sydde jag fast den - om möjligt ännu större fiasko.
Jag har nu löst det på enklast möjliga vis: Jag har rakat huvudet. Det är ju ganska modernt nu för tiden, så det känns som den bästa lösningen. Jag har ju tyvärr en hel del sår i huvudet efter kepsen, så jag fick i stort sett bada huvudet i alsolsprit efter att jag hade rakat det. Sådan smärta har jag inte upplevt sedan.. ja… sedan jag försökte svälja styret till kickbiken.

När jag såg mitt rakade huvud i spegeln började jag fundera på om man kanske skulle passa på att bli nazist, nu när huvudet ändå är kalt? Nej, jag är inte rasist eller nåt sånt. Men jag tror det kan vara en enkel väg ut på arbetsmarknaden.

Jag tänker som så att jag är nazist ett tag, gör saker som nazister gör, vad det nu är. Typ lyssnar på väldigt dålig svensk musik, ser arg ut, går runt på stan och skriker lite slagord, springer runt inne på gallerian och spontanheilar mot gamla invandrartanter och såna saker. Sånt som gör folk uppmärksamma på mig helt enkelt.

Jag blir ju säkert tvungen att slå ned någon invandrare också. Hur löser jag det? Får höra med Zlatko, han vet ju hur gärna jag vill ha jobb och ställer säkert upp på lite stryk.

Tanken är att allt det här ska leda till en spalt i lokalblaskan, ”Nazist – hatbrott”. Några veckor senare går jag ut i tidningen och tar tillbaka allt: "Jag är inte nazist längre, jag är omvänd. Jag har blivit vän med den underbara människan jag slog ned (Zlatko). Nu förstår jag hur dum jag varit. Alla är lika värda."

Efter det tror jag vägen ut i arbetslivet här hur bred som helst. Det är bara att ge sig ut och föreläsa på alla Sveriges skolor och ungdomsgårdar, bli "nazisten som blivit snäll å lirar rundpingis".

Det är ju dock en hel del moraliska dilemman med ett sånt här projekt, för att det ska bli trovärdigt. Jag måste exempelvis sluta äta kebab omedelbart.

Först undrade jag om det här var en något för tokig idé, men nu när jag ser det så här på pränt ser det helt genialt ut!

Dag 479: Värre och värre dag för dag

2010-02-13T14:58:00.015+01:00

Symptom: En skalle som upplevs som sprängd i bitar, en andedräkt mer lättantändlig än bensin, stark ångest och svettningar.
Diagnos: Förgiftning av klassen alkoholuspoisonius.

I går tog alltså Zlatko mig under sina beskyddande vingar. Han skulle fixa sin bästa kompis (mig) ett ligg, om han så skulle behöva betala allt själv. Vissa av er finner det säkert moraliskt upprörande att Zlatko kan tänka sig att betala för sådant umgänge, men betänk då att han kommer från en annan kultur (hans mamma är ifrån Danmark). Dessutom kan jag redan här avslöja för er moralens väktare att det aldrig behövde betalas, så ni kan slappna av.

Eftersom jag har det något tungt med ekonomin för tillfället så stod Zlatko för ingredienserna till förfesten: En playlist till spotify med endast Aha´s "Take On Me", sjukhussprit (Jag kanske aldrig berättat vad Zlatko sysslar med? Han är läkare), cevapcice och slivovica.

Väl ute på krogen blev det som vanligt: Zlatko lockade kvinnor till vårt bord med sin charm, intellekt och frispråkighet. Själv ville jag mest bara försvinna under bordet. Tänk om någon av tjejerna skulle fråga vad jag jobbar med? Varför jag har keps på krogen?

Det kändes verkligen inte bra, men efter några fruktdrinkar så blev jag allt modigare, så till slut sa jag "Hej" till tjejen som nu hade suttit bredvid mig i drygt en timme.
- Va? sa hon.
- Nej, det var inget, sa jag och insåg att jag hade gått för långt.

Jag beställde in fyra fruktdrinkar till, ännu en timme passerade och då sa jag "hej" igen.
- Jaså, du kan prata, sa hon.
- Mm.
- Diggar verkligen din keps.
- Lantmännen?
- Ja, den är så ironiskt snygg.

"Ironiskt snygg? Den är snygg. Punkt slut", tänkte jag. Men så där höll det på resten av kvällen. Jag var ärlig, hon tyckte det var "ironiskt kul":

- Jag saknar verkligen min flakmoped, men hade inte råd att ha den kvar. sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon.

- "Take on me" är världens bästa låt. Morten Harkets falsett är fantastisk, sa jag.
- Haha. Du är så rolig, sa hon

- Nej, jag har inget jobb just nu. Inget riktigt i alla fall. Men jag provar lite saker på egen hand. Har provat byggjobbare, frisör och lokalvårdare.
- Haha. Du är sååååå rolig, sa hon.

- Min Tamagotchi har varit magsjuk.
- Haha. Tamagotchi. Så. Jävla. Rolig.

Sen babblade hon på om hur hon alltid gillat killar som mig: Den roliga, självsäkra typen. Jag vet inte hur, men på något sätt hade hennes hjärna fått henne att tro att hon gillar killar som mig. Eller snarare så hade hennes hjärna på egen hand förvandlat mig till den sortens kille hon gillar.

På något sätt, guds eller djävulens vilja vet jag inte riktigt, hamnade vi hemma hos henne. Det var kramar, pussar, hångel och doningar. Vi stod i hennes sovrum, nakna. Det var klart, Zlatko hade levererat vad han hade lovat.
- Jag vill att du ska vara helt naken, ta av dig kepsen, sa hon.
- Nej.
- Haha. Jo, klart du måste.
- Det går inte. Kan inte ta av den.
- Haha. Klart du kan, kom igen nu. Jag vill se vad som döljer sig där under.

Hon tog tag i kepsen och drog loss den. "pop, pop, pop, pop", lät det när stygnen lossnade. Jag kände hur blod började rinna nedför mitt ansikte. Hon stod förstummad med min keps i handen.

- Vad.. vad fan..Vad är du för freak?
- Jag..
- Är det där bajs?!?!
- Nej, det…
- Du har bajs på huvudet?
- Nej, det...
- Är det här ett skämt eller? Vad fan är du för nåt?
- Men, det är inte..
- Ut!!
- Jag klippte mig sj..
- Ut! Jag vet inte vad det där är, eller vem du är. Men du ska ut!
- Jag sydde kepsen...
- Ut, ut, ut, ut! skrek hon och puttade ut mig genom ytterdörren.

20 sekunder senare kom mina kläder ut genom fönstret. Ytterligare 10 sekunder senare kom min keps följt av ett "fy fan vad äckligt". Jag klädde på mig, la kepsen på huvudet och begav mig hemåt i den kalla natten.

EDIT:

Den här dagen är en av de sämsta på typ 2-3 dagar, jag har spenderat större delen av den i en helveteskompott av ångest och ågren. Slutligen blev jag tvungen att ringa upp Zlatko för lite vänskapsråd och allmänt pepptalk. Ingen är ju lika belevad bland damerna som Zlatko, och hans visdomsord brukar liva upp när världen känns som tyngst. Jag berättade om ödesnatten och Zlattes visdom kom som ett brev på posten.

- För fan kompis, du missar inget. Tro mig. Du vet, det där med förhållanden, eller närmare bestämt ligga, är precis som Pulp Fiction.

Det var här jag sprang för att hämta papper och penna.

- Alltså . Tänk dig mig och Bibbi, hur länge har vi varit ihop? Två år typ. Det är som Pulp Fiction. Eller snarare tänk att Bibbi är som Pulp Fiction. Det är en bra rulle, inget snack om saken. Första gången jag satte på den var det bästa rullen någonsin. Men hur bra den är så tappar den sen sin charm. Hur många gånger orkar man titta på samma jävla rulle?

- Inte så många?

- Precis! Inte såååå många. Det är klart, sitter den i DVD:n så tittar man ju på den, och mår inte dåligt av det. Det är ju en bra film. Men det ska ju mycket till för att jag ska ha lust att sätta på Pulp Fiction/Bibbi en gång i veckan hela jävla tiden, året om. Man sitter ju inte på krogen med polarna och längtar hem till Bruce Willis direkt. "Bring out the gimp" liksom. "Who´s Zed baby"? "Zed´s dead", mannen. "Zed´s dead", som fan.

Som vanligt får Zlatkos knivskarpa liknelser mig att tänka till. Han fortsatte.

- Jag ska vara ärlig med dig kompis. Bibbi och jag kanske gökar i snitt en gång i månaden nu för tiden. Visst brorsan, det kan verka mycket, men ha då i åtanke att jag är full typ hela grillningssäsongen och då kliver jag ju på mest hela tiden, det drar ju upp snittet en hel del.

- Okej. Men om jag inte ens sett Pulp Fiction då?

Här bröts samtalet av någon konstig anledning, och han svarar inte när jag ringer upp.

En kåk senare

2010-02-12T19:07:00.023+01:00

Då var man tillbaka. Måste säga att bussresan tog väldigt mycket längre tid än vad jag trodde, varenda fartbula som bussen åkte över höll jag på att skita ned mig, men lyckades hålla mig ända fram.

Väl inne på kåken var det alltså dags för leverans av två hjul. Tragiskt nog måste jag säga att det nog bara var ett hjul som levererades, det andra har jag med mig hem igen. Hur ska jag lösa det egentligen? Att ta ut hjulet igen den naturliga vägen för att sedan svälja det ännu en gång känns lika lockande som en fika med Elisabeth Höglund.

Har sedan jag kommit hem gjort några halvtama försök att svälja styret, men ärligt talat förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. Chavez kanske får nöja sig med hjulen och sätta dem på skorna istället? Göra såna där rullskor kidsen har. Ja, på en sko då, ett hjul har jag som sagt kvar i magen.

Nej, får göra ett försök till. Ska gnida in styret i bregott nu och se om det blir enklare.

Förresten, idag blir det alltså utgång med Zlatko - precis som utlovat. Och han står för ALLA kostnader - precis som utlovat.

Dag 478: En stadig måltid

2010-02-12T10:30:00.010+01:00

I går var drömmen så nära att jag kunde ta på den. Men den visade sig vara just en dröm. Som drömmar alltid är, det är därför de kallas drömmar. På något märkligt vis känner jag mig så oerhört klarsynt i dag.

Misstag gör vi alla, men de är inte alla som lär sig av misstagen. Tack och lov är inte jag en av dem, så i dag har jag sytt fast lantmännenkepsen lite lätt i svålen, så att misstaget aldrig ska kunna upprepas. Tamagotchin var inget misstag, han är min lille bebis. Den som inte kan respektera det vill jag ändå inte arbeta för.

I går kväll var jag så nedstämd efter mitt misslyckande att jag inte såg någon annan utväg än att göra Chavez tjänsten han bett mig om. Känner mig tvungen, jag behöver verkligen pengarna. Kvällsmaten i går fick alltså bli tre mackor, en tallrik fil och två hjul tillhörande en kickbike.

Nu går jag bara runt och väntar på att jag ska bli bajsnödig, och så fort jag känner att den bruna brodern är på väg slänger jag mig på bussen ut till kåken.

Dag 477. Så nära

2010-02-11T16:24:00.024+01:00

Efter att ha legat i fosterställning i fem timmar känner jag mig stark nog att kunna berätta om dagens händelser. Men det smärtar.

Tamagotchin har såklart varit sjuk hela natten. Jag har sprungit/springer fram och tillbaka mellan min och hans säng (tändsticksask modell större, komplett med kudde och täcke jag själv sytt). Han är verkligen jättedålig. Sammanlagt fick jag väl sova en timme.

08.20 ringde telefonen.
- Hej, det är Ruth här ifrån Arbetsförmedlingen
- Hej.
Oron kommer direkt. Vad har jag gjort för fel nu, på vilket sätt är jag inte tillgänglig för arbetsmarknaden?
- Grytspik vill träffa dig för en intervju.
- Va, säger jag och fattar ingenting.
- Om jobb alltså. Du har fått en intervju! På grytspik.
- Va, säger jag och förstår ännu mindre.
-Duuuu..haaar...fååått...eeen...intervju...Hallå?......Hallå?.......Är du där?
Jag är där, men oförmögen att svara. Har totalt tapppat talförmågan och kan bara grymta tillbaka på grottspråket. Tårar av glädje rinner nedför mina kinder.
- Vore bra om du kunde komma på intervjun redan idag. 11.00. Deras kontor ligger på slottsgatan 14.

Efter att hon lagt på stod jag orörlig med luren kvar mot örat i säkert 10 minuter. "Piiiiiip Piiiiiiiiiip Piiiiiip", sen var det dags att ta hand om lillen igen. Skötte om honom så gott jag kunde de två timmar jag var hemma, men det var väldigt svårt att koncentrera sig. En gång gav jag honom till och med mat, fast han är magsjuk. Då pep det länge och väl kan jag säga. Innan jag gick så läste jag hans favoritsaga om Samurajen Sune, för att han skulle sova lugnt och skönt medan jag var borta.

10.30 lämnade jag lägenheten. Jag trädde ut på gatan med rak rygg, blicken uppåt. Stolthet. "Här kommer en man med självförtroende, en man med klara mål och som lyckats väl här i livet". Det märktes att jag fick ett helt annan bemötande med mitt nyvunna självförtroende - människor jag mötte tittade respektfullt på mig, vissa till och med flyttade sig lite ur vägen, som för att bereda väg för kungen.

Måste dock erkänna att jag hann bli lite nervös medan jag satt i Grytspiks fikarum och väntade på att bli inkallad på intervjun. Till slut var det så min tur. En man och en kvinna satt inne på kontoret när jag kom in. Tystnaden var kompakt och de bara satt och stirrade på mig. ”Min självsäkra utstrålning", tänkte jag. ”Det här är klart. Jag kommer att få jobb!"

- Ursäkta.. men.... vad har hänt med ditt hår? säger mannen.
- Är det där bajs? säger kvinnan.
- Nej. Alltså... det är INTE bajs.. jag har precis klippt mig och det gick hemsk fel. Verkligen hemskt.
- Verkligen, säger mannen.
- Ja, brukar ha keps på mig. Tills det växer ut. Men så är lillen sjuk och det blev så stressat, glömde kepsen.. och gelén.
- Har du stämt den som gjorde det här? Det borde du göra, säger mannen upprört.
- Ehh.. nej...
- Det måste du göra, säger han. Så här får det inte gå till!
- Ja, alltså. Det är jag som klippt mig, säger jag och önskar att jag hade förmågan att ljuga.
- Har du klippt dig själv? säger kvinnan.
De kollar på varandra med menande blickar.
- Alltså. Ja. Sanningen är att jag har det. Jag är arbetslös, jag har inte råd att gå till dyra frisörer, så tänkte jag skulle prova att göra det själv. Hur svårt kan det vara? Haha. Ja, tydligen för svårt.
Deras blickar byts ut från menande till road med en gnutta medlidande.
- Då förstår jag, säger mannen. Det är inga problem. Det växer ju ut. Men vad sa du mer, du har en liten grabb alltså?
- Njaee..
- Är stackaren sjuk, avbryter kvinnan.
- nja.. ja.. Jo, precis. Magsjuk.
- Men stackaren. Hur gammal är han?
- 6 månader.
- Ojoj. Får vi se till att bli klara med det här så fort som möjligt, så du kommer hem igen, säger kvinnan.
- Ja, men han klarar sig nog själv ett tag till, säger jag.
- Själv?
- Ja
- Du har väl inte lämnat en 6 månaders baby själv?!
- Jaha.. nehej.. va? Nej. Jaha.. nu förstår jag. Nejnej.. hans.. mormor..mormor, ja. Precis! Hans mormor är där och tar hand om honom.
- Du är visst lite nervös, säger mannen. Det är inget farligt det här. Vad heter grabben?
- Tamagushi, viskar jag knappt hörbart.
- Va?
- Tamagushi...
- Oj, det var ett ovanligt namn.
- Hmm.. ja.. han är adopterad. Från Japan.
- Tamagushi? Är inte det en leksak? Minns att min dotter hade en sådan för några år sedan.
- Jo..
- Vad roligt. Ni har döpt honom efter en leksak alltså?
- Det skulle man kunna säga. Nästan.
- Nästan?
- Mmm....
- Vadå nästan?
- Ja. Alltså. Det är en leksak.
- Vad säger du nu?
- Han. Det. Han är en leksak. En Tamagushi. Det blev lite rörigt. Och ni hade så många frågor, samtidigt. Och sen Kepsen. Sen blev han magsjuk. Så jag. Alltså. Mmm. Så är det. Sen ringde Ruth. Sen.. ja...han är en leksak.

Någonstans där gick jag in som i en koma. Blev helt orörlig och det kändes som att jag var fångad i en mardröm. Jag hörde vagt om hur de pratade om mig någonstans långt, långt borta. Men de lät inte arga, snarare oroliga. De skickade hem mig med orden "Gå hem och ta det lugnt nu ett par dagar, sen provar du med Samhall istället".

Natt 476, Dag 477!

2010-02-11T01:51:00.005+01:00

Panik! Ska gå och lägga mig nu. Men kommer jag att kunna få en enda liten blund? Hur i helvete är det möjligt att min tamagotchi blivit magsjuk? Piper ju hela jävla tiden. Panik! Godnatt!

Dag 476: Som ett kort på posten!

2010-02-10T12:13:00.008+01:00

I morse när jag klev upp ur sängen och ställde mig upp på mitt vardagsrum/hall/badrumsgolv (ja, det är en väldigt liten lägenhet. Fick till och med ställa in SM i myrsteg som skulle gå här på grund av utrymmesskäl) såg jag ett vykort på hallmattan! Ett vykort! Ingen räkning, inget hot om vräkning, inget paket med diskret avsändare innehållande DVD:er på väldigt lättklädda damer.

Som ni förstår var det med stor spänning jag började läsa:

"ToTjojo bobrorororsosanon!

BoBehohövoveror enon totjojänonsostot! SoSmomugoggoglola inon enon kokicockokbobikoke totilollol momigog hohäror popå kokåkokenon. DoDu fofåror 50 lolakokanon nonäror jojagog kokicockokbobikokaror fofrori sosomom enon jojävovlola kokakokkokadoduvova!"

PoPeacoce CoChohavovezoz!""

Que? What? Varför har någon som gått på LSD i 40 år valt just mig att skicka ett vykort till? Men efter att ha använt mig av alla mina hjärnceller samtidigt insåg jag att det var skrivet på rövarspråket. Efter att ha kodat av meddelandet fick jag fram följande:

"Tjo brorsan!

Behöver en tjänst! Smuggla in en kickbike till mig här på kåken. Du får 50 lakan när jag kickbikar fri som en jävla kakkaduva!

Peace Chavez!"

Gamle sköningen Chavez alltså. Han har jag varken sett eller hört av sedan han snodde min mountainbike. Hörde dock ett rykte om att han åkte dit för att smugglat en satans massa papegojor ifrån Sydamerika. Han vill alltså att jag ska smuggla in en kickbike till honom. Vet i fan alltså. Hur långt kan man egentligen sträcka sig för att hjälpa en polare?

Antar att röven (medveten ordvits av Chavez att skicka det på rövarspråk?) är enda sättet att få in den på kåken, då måste man typ svälja styret och sånt seperat, antar jag. Verkar krångligt. . Nej, man måste väl sätta någon slags gräns för vilka tjänster man gör folk. Känns som min gräns går vid en kickbike i röven.

475: Klippt och klart, tyvärr

2010-02-09T13:59:00.016+01:00

OBS!! DET ÄR INTE JAG PÅ BILDEN!!

Hur många minuters sömn kan jag ha fått i natt? Kanske fem, kanske en kvart. Jag tejpade väggen så gott det gick, men skenet var överallt ändå. Det var som att någon hade målat insidan på mina ögonlock limegröna. Vidrigt.

För att få in någon glädje i livet så bestämde jag mig för fylla mitt arbetslösa liv genom att prova på ännu ett yrke, vilket jag alltså ägnat förmiddagen åt. Frisör stod på fantasi-menyn i dag. Nej, jag är inte homosexuell, bara arbetslös.

Jag inledde arbetsdagen med att fundera ut lite finurliga namnförslag på min salong. Ni vet stilen; HÅRisont, LOCKelse , HÅRoskopet . Ja, det var verkligen en festlig stund att fundera på salongnamn, men slutligen bestämde jag mig i alla fall för namnet Zlatkos Zax, som en hyllning till min bäste vän.

Efter att ha inhandlat "Damernas värld", "Hänt i veckan" och "Klick" så var det dags att sätta igång. Jag (som kund) sa till mig själv (som frisör) att jag skulle vilja ha samma frisyr som idol-Ola hade i melodifestivalen. Vi skrattade väldigt gott åt det skämtet, både jag och frisören.

Sedan blev jag betydligt mer allvarsam och medans jag la balsam i mitt eget hår så berättade jag för mig själv att jag skulle vilja ha samma frisyr som Tom Cruise i Top Gun.

Redskapen är väldigt viktiga för en frisör, så jag vässade min IKEA-sax ordentligt innan klippningen. Eftersom den är lite otymplig och stor så använde jag min nagelsak till att klippa polisonger och runt öronen.

Hur det blev? Ja, om jag gellar duktigt mycket ser det faktiskt inte så dåligt ut. Men om jag inte använder gel ser det ut som om någon skalperat 2/3 av mitt huvud, lagt skalpen i en mixer och kört några 1000 varv, ätit upp innehållet i mixern, bajsat ut det och sedan slängt det på min skalle. Eller som jag sa till mig själv som frisör: ”Nja.. jag är inte supernöjd”.

Jag har verkligen inte råd med den mängden gelé som krävs för att rädda den här situationen. Vet att jag en gång i tiden ägt en lantmännenkeps (en gåva av en brud som gick på naturbruksgymnasium. Eller gåva och gåva. Hon glömde den hos mig och sen glömde jag att lämna tillbaka den). Tror det är dags att leta reda på den nu! Om jag hittar den blir det även en tur på stan och köpa målarfärg.

Zlatko har förresten meddelat att inte har några som helst planer på att ligga med mig, utan att det var som jag trodde - han betalar. Däremot så sa han att faktiskt hade som livsprojekt att ligga med en kille, men att han hade tänkt sig "någon en bit högre upp på skönhetstegen". Skönt, behöver jag inte oroa mig för det mer.

Kreativitet med bakslag!

2010-02-08T23:15:00.003+01:00

Fy fasiken, nu mår jag jävligt illa. Idag kände jag att jag behövde göra något meningsfullt, något som gav mig både en känsla av tillfredsställelse och kanske även skapade en bättre arbetssökandemiljö här hemma i lägenheten. Jag satt länge och funderade på vad detta skulle vara. Kanske möblera om eller byta bordsduk, eller skaffa en ny datastol med sådan där ergonomiskt riktig fotpall.

Jag bestämde mig för att rolla hela taket i mitt kombinerade vardagsrum/sovrum med ”Silky Inferno Wall At Night”, en stor burk självlysande, limegrön väggfärg som jag fick över när jag och Zlatko skojade till det på Bennys svensexa. Haha, fy fan vad hans hus såg grymt ut på natten! ”SIWAN“ har alltid varit min absoluta favorit i alla lägen.

Hur som helst så var det i alla fall ett jäkla jobb att få det jämt och snyggt, men det blev riktigt bra till slut. Det sura är ju bara att jag skulle behöva sova nu ifall arbetsförmedlingen ringer imorgon, men det är ju helt limegrönt ljus i hela rummet. SIWAN tränger sig in i alla porer känns det som, det går liksom inte att komma undan och det behagliga har övergått i rent illamående och jag räknar till två kaskadspyor hittils. Som tur är har jag 20 rullar svart eltejp kvar, också sedan Bennys svensexa, så jag ska försöka göra en siwan-fri zon ovanför sängen.

Måste jobba snabbt nu så att jag får sova. Kan vara en stor dag imorgon, det känner jag på mig!

Dag 474. Någon tände ljuset i tunneln.

2010-02-08T10:22:00.014+01:00

Det börjar alltså ljusna igen, mina vänner! Såväl i naturen som i mitt inre.

Lyckades, på en obskyr torrentsida, hitta matchen där Elmander var bra för 474 dagar sedan. Borde ju naturligtvis insett detta direkt, men jag får väl vara nöjd med att jag vet det nu efter att ha tittat igenom matchen: Elmander gjorde mål i matchen, men var ju naturligtvis inte alls bra. Snarare totalt klapprutten. Alltså har han fortfarande inte gjort en bra match sedan matchen emot Spanien, 7 oktober 2006. Vilket är betydligt fler dagar än de 474 jag varit arbetslös. Och fler dagar lär det bli, för Elmander alltså. Han är INTE min tvillingsjäl, utan bara en väldigt dålig fotbollspelare. Chansen till jobb finns alltså fortfarande.

Sa ju nej till Zlatkos förfrågningar om utgång både i fredags och lördags, mest för att jag ville vara pigg om arbetsförmedlingen skulle ringa idag och säga att jag fått jobb. Igår var tanken att jag och Zlatko skulle sitta uppe och titta på super Bowl. Jag bangade naturligtvis ur i sista stund. "Nej, det går inte. Kan ju inte vara trött om arbetsförmedlingen ringer i morgon". Det kändes så, jag trodde verkligen de skulle ringa idag. Men inte.

Känns så taskigt gjort emot Zlatko. Han verkar i och för sig inte bry sig så mycket, utan säger att jag får skylla mig själv: "Ska du fortsätta så här kommer du aldrig få ligga igen. Det är ditt problem".

Ja, inte ligga med honom alltså, utan med någon av det kvinnliga könet. Nästa helg får jag fan skärpa mig. Då hänger jag med Zlatko ut och får ligga, det har han lovat: "Då ska du få ligga, om jag så ska behöva göra allt själv".

EDIT: Oj! Det blev lite fel i sista raden ser jag nu. Pinsamt! Zlatko sa naturligtvis inte så, utan: "Då ska du få ligga, om jag så ska behöva betala allt själv".

EDIT 2: Eller? Nu blir jag osäker själv. Vad sa han egentligen? Inte kan han väl ha sagt "om jag så ska behöva göra allt själv"? Det verkar inte klokt. Hmmm...

Dag 473: Ingen brunch utan lunch.

2010-02-07T10:52:00.002+01:00

Söndag, ännu en dag då man är lycklig för att man är ledig och inte arbetslös. Ska snart ta och äta en äkta söndagsbrunch. Då tar jag helt enkelt frukosten(mackor med leverpastej, mjölk) och lunchen (falukorv och makaroner) och kör runt några varv i mixern.

Zlatko hörde av sig igår igen och ville gå ut, men det gick inte. Kändes inte alls roligt att behöva göra honom besviken igen, men jag pallade inte. Även om jag vet att jag ska vara glad på lördagar, så var det helt enkelt för svårt efter upptäckten om att Elmander är min tvillingsjäl, och att mitt liv i stort sett hänger på om han någonsin lyckas göra en bra match igen.

Så det blev alltså ingen utgång igår heller. Eller ja, på ett sätt blev det faktiskt det ändå, en ofrivillig. Hadji ifrån kvarterskrogen ringde. "Du måste komma ned kompis. Vi förlorar cash som fan. Din morsa har somnat på jack-vegas maskinen igen". Men roligare utgång än så kan man ju ha. Passade i alla fall på att köpa med mig en Margherita utan ost.

Dag 472. Ledigt från arbetslösheten

2010-02-06T13:47:00.013+01:00

Idag är det lördag, då är jag alltid glad. Jag ser det helt enkelt bara som att jag är ledig idag, inte arbetslös.

Tror att jag kommit fram till någon riktigt stort idag. Det sägs ju att alla har en tvillingsjäl någonstans i världen och jag har, otroligt nog, lyckats tagit reda på vem min tvillingsjäl är! Jag vet alltså vem personen är som mitt livsöde är tätt sammanflätat med: Johan Elmander.

Jag är på 472:e dagen av arbetslöshet. Johan Elmander har inte gjort en bra match på exakt 472 dagar. Tillfälligheter? Absolut inte. Dessutom har han ju lite småkrulligt hår, det har min mamma också!

Det finns både positiva och negativa aspekter med denna upptäckt. Det positiva är naturligtvis att jag listat ut vem min tvillingsjäl är, det är inte många som lyckas med det.

Det negativa? Ja, det verkar ju som att jag kommer vara arbetslös tills Elmander gör en bra match. Så efter denna upptäckt har jag i stort sett inriktat mig på ett liv i arbetslöshet, nu handlar det bara att om att försöka acceptera detta faktum.

Bygger vidare

2010-02-05T21:12:00.007+01:00

Idag flydde jag verkligheten igen, kändes tvunget efter att lagens långa arm varit här och ryckt undan benen på mig. Jag provade på att vara byggjobbare. Fyllde en termos med kaffe, tog mig några fejksnusar(blomjord) och svor lite. Var i en bygghandel och köpte en liten påse cement som jag slängde in tvättmaskinen. Inte min egen maskin såklart, tvättstugans.

Efter det googlade jag upp lite snuskiga historier som jag drog för mig själv. Skrattade riktigt gott. Sen snackade jag lite fotbollsresultat med mig själv, diskuterade om vi ska spela med en eller två forwards i landslaget. Då kom jag in på Zlatan och på något sätt utmynnade det i att jag hade en diskussion med mig själv om att invandrarna snor våra jobb. Jag har i och för sig knappt sett en invandrare på ett bygge, men jag gick in ordentligt i det hela och var ett tag väldigt upprörd.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med livet som byggjobbare, kan vara något för framtiden.

Edit: Polaren Zlatko ringde precis och frågade om jag skulle haka på ut. Jag vet i fan. Man vill ju inte vara seg i huvudet om arbetsförmedlingen ringer på måndag och säger att man fått jobb.

Dag 471: De sänkte mig. Igen.

2010-02-05T09:16:00.015+01:00

Jaha, då var man nere på jorden igen. Igår kväll kl 23 kom polisen och knackade på och undrade om jag hade en pudel hemma.
- Japp, stämmer. Är det du som är Karin alltså, sa jag och såg cashen framför mig.
-Nej. Men ägaren, Karin, har ringt till oss.
-Va? Varför kom hon inte bara och hämta den själv? Jag sa ju på telefon att 4000 var förhandlingsbart.

Nej..det här är så smärtsamt att jag inte i detalj orkar redogöra för deras resonemang. De menade i alla fall på att man inte kan ta hand om saker hur som helst. Jag försökte få dem att förstå att "hittat är hittat!!", men det gick inget vidare. Det är svårt att argumentera med gorillor, och tro mig - de var gorillor. Jag såg hur de lystet spanade på min fruktskål med bananer.

Ett tag var de inne på att jag skulle behöva följa med till stationen. Men då hörde jag hur den ena polisen viskade till den andra att jag i alla fall inte har några hästar här hemma, eller nåt i den stilen. Det är klart att jag inte har några hästar! Även om jag visat att jag kan hitta det mesta så kan man verkligen undra var jag skulle ha hittat en häst?!

När jag berättade om stolen, vantarna, pulkan och cykeln så tog de med sig det också! Inte en krona fick jag. De bara tog allt utan hittelön! Min spontana tanke var ju "jag blir rånad, ring polisen". Men vad gör man i en totalitär stat där det är polisen som är tjuven?!

Förr har jag aldrig haft någon förståelse för småkapitalister som skriker om att svenska staten inte gynnar det egna företagandet, men nu förstår jag precis vad de pratar om. Så fort man kommer på något genialt så kan man ge sig fan på att staten kommer och sparkar undan benen på en.

En endaste dag fick man vara på toppen och känna solen värma i ansiktet...pang, så är man nere i skiten igen och försöker få ut bajskorvarna ur ögat...

Expanderar

2010-02-04T17:18:00.005+01:00

Man måste våga tänka större. Expandera. Hitta fler. Hitta mer!

Varför nöja sig med vantar? Det finns ju massor med saker där ute som bara väntar på att bli upphittade och returnerade mot en liten belöning. Det var mina tankar när jag gav mig ut på ännu en upphittarpromenad, och jävlar vad rätt jag hade.

Dessutom har jag med mig en dvärgpudel som sprang runt i parken och skräpade, en pulka och en stol. Ni kanske undrar var jag hittade stolen? Enkelt. Var inne på ett fik och så satt det en kille ensam vid ett bord för två, så frågade honom rakt på sak bara:
- Kan jag ta den här stolen?
- Ja, det är lugnt.

Så enkelt var det. Kan nog bli en hel del stålar på detta.

Dag 470: På gång!

2010-02-04T12:49:00.004+01:00

Idag var dagen då det vände. Jag är inte längre en man som har det motigt, jag är en man med en strålande framtid!

Var hos arbetsförmedlingen och lyckades efter många om och men övertyga handläggaren om att jag faktiskt jobbade frivilligt utan betalning när jag städade trapphuset, så A-kassan är tillbaka! Hon var ganska svår att övertyga, men efter jag dragit fram en dammvippa ur innerfickan och gjort hennes smutsiga skrivbord kliniskt rent på fem minuter så hon insåg vilken kaliber jag är gjord av.

Inte nog med det. På väg ifrån AF så gick jag genom en park och fick en briljant idé som kommer att ge väldigt bra betalt! Alla barn, och en och annan idiot, tappar ju vantar, mössor och halsdukar vid den här tiden på året. Sen brukar det vara någon snäll själ som hänger upp vanten på ett staket, så ägaren kan hitta den när han kommer tillbaka. Min affärsidé är något liknande, men jag hänger inte upp vanten!

Briljant eller briljant?!?! Kan inte förstå att någon inte kommit på det här tidigare. Men det är väl så med genier, man har förmågan att tänka det otänkbara.

Skaplig dag!

2010-02-03T20:57:00.005+01:00

Idag har det hänt grejer! Dels har jag kollat sista delen av ”Where the boys aren´t” , alltså del 14, och upplösningen var precis som man kan vänta sig. Hon fick ingen balle den här gången heller, vilket titeln litegrann skvallrar om.

Dessutom har jag haft tvättstuga, något som alltid livar upp. Eftersom jag är så sjukt uttråkad så brukar jag boka upp ett gäng tvätt-tider i rad och sen sätta mig där nere i källaren med datorn och surfa (japp, har 3G!)) i väntan på action.
Jag har naturligtvis tvättmaskin i lägenheten men det är ett ypperligt sätt att lära känna grannarna på. Ibland kommer det en snygg tjej som vill snacka och ibland är det något äldre herre. Dom har ju sällan något trevligt att säga såklart, eftersom jag ju som sagt har bokat upp mer än vad man får, men om de verkar ha potential att bli en kompis så brukar de få tvättiden av mig.

Om de är sura så kör jag bara ”nä-tricket” på dom. Idag var en sådan dag då bruden ifrån våning 2 kom ner och gnällde.

- Hej. Använder du alla maskinerna?
- Nä.
- Ok, vad bra. Kan jag låna den här? (pekar på en av de tomma maskinerna)
- Nä.
- Nehej….. Men finns det någon av maskinerna som jag kan ta? Med tanke på att alla är tomma?
- Nä.
- Nehej ok… Men det du kan ju inte boka en hel dag och kväll om du ändå inte ska tvätta, det fattar du väl?
- Nä.
- Ok. Då går jag väl då. Men jag ska tvätta imorgon och du har ju bokat hela dagen imorgon med. Kommer du utnyttja alla de tiderna?
- Nä.
- Kanon, då kanske jag kan ta någon av dom?
- Nä.

Ja lite så där höll vi på till hon tröttnade och gick, mumlandes. Jag satt där en stund till innan jag kastade in ett par strumpor i varje av de 3 maskinerna och hängde upp en sko i torkskåpet. Sen gick jag. Jag hatar sådana där surfittor.

Uppföljare suger. Dag 469

2010-02-03T12:51:00.006+01:00

Usch vad det blåser och är ruggigt ute. Har varit inomhus sedan igår lunch. Bestämde mig för en filmdag/natt. Så har glott på film i över 24 timmar nu!

Det är märkligt hur uppföljarfilmerna ALLTID är sämre, det vet ju alla som sett gudfadern 3, eller något som helst av Sawfilmerna som har en siffra efter sig i titeln. Tyvärr, inget undantag i natt/dag heller.

TIPS: hyr aldrig "Busty Babes in Brussels" serien, den blir sämre och sämre för varje del. Absoluta bottennappet var "Busty babes in Brussels 12". Den sög verkligen. Å inte på det bra sättet.

Nu får det vara slut med film för den här gången.. känner mig sjukt törstig.

Tron är borta...

2010-02-01T23:15:00.002+01:00

Ok, jag har tappat tron. Inget går som det ska nu. Precis nyss öppnade jag förra veckans post, som låg i hallen. Jag har liksom inte trott att det var någon brådska eftersom det mest är räkningar som kommer i slutet av månaden. Nu visar det sig dock att ett brev kommer ifrån min handläggare Ruth på Arbetsförnedringen. Såhär står det.

”Hej XXXXXX,

Det har kommit till Arbetsförmedlingens kännedom att du så sent som förra veckan innehade ett arbete. En kollega såg dig städa hans trapphus när han kom tillbaka ifrån promenaden med hunden. Det råder enligt min kollega inget tvivel om att det var just du, då alla på Arbetsförmedlingen känner igen dig sedan den mycket tråkiga incidenten med den gamle blinde mannen och hans permobil.

Enligt våra regler kan du som arbetssökande inte inneha ett arbete och samtidigt få ersättning av A-kassan. Du står således inte längre till arbetsmarknadens förfogande i våra system, och din ersättning kommer följaktligen att utebli tills ny information inkommer.

Med vänlig hälsning
Ruth Salamander, Handläggare”

Ja men vad bra då. Visserligen köpte jag ett trettiotal stora burkar med Ravioli förra veckan och jag har massor kvar, så äta kan man ju ändå. Men alla lyxartiklar får ju stå tillbaka, som tex tandkräm och hyra.

Men fan vad skönt det är att skriva av sig lite ändå när livet känns lite motigt. Redan nu är jag plötsligt mycket starkare. Känns som att det kan gå vägen ändå i framtiden, kanske står lyckan mig bi trots allt. Ska nog spela lite nätpoker redan ikväll och se om fru fortuna särar på benen eller ej. Tron är tillbaka!

Hjälper eller stjälper?

2010-02-01T23:08:00.001+01:00

Bloggen har nu funnits i en timme och 25 minuter, och jag har bara haft två besök. Från min stationära dator och från min bärbara. Frågan är om detta hjälper eller stjälper.

Första bloggen, men 467 dagen.

2010-02-01T21:45:00.000+01:00

Det här är min 467 dag som arbetslös och tristessen börjar gripa tag i mig ordentligt. Så pass mycket att jag precis har räknat ut att jag varit arbetslös i just 467 dagar. Ibland undrar jag om jag klarar att hålla min psykiska hälsa så länge till.

De senaste veckorna har jag försökt bedriva tiden med tjuvjobba utan betalning. Måndag, tisdag förra veckan sprang jag runt och städade trapphus i området där jag bor.

I onsdags handlade jag in såg, spik och en massa annat på Clas Ohlson, sen snodde jag plank som jag sett att en granne hade under en presenning i trädgården. Jag tog bara två plankor och lämnade en post-it lapp: "De går till en god sak, betalar tillbaks när jag får jobb". Sen lekte jag snickare hemma i två dagar. Jag fick snickra små saker eftersom jag bara hade två plankor.

Lördag och söndag tog jag ledigt. Även fast man är arbetslös förtjänar man ju ledigt.

Idag är det måndag och jag känner att jag börjar famla i verkligheten. Den här bloggen får bli mitt verktyg för att få ordning och struktur på dagarna tills jag får jobb. Jag har inte tappat tron!